Fortsätt till huvudinnehåll

När ska man berätta?

Jag fick den frågan från en lärare efter en föreläsning för ett tag sedan. Läraren hade en elev som efter utredning fått en diagnos inom det neuropsykiatriska området. Elevens föräldrar var tveksamma till om man verkligen borde berätta om diagnosen och svårigheterna för barnet. Jag svarade att jag tror att ju mer man vet om sig själv, desto bättre har man möjlighet att må.

Jag tror att de flesta barn som genomgått en utredning undrar varför och jag tror att ett barn som gått igenom en utredning har så mycket svåra saker att brottas med (det är ju därför vuxna runt barnet uppmärksammat problemen och sökt utredning) att barnet känner sig annorlunda.

Att människor runt barnet vet saker som inte barnet vet, till exempel om en diagnos, eller om man är adopterad eller något annat som är ganska "stort" så lever man på många sätt i en lögn så länge som man inte förklarar för barnet, tänker jag.

Ju längre man väntar tills man skall förklara ju mer komplicerat blir det. All forskning pekar ju dessutom på att chansen för ett barn med npf-problematik att få en fungerande uppväxt ökar om man får en tidig diagnos. Ta upp ämnet naturligt när barnet undrar något som har med svårigheterna att göra. Berätta om alla fördelar och om andra som har samma diagnos.

Tanken är ju att människor som befinner sig i närheten av barnet med diagnos skall få lättare att förstå och möta barnet bättre med diagnosen - men det är ju minst lika viktigt att barnet får tillgångar till kunskapen för att hitta lösningar och strategier själv. Det är ju barnet som skall bli vuxen och leva sitt liv. Det måste vi hjälpa barnet med så snart vi själva kan!

Hur har du gjort/hur gör du kring detta ämnet - som förälder och som lärare, eller kanske framförallt du som själv gått igenom ett utredning och sedan fått en diagnos. Berätta gärna. Sprid din kunskap!
5 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…