Idag pratade jag med två rektorer på en och samma skola.
Jag berättade om min föreläsning, om barn med add, om hur vi sällan ser dem, om att de sitter av tiden i klassrummet. Stör ingen, förstör inget, tar ingen plats, gör inget - utan att läraren märker det för läraren har fullt upp med alla andra elever.
Först berättade jag det för den ena rektorn, men han sa att de har specialpedagoger, en speciell grupp och en annan rektor för de eleverna jag pratade om.
Så jag ringde den andra rektorn.
Men hon sa att de inte har några sådana elever som jag pratade om, bara de som är hyperaktiva, de som har diagnosen adhd. De andra hade de inte sett i sin grupp så den rektorn tyckte inte att det var någon idé att prata med henne heller.
Men jag vet ju att det går barn med add på alla skolor i hela Sverige.
Vem ser dem? Varken den ena - eller den andra rektorn hade någon aning om var de var...
Ser du?
9 kommentarer:
Ja vi finns överallt vi tysta blyga snälla lugna men inom oss kan vara kaos med tankar som svämmar över och smärta som nästan äter upp oss. En del av mig blir båda arg och ledsen av folk inte förstår men jag försöker tänka på att det inte är deras fel att dom inte har mer kunskap och det faktiskt inte är så lätt att förstå. Jag har ju egentligen diagnosen ADHD eftersom jag är väldigt inpulsiv och har en del hyperaktivitet inått men är väldigt hypoaktiv utått sett. Men säger jag att jag har ADHD så blir det inte rätt i alla fall eftersom många har så fel bild av vad det är. Varje gång det talas om ADHD så handlar det bara om dom som är hyperaktiva därför tror ju många att alla är det, jag önskar att vi hypoaktiva får mer plats.
Jag skulle väldigt gärna villja att dom tog upp det här i debatt eller kvällsöppet och att du får vara med och prata.
Elin (en annan nu vuxen Mika)
Tänk så enkelt det kan vara "ser man det inte så finns det inte"
Tänk om alla tänkte så? Fram för rektorer som åtminstone är ärliga och säger att de är okunniga inom området men villiga attack lära sig.
Miss F: s skola är underbar. De ställer verkligen upp även om de är okunniga. De har viljan att lära sig mer om npf. Som förälder känns detta både bra och ärligt
Gunilla
Men så bra att det inte finns någon elev med ADD på skolan för då hinner de ju skaffa sig kunskap om det INNAN en elev med ADD kommer dit, för om det inte redan finns en där så kommer det sannolikt en inom kort!
:-0
Ja, jag kan ju säga att mitt barn som nu går på gymnasiet och precis ska börja en ADD utredning inte heller riktigt finns då!? För man vill inte kännas vid detta och han måste ta allt ansvar själv för sin skolgång, vilket går si så där! Är det för att det ännu inte finns en diagnos? Men för mitt barn är ju svårigheterna där oavsett!
När jag redan i höstas ringde rektorn och berättade att mitt barn har svårt att organisera o planera m.m. och ska göra en ADD utredning så frågade rektorn om mitt barn hade Asperger (bara för att jag nämnde det här med svårt att planera och organisera). Nej sa jag man tror att det kan vara ADD. Men det visste han nog inte ens vad det var!
Jag håller på att läsa en bok som heter "Om de bara kunde skärpa sig" och den är jättebra! Där står bla att man i skolor (lärare etc. behöver förstå hjärnans funktioner, om executiva funktioner, minne o.s.v. för att på ett bra sätt kunna hjälpa elever med ADHD (hyper+hypo).
Jag kan känna att det är av yttersta vikt att man som rektor inser att dessa svårigheter finns och därmed leda och peppa sin personal till kunskap. Man kanske inte som rektor behöver detaljerad kunskap om ADHD/Asperger eller annat men man måste inse och acceptera att det finns överallt i alla skolor!
Funderar på om man kan se det som diskriminerande att just bortse från att hjälpa elever med vissa funktionsnedsättningar? Om man har dyslexi vet man vad man kan ge för hjälp, med rörelsehinder, synskador, hörselnedsättningar likaså. Kan man verkligen utesluta tex ADD/ADHD på detta sätt som tyvärr ibland sker? Är det kränkande behandling att trots att man vet att en elev t.ex. har ADD/ADHD inte får hjälp?
Suck... att det ska vara så här! Jag tror det finns en tydlig orsak. Barn med add, asperger, dyslexi, koncentrationssvårigheter som inte resulterar i utagerande osv. stör inte.
Stör de inte blir inte andra barn och föräldrar(!) irriterade och alltså kan man låtsas som ingenting, i bästa fall pga av okunskap, i värsta fall i kallt beräknande...
Hej,
När min 15 år gamla son fick sin diagnos sa jag till rektor, tillika rektor på skolan jag jobbar på, "vi måste lära oss mera om ADD, på tok för många som inte har en susning om vad det är" Gissa om jag blev glad när hon några månader senare sa att ledningen har planer på att köpa in en föreläsare!! Så till alla er som känner likadant: Ring/maila/besök rektor på era barns skola och be om att era barns lärare får gå på föreläsning om Den borttappade diagnosen f eks :-). Vi är ju ändå rätt så många och om alla gör detta kan det ju bli en ändring, att rektorer och personal får en aha upplevelse och fattar!!
Trevlig helg!
Ingen hade sett min dotter om jag inte hade drivit frågan...eller rättare sagt, hennes svårighet att lära, att ta till sig kunskap och komma igång hade uppmärksammats...men hon tolkades som sen i utvecklingen, omogen och lat. Man ville hon skulle gå om sin klass eftersom hon inte klarade av målen, fast ingen reflekterade över att tjejen som inte kunde addera 2+3 hade lättare att räkna ut 222+333-444. Ingen reflekterade över vad som fanns innanför de tysta, lata och ganska tröga skalet.
Samma gällde vår släkt, alla sa att vi hade fått en sådan snäll och lättsam flicka. Ingen såg de ångestattacker, raseriutbrott och liknande som vi var dag hanterade med kärlek och tålamod till det oändliga. Det var mig hon slog på, den var jag som fick ta hennes frustration.
När hon var 8 år var hon tvungen att ligga på sjukhus och få många sprutor - det visade sig att hon var spruträdd - hon vägrade och grät hysteriskt. Jag kände mig maktlös, men det enda "stöd" jag fick av vården var att höra att jag fick prata och övertyga min dotter.
Hade jag inte följt mitt hjärta, tagit reda på fakta och övertygat min man att driva detta, hade vi aldrig fått vår dotter utredd, och därmed hade varken vi, släkten eller skolan förstått henne.
Hej Anonym. Det är så viktigt och sorgligt det du skriver. Tänk att det är så många människor som blir så missförstådda om ingen förstår att leta efter vad det är som gör att saker inte fungerar.
Vi har haft ett första möte idag med BUP för att få till en utredning, ADD, på vår 16-åring. Under hela skoltiden har det varit problem och nu kommer vi som föräldrar med en diagnos. Om vi bara hade vetat tidigare, om vi bara hade krävt en utredning tidigare och varför är skolans kunskaper så knapphändig?
Är både ledsen och arg!
Maktlös
Skicka en kommentar