fredag 24 februari 2012

Andra förhållningssätt


När jag var liten fanns, bland många andra, en regel som gällde vad man gjorde på eftermiddagen om man varit hemma från skolan. Man stannade hemma hela dagen och hade tråkigt, gick inte ut, just för att man inte varit i skolan. Det är en bra regel och det är en naturlig regel eftersom man i allmänhet är sjuk när man varit hemma från skolan. Lillagubben följer den regeln, liksom det två äldsta, utflyttade barnen följde den. 

Men.

Den där regeln, precis som så många andra, gäller inte min dotter. Hon har andra regler, andra förhållningssätt för att vi förstått att hon behöver det. Igår morse var energin slut. Hon kom inte upp från sängen efter att ha fått frukost på sängen och efter flera försök till väckning. Jag drog slutsatsen att hon behövde vara hemma och vila upp sig eftersom hon varit i skolan hela veckan. Ibland behöver hon vara hemma för att vila upp sig. Det kan låta konstigt för er som har "vanliga" barn. Men för er som har barn med npf-svårigheter (eller för er som själva har någon diagnos) är det förmodligen inget konstigt med det. Så - efter att min dotter varit hemma från skolan hela dagen - körde jag henne till ridlektionen. 

- HERREGUD; VAD SA DU ATT DU GJORDE; SA DU!!!?? 

Jo, jag körde henne till ridlektionen eftersom jag vet att det är ett av väldigt få ställen där hon verkligen känner sig lyckad och där hon har vänner som gillar henne. Trots regn och kyla, mörker och snålblåst hade min dotter energi hela kvällen. Den ridlektionen är livsviktig för henne. Viktigare än en skoldag. Varför, kanske du undrar? Jo, för att ridlektionen ger henne självkänsla och för att ridlektionen ger henne energi (även om hon är dödstrött när hon kommer hem). 

Jag tror inte på "bestraffning" i allmänhet och i synnerhet inte mot barn/ungdomar med npf. Belöning och förstärkning stärker. Bestraffning sänker. Därför går min dotter på ridlektion även då hon inte orkat gå till skolan. Jag tror att hon tjänar på det i det långa loppet. Jag hoppas att hon inte skall bli utbränd och att hon inte skall utveckla ångest och allt annat som så ofta följer i spåren av npf. 


Jag hoppas och tror att de stunder av vila och de stunder av påfyllning av positiv energi skall rädda henne från allt för dåligt mående. Jag hoppas och tror att det skall få fortsätta att vara så även när hon blir vuxen och inte jag finns i närheten hela tiden. Jag är alldeles övertygad om att barn med npf, ungdomar och vuxna med npf behöver ett annat schema för sin arbetsvecka. Därför gör jag så många saker för min dotter, som jag själv inte behövde i hennes ålder. Förr gjorde jag inte det, då förstod jag inte. Sedan några år gör jag det, för nu förstår jag att hon behöver det.

 Tinkerhästar, fantastiskt vackra och snälla!

Ridning ger min dotter energi.

Trots kolmörker, kyla och snålblåst är detta ställe hennes paradis på jorden. Där lyckas hon. Där hämtar hon kraft.
Igår åkte, förresten julen ut - på riktigt. Granen klipptes ner och eldades upp. Uterummet öppnades upp för första gången sedan i höstas. Vi mojjade oss ordentligt när vi satt och drack vårt kaffe.


Lillagubben kastade tennisboll till hundarna. Våren är på väg här i Göteborg!

Vad tänker, förresten, du om det jag skriver idag? Lärare, förälder, själv med npf. Hur tänker du? Hur vill du ha det?

14 kommentarer:

Anna sa...

Jag tror faktiskt många håller med dig. Jag med add och dom med barn med npf håller nog absolut med. Även om jag inte kan prata för alla. Jag tror inte heller din dotter vill vara borta från skolan. Utan måste vara det. Och hellre att hon går några dagar i veckan och att det funkar. Än fem dagar i veckan, inte kan hålla fokus, inte orka med nåt annat, känna sig dålig och sen ändå kanske inte vill gå till skolan pga det. Det skolan är till för är väl att lära sig. Och det gör man ju ändå inte om man är för trött för att vara där. För då är det bara kroppsligt man är där.

Jag tänker på alla barn utan diagnos som kanske inte får vara det. Inte konstigt att många inte orkar. I gymnasiet då jag flyttade var jag hemma många dagar och vilade. Även då jag tog mig upp, så gick jag ofta utanför dörren, började gråta och gick in och la mig igen. Samma på universitetet. Men jag klarade skolan. Med strategier och att jag senare kunde välja att vila och alternera med hyperfokus. I högstadiet skrek mamma många gånger innan jag tillslut fick springa efter bussen.

Du kan ju tänka dig hur det blev då jag skulle börja jobba.. Ibörjan gick jag i 200 knyck, så driven. Tror vi med npf kan uppbringa en fart och motivation som andra inte kan. Men... Tillslut kommer en betongvägg. Min sambo tog över min mammas roll. Sparka upp mig ur sängen för alarmen inte hjälpte. Jag sov konstant resterande tid. Grät då jag skulle på jobbet. Ville gå och lägga mig och vila efter tre timmar där. Fick skit hemma eftersom jag var en egen enhet och familjen en. Men jag kämpar tills jag stupar, plikttrogen. Stressad över att det är krav som alla ska uppfylla. Trots att jag ville svänga in i en lastbil pÅ väg till jobbet. Men hamnade ju på psyket tillslut. Och vägrade då att avfärdas som deprimerad. Jag var utbränd och det fanns en orsak.

Sen en fundering kring den där tröttheten som gör att man sover som om man vore död. Oförmögen att ta sig upp.. Ni andra som läser min kommentar och är förälder med add/adhd. Hur har det gått för er? Oj, vad många gånger jag inte vaknat. Hemskt att erkänna. Farligt för barnen. Men jag har fortfarande problem med det även om jag nu tar mig upp. Ni får gärna skriva till mig, för det är något som plågat mig. Man känner sig som en slav under tröttheten och som om man inte tycker det är viktigt att se till barnens bästa.

Och förlåt Malene om jag kom ifrån ämnet. Blir ofta så:) kram på dig och din dotter

malene larssen sa...

Många är det som har liknande erfarenheter och många är det som upplever stresssen att inte orka, inte klara de förväntningar som ställs, just idag också. Därför är det så viktigt med din berättelse, och andras, Anna. Kram
Malene

Unknown sa...

Det samme skjedde hjemme hos oss i dag morges. Jeg er glad for at du skriver så godt om hvor viktig det er å ikke ha de samme rammene for barn med npf som for andre barn.

En ting som frustrerer meg som far til et barn med npf er hvordan skolen forsøker å tvinge på oss rammer som vil være negative for utvikling og læring. Av og til får jeg følelsen av at barnet er til for skolen, ikke at skolen er til for barnet.

Jeg håper denne bloggposten leses av mange lærere og at de skjønner at virkeligheten er faktisk anderledes for familier med npf. Vi gjør så godt vi kan innenfor de rammene vi har, de rammene er ikke de samme som hos andre familier.

Anonym sa...

Jag tänker att ååååh vad skönt att läsa hos dig! Jag har en hemmasittare och skulle jag få ut honom, till vad det än är, så skulle det vara så positivt för honom och hans utveckling! Själva har vi kommit över den gränsen, att man ska isoleras hemma om man är "sjuk", så vi drar ut honom på än det ena och än det andra. (Fast det lyckas sällan). Men visst tycker en del att han är bortskämd och bla, bla, bla vad man får höra. Jag skulle vilja att hans skolpersonal läser din blogg. Kan du inte försöka "få in ett reportage" om dig i en lärartidning etc? Nä, jag skulle kunna skriva en hel roman här om detta ämnet men jag får lämna det här och nu. Summa summarium, du stärker MIG och du stärker andra i vår situation. TACK!!!

/Mamma

Cecilia sa...

Är både förälder, lärare och har ADHD. Jag kan bara känna att du gjorde helt rätt. Blir glad när man kan hitta olika lösningar, vi är olika och behöver få vara det. Viktigast är att hitta det som fungera.
Gillar det du skriver i din blogg, tack
Kram Cecilia

Ulrika sa...

Hur får man en tonårstjej med ADHD att gå och lägga sig när det är helg och lov? Hon stannar uppe tills hon stupar, vilket brukar vara vid 03-tiden på natten. Jag vill verkligen inte att hon ska vara uppe, men själv vill jag i säng senast vid midnatt och då totalvägrar hon att lägga sig. Omvärlden tycker att jag ska ta datorn, mobilen och fjärrkontrollen med mig i sängen så att det inte blir lika kul för henne att vara uppe, men jag är 100% säker på att det blir utbrott och att saker går sönder om jag skulle kräva det.
Snälla, hur ska jag göra?

malene larssen sa...

Hej Ulrika. Det låter som om du har lite att bita i...

Ungdomar vill ju gärna vara uppe sent, då känner de sig "stora". Min bonusson "tränade" för att orka vara uppe sent, innan han höll oss andra vakna en sommar...

Först tänker jag att olika människor har olika mycket behov av sömn och sovrutiner. Jag tänker också att din dotter kanske inte är medveten om varför man behöver sova, vad som är nackdelarna med att inte gå och lägga sig "i tid".

Att ta upp problemet på kvällen när det är sovdags fungerar inte, som du ju också skriver. Barn med adhd behöver ha framförhållning och ha tid på sig att ställa in sig på vad som skall hända, speciellt när det är mindre roliga saker som skall ske. Att prata om det en eftermiddag i förväg och vara förberedd på att det första samtalet kanske inte löser allt är ett alternativ, planera för att ändra rutiner till nästa helg. Fråga henne om hon inte känner sig tröttare nästa morgon när hon lagt sig sent. Kanske tycker hon inte att det är någon idé att lägga sig för hon tycker att hon ändå inte har något att göra nästa morgon. Kanske behöver ni titta på vad som händer dagen efter också.

Fråga din dotter och låt henne förklara hur hon tänker om det som du tycker är ett problem. Försök att inte ge egna förslag utan lyssna vad hon tänker och känner först. Berätta sedan för henne att du är orolig för att hon skall få sovrutiner som stör hennes mående för resten av dygnet. Fråga henne hur hon skulle kunna tänka sig att göra. Kanske en kompromiss, att hon går och lägger sig som hon vill på fredag men inte senare än tolv på lördag... Det viktiga när man skall hitta lösningar är att den andra personen förstår att man vill väl och att man inte är ute efter att straffa. Det är också viktigt att hon får berätta hur hon kan tänka sig att en lösning ser ut.

Vet inte om du blev klokare av detta...? Hör av dig via min mejl om du behöver prata mer om detta.
Lycka till.
Malene

Prestationsprinsen sa...

Malene, underbart. Så är det ju. Allt som stimulerar och ger livserfarenhet utanför hemmet är plus. Jag tycker till och med att man kan bestämma redan innan att det eventuellt är värt att barnet inte går i skolan dagen efter. Att det är viktigare att vara med på mormors 75-årsdag, besöket på Liseberg eller ha släkt boende hos sig över helgen!

@Anna - känner igen det väl. Många, många med npf har just det här problemet. Man blir trött och behöver villa. och det kan vara att sova i 16 timmar!

@Ulrika, förutom Malenes kloka råd funderar jag på belöningar. Finns det något hon gillar, vill ha, tycker om att göra som skulle kunna få henne i säng? Eller kanske som Malene är inne på som skulle motivera henne att gå upp dagen efter - lyxfrukost, bio, en tidning eller bok hon skulle vilja ha, köpa en DVD-box och titta ihop på mornarna?

virrpanna sa...

Har en dotter på fem år som orkar sitt dagis max 3 dar, sen är hon så trött i två dar. Har själv troligen adhd, väntar på utredning, och jag känner igen det Anna skriver och även ditt blogg inlägg. Bättre din tjej får göra det som är mentalt avstressande trots frånvarodag i skolan. Jag får själv göra så rätt ofta för att inte gå sönder av stressen. Har två hästar där jag får energi och glädje. Jag tkr om itt arbete men har trötthets dagar då jag inte kan förmå mig till att vara bland folk och orkar inte ens titta folk i ögonen, blir sluten i mig själv. jag tror vi behöver få ha våra vilodagar för att få ngn form av balans i tillvaron.

Tolmia sa...

Du gör helt rätt.
Jag förstår. Jag har gjort samma.
Min näst äldsta son har en utvecklingstörning som vi inte fick diagnos på förrän han var 17. Han gick i vanlig klass.
Jag var mycket generös med att låta honom vara hemma från skolan.
Annars hade han aldrig orkat de där åren.

Malin sa...

Jag tycker det där är en jättesvår balansgång. Jag är lite blödig och kan verkligen tycka att adhd/autismliknande tillstånd-dottern kan behöva vara hemma ibland, medan pappan tycker att hon manipulerar. Vi har tur med en väldigt bra speciallärare i hennes lilla grupp, som är väldigt "snäll" och förstående. I början tyckte vi hon gjorde det för lätt för Ylva, men vi har insett att det är så det måste vara. Det enda som går att få henne att göra, är det hon tycker är roligt. Allt måste därför gå ut på att hon lär sig tycka om att göra en sak i taget.
Och vi ska inte känna oss som slappa föräldrar för att vi låter henne få sin vilja igenom hemma, utan det är så det måste vara.
Problemet är att det hon VILL göra förutom att spela dator, är att SHOPPA - vilket vi dels inte har råd med, dels avskyr...

Anonym sa...

Supergillar detta! Och suckar över att de som arbetar i skolan och på annat sätt med våra barn/ungdomar inte begriper detta...Tack för ett bra inlägg!


Ann

malene larssen sa...

Vill bara säga, Tack för alla kloka och fina kommentarer ni skickar in. Jag vet, tack vare mejl jag får, att människor som läser min blogg också uppskattar väldigt mycket att läsa kommentarer här på bloggen!

elin sa...

Innan jag började med concerta så kunde jag i perioder sova ca 20 tim per dygn dom få timmar jag var vaken var det dock kaos i hjärnan med en massa tankar. Nu sover jag betydligt mindre och jag är piggare men även om det är lite bättre så måste jag kämpa varje dag mot den där tröttheten som inte går att förklara den som hindrar mig från att göra saker vissa dagar är värre än andra. Det är så frustrerande eftersom det finns så mycket jag vill göra och lära mig och rent intelligensmässigt så skulle jag kunna gå långt. Ibland skäms jag över mig själv fast jag vet att jag inte kan göra något åt mitt funktionshinder, jag skäms för att det är så fruktansvärt stökigt här hemma matrester som ligger och ruttnar i kylen och på diskbänken tvättkorgen som är överfull jag skäms för min vikt för att jag äter för mycket snabbmat och att jag inte rör på mig och jag skäms för att jag är 32 år och inte har gått färdigt grundskolan. Jag önskar att folk kunde förstå men jag kan inte förklara.

Elin (en annan nu vuxen Mika )

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...