Syskonkärlek

Efter en promenad i solen, från jobbet är jag på lillagubbens skola. Han har precis lagt in innebandyklubban, beredd på att vi skall ta fredagspromenaden hem med hundarna. Vad jag älskar de där promenaderna när vi i lagom mak traskar hemmåt med våra hundar i samtal om allt och inget...

Jag ställer den vanliga frågan;
 - Har det varit bra i skolan?

Lillagubbens svarar, som nästan alltid, att det har det varit, bra alltsåt. Så stannar han upp, vänder sig mot mig och berättar med allvarlig röst att en kille i klassen sagt till en av tjejerna att hon "har adhd för att hon var så dum".

- Jag höll nästan på att börja gråta, för M (hans syster, min dotter) har ju adhd och han sa det som att hon hade adhd och att det var därför hon var dum.

Hans berättelse sa mig två saker som jag visserligen redan vet, men ändå.

En gör mig glad, den andra gör mig mycket ledsen.

1 Lillagubbens stora idol i livet, den han tycker kan mer än alla andra - är hans syster.

2 Pojkens attityd till funktionsnedsättningen adhd, speglar samhällets syn, nämligen att  adhd är något dåligt, något man skall skämmas över och att människor med adhd ställer till det och är stökiga.

Det säger mig också att vi måste fortsätta jobba för att förändra attityder, vi får inte ge upp!