söndag 12 februari 2012

När ska man berätta?

Jag fick den frågan från en lärare efter en föreläsning för ett tag sedan. Läraren hade en elev som efter utredning fått en diagnos inom det neuropsykiatriska området. Elevens föräldrar var tveksamma till om man verkligen borde berätta om diagnosen och svårigheterna för barnet. Jag svarade att jag tror att ju mer man vet om sig själv, desto bättre har man möjlighet att må.

Jag tror att de flesta barn som genomgått en utredning undrar varför och jag tror att ett barn som gått igenom en utredning har så mycket svåra saker att brottas med (det är ju därför vuxna runt barnet uppmärksammat problemen och sökt utredning) att barnet känner sig annorlunda.

Att människor runt barnet vet saker som inte barnet vet, till exempel om en diagnos, eller om man är adopterad eller något annat som är ganska "stort" så lever man på många sätt i en lögn så länge som man inte förklarar för barnet, tänker jag.

Ju längre man väntar tills man skall förklara ju mer komplicerat blir det. All forskning pekar ju dessutom på att chansen för ett barn med npf-problematik att få en fungerande uppväxt ökar om man får en tidig diagnos. Ta upp ämnet naturligt när barnet undrar något som har med svårigheterna att göra. Berätta om alla fördelar och om andra som har samma diagnos.

Tanken är ju att människor som befinner sig i närheten av barnet med diagnos skall få lättare att förstå och möta barnet bättre med diagnosen - men det är ju minst lika viktigt att barnet får tillgångar till kunskapen för att hitta lösningar och strategier själv. Det är ju barnet som skall bli vuxen och leva sitt liv. Det måste vi hjälpa barnet med så snart vi själva kan!

Hur har du gjort/hur gör du kring detta ämnet - som förälder och som lärare, eller kanske framförallt du som själv gått igenom ett utredning och sedan fått en diagnos. Berätta gärna. Sprid din kunskap!

5 kommentarer:

Laila sa...

Vi har varit helt öppna mot honom. Han frågar och vi försöker svara.
Han har t.o.m döpt sina diagnoser
Herr Asp och Fröken ADHD. Å så kommer han ibland och frågar vilken av dom det var som ev. hade kickat i gång något. ♥

Catharina sa...

Ser fram emot att läsa vad andra tycker om det här! Jag har valt att vara öppen med min dotter om det här. Vi läste i "Snubbeltråden" när hon var runt ca 10 år och nu när hon snart är 15 pratar vi helt öppet om detta till vardags. Hon är såpass upplyst att hon även analyserar klasskompisar och känner igen symptom hos vissa :)

För mig väcker det fler frågor också. När ska man berätta för syskon, för släkt och för vänner?

Anonym sa...

Jag tänker, hur kan man inte berätta för dom.Dom har ju gått igenom utredningen,och har frågor om varför. Kanske har det med i vilken ålder dom är i.
Min dotter var 12 år och fick först diagnos Add och det accepterade hon,hon fick lite förklaringar på varför hon reagerade som hon gjorde i vissa situationer. Efter ytterligare utredning fick hon också asberger, och den är hon inte riktigt bekväm med,hon tycker att det räcker med add.

Kristina

Christians mamma sa...

Hej,
Catharina, du undrar när man skall berätta för syskon, släkt osv. Det måste man ju känna efter o göra som det känns bäst men vi har varit öppen med sonens ADD från allra förste början. Jag passar faktiskt på att "undervisa " så fort jag får chansen... Alla vet vad ADHD är för något men nästan ingen har en susning om vad ADD är (inte ens mina kollegor i skolan!) även om det tom blev upptäckt/definierad innan ADHD i 1798. Han själv gick ut med det på Facebook samma kväll (han är 15 år) Själv var jag väl lite tveksam (man vet ju inte hur klasskompisar reagerar etc) Men han kände sig trygg med det så det var hans sätt att berätta. Kan bara tillägga att det har gått hur bra som helst. Lite nyfikna frågor bara om vad det är och då svarade han att det är när man har koncentrationsproblem och så där... För familjen, släkt, vänner och klasskompisar är han ju den samma, med eller utan diagnos. Dock, måste jag nog tillägga, har han (i nuvarande stund) inga jätteproblem... kanske enklare att vara öppen då...?

Tolmia sa...

Jag har två pojkar som har ADHD och jag berättar alltid först för barnen själva när de fått diagnoser. Det här med diagnoser inga konstigheter hos oss.
Vi har också andra diagnoser i familjen.
Jag berättar inte om diagnoserna på ett pedagogiskt sätt för då blir det så konstigt. Nej jag slänger bara ur mig att de har ADHD och så är det inget mer med det. De frågar gärna allt de vill veta.
Jag fick själv också diagnos ADHD för två veckor sedan och då köpte jag en tårta och så firade vi min diagnos med familjen och yngsta pojkens ledsagare.
Det blev en fin stund. Sen har jag bloggat om det och berättat på facebook för alla mina vänner och talat om att det är ok att grattulera mig till diagnosen.
Ungarna tycker naturligtvis att det är jättekul att jag fått samma diagnos som de.
Skickar med en länk till vårt tårtkalas.

http://tolmias.blogg.se/2012/february/adhd-diagnos-och-tartkalas.html

Och här kommer en länk till själva tårtan som är dekorerad med texten ADHD

http://tolmias.blogg.se/2012/february/entry-153070865.html

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...