Fortsätt till huvudinnehåll

Gott och blandat

Igår var jag på stormöte. Det var jag, personal från Dotterns skola, samt personalen som gjorde den senaste utredningen. Sju personer var vi runt bordet. Sju personer som samarbetade, som hade samma, positiva, hjälpande tankar kring min dotter. Det är en skön känsla att gå till ett möte när man vet att det kommer att bli så. Det är lika skönt att gå ifrån mötet när det varit så positivt...

Efter möten tänker jag ofta väldigt mycket, så mycket så att "pannan krullar sig". Maken tycker att jag tänker för mycket ibland, men det kan man väl aldrig göra - tänka för mycket...?


Det är flera faser som skall forceras, som måste komma, som är jobbiga när det gäller att se, förstå och hjälpa barn/ungdomar och vuxna med svårigheter som som går under samlingsnamnet neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De hade varit lättare att ta sig igenom om inte människor runtomkring la så mycket skuld på familjen - som "grädde på moset". Man har ju fullt upp som det är ändå, liksom... Vi har numera kommit förbi de där "stoppklossarmötena", men jag vet hur det känns och jag vet att det ofta blir möten som inte är vidare positiva när man skall ta upp problem och försöka lösa dem.

Igår kom det ett extra trevligt mejl till mig. Det var kvinnan, som efter att ha varit på min öppna föreläsning i Helsingborg, snabbt ordnade en föreläsning för hela skolan. Det känns alltid roligt att höra att det jag jobbar med gör nytta, sätter hjärnor i arbete kring hur man skall möta barn som är annorlunda, som har svårigheter (men också fantastiska lättheter så klart).



Kommande vecka lägger jag mitt schema för nästa termin. Vet du någon skola som vill ha en studiedag med mig där mycket fokus läggs på bemötande och tankar kring barn med npf-svårigheter, så mejla mig gärna på; malene.larssen@aduct.com; . Och om du bor, eller känner någon som bor i Falun, Västerås, Köping och Trollhättan - som vill gå på min föreläsning. Tipsa om den här länken då.  
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…