Jag läser om Anna Wahlgrens äldsta dotters nya bok, "Felicia försvann". Jag har inte läst boken ännu, men att döma av vad som skrivs om den i kvällstidningarna så tycker inte Felica att hennes mamma varit någon drömmamma precis. Jag anade nog det innan artiklarna idag och blev därför inte förvånad. Människor som själva anser sig sitta inne med alla svar, som självutnämnda, utan eftertanke och ödmjukhet, förklarar för andra hur sanningarna i livet ser ut, har sällan svaren. För "rätta svar" ser ju så olika ut för oss människor. Vem är jag att säga att det som jag tänkt ut och som fungerar för mig - är rätt för dig. Sanningen och svaren finns i betraktarens öga, i varje människa.
Kanske sitter jag själv där med skägget i brevlådan när min dotter om cirka 20 år "gör upp" med sin barndom och med mig, tänker jag. Kanske ifrågasätter min dotter varför jag utlämnade henne i en bok och här på bloggen. Vem vet och säger att det jag skriver här är rätt eller sant? Jag tänker att det jag skriver här känns sant för mig och jag gör allt (så gott jag kan tänka nu i alla fall) med utgångspunkten att min dotter (och övriga barn) skall tjäna på det jag gör, eller i alla fall inte förlora på det jag gör. Men som sagt, vad vet jag egentligen.
Något som är sant är i alla fall att sanningen ser så olika ut för oss alla och att vi måste vara medvetna om det. Att säga "vi i den här gruppen är så himla käcka och bra allihopa att vi skall vara i denna gruppen, men andra får inte komma in här, andra "troll" som ställer till det". Vem bestämmer vem som är troll? Vem bestämmer vad som är rätt eller fel?
En annan sak jag funderat på senaste timmarna är filmen "Kronjuvelserna" som gick på tv (sista avsnittet) igår kväll. Pappan i filmen vill inte släppa ifrån sig urnan av sin döda fru vid begravningen. Jag kände ångesten stiga då prästen försökte slita urnan ur armarna på mannen. Prästen gav upp och mannen fick behålla urnan med stoftet av sin döda fru. Så småningom kom Fragrancia, hans dotter på att pappan ju lovat mamman att få vila under ett äppelträd nära havet. När man tar sig dit och gräver en grop under äppleträdet kan pappan äntligen släppa urnan. Pappan blev, trots att han inte kunde prata, förstådd tillslut.
Barn med npf har ofta, precis som Fragrancias pappa, svårt att förklara vad som är fel. Fast de känner felet i hela kroppen... Därför måste vi vuxna sträva efter att göra som Fragrancia och som prästen, lyssna, släppa, gräva och fundera tills vi kommer på hur vi behöver göra för att barnet skall fungera. Inte slita och dra och tro att vi kan hitta lösningen själva. Svaren finns i betraktarens öga, i varje enskild människa.
Det är så med sanningen att sanningen ser olika ut för oss alla.Sanningen för barnet ser inte ut som sanningen för dig eller mig. Sanningen för läraren kanske inte är den samma som för föräldern och tvärtom. Men det måste vara den som befinner sig i "stormens öga", som pappan med urnan, som barnet i skolan, som får bestämma hur han/hon vill ha det.
Jag brukar förresten försöka förhålla mig till livet att så länge jag är sann mot mig själv och inte skadar någon annan så kan jag fortsätta gå på den uppstakade vägen, fast vem är jag egentligen att bestämma när jag skadar eller inte skadar någon, förstås...?
4 kommentarer:
Så klokt, Malene. Og eg trur nøkkelen ligg i det du avsluttar med:
"vem är jag egentligen att bestämma när jag skadar eller inte skadar någon".
Det er min store skrekk og ein tanke som heile tida følgjer meg.: tenk om eg no gjer feil og skaper STØRRE problem for mine barn?
Og nettopp derfor er det så viktig at vi er beredd på å lytte, endre, forbedre, be om unnskyldning, innrømme feil.
Så lenge vi har den tanken, kan vi i det minste rette opp. Men om ein står på sitt og har skråsikre svar, nektar å endre kurs, kan ein fort få problem. Tenker eg.
Eg synest til vanleg det er kjempevanskeleg å be om unnskyldning. Men akkurat med mine barn er faktisk terskelen lavast. Eg prøvar så godt eg kan å rette opp undervegs, og håper eg får sjansen til å rette kursen før dei må gå så langt som til å skrive lsike bøker....
Så sant det du skriver. Såg också Kronjuvelerna och kände hur jag fick nästan panik innan dottern visade vad hennes far ville.
Ja, trots att vi gör allt för att det ska vara rätt, kan det ju i en tillbakablick kunnat göras på annat sätt. Men vi får nog försöka leva i stunden och se barnen här och nu.
Det är mycket svårt att veta om/när man gör rätt, alla har sin egen sanning. Och apropå att hjälpa, så hittade jag dessa kloka ord:
Om jag vill föra en människa
mot ett bestämt mål
måste jag först finna honom
där han är
och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv
när hon tror
att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå
mer än vad han gör,
men först och främst
förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte
att jag kan och vet mycket mer.
Vill jag ändå visa
hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.
Sören Kirkegaard 1813-1855
hej tack för en helt underbar blogg. Det är så intressant att läsa det från en mammas synvinkel. Själv har man också ADD och tydligen lite annat skit också haha
ha det bra och ta hand om er
www.ettbokstavsbarn.devote.se
Skicka en kommentar