fredag 30 mars 2012

Om misslyckade möten och fluffig grädde med jordgubbar

Möten som gäller barn som av en eller annan anledning inte har det bra, blir ofta mer laddade än andra typer av möten. Jag menar hyresgästföreningsmötet, kollonilottsföreningens möte eller mötet som hålls i båtföreningens regi kan visserligen också sätta känslor i svall, men inte tillnärmelsevis på det sätt ett möte kring barn med npf-svårigheter ofta gör.

Vid vissa möten jag deltagit på har det ibland varit så laddat av frustration och uppdämda känslor att hade någon tänt en tändsticka i rummet så nog sjutton hade rummet exploderat i ett inferno av rök och eld...

Vid andra möten jag deltagit i har det känts som osynliga istappar hotfullt hänger från taket så jag fått ducka för att inte få allt rakt i huvudet, eller taggtråden som ligger runt andra möten...

Fast ibland, och nu kommer vi till de bästa mötena, är upplevelsen snarare som om man kliver in i en jättestor, god och fluffig gräddtårta - fylld av de godaste jordgubbar...

Vad är skillnaden? Är det tecken på något?

Enkelt kan man kanske säga att det ena mötet består av människor som ännu inte hittat ett sätt att kommunicera, där förtroendet mellan mötesdeltagarna är låg, där diskrepansen  mellan orsaken till svårigheterna hos barnet och hur stora svårigheterna egentligen är - är stor, där förståelsen att man INTE förstår allt - är liten. När möten som inte fungerar avslutas går de två parterna - föräldrarna och lärarna tillbaks till sin lilla grupp, föräldrarna till sig och lärarna till lärarrummet...

När jordgubbstårtsmötena inträffar har man däremot hittat ett sätt att kommunicera på, man har ungefär samma syn på svårigheterna och vad som orsakar dem, man har förtroende för varandra och man har en förståelse för att man kanske inte förstår allt. Man behöver inte gå tillbaka till någon grupp - man ÄR en grupp.

Tydliga tecken på att det kommer att bli ett möte med taggtråd är till exempel när personalen säger;
"vi kan redan allt om detta", "jag har jobbat med detta så många år att jag kan detta", "vi ser inga problem här", "nej, vi märker inte att hen är mobbad eller utanför", "vi har gjort allt vi kan och ändå gör inte ni er del", "vi har ju gjort ändringar och kommit överens om dem och sedan håller inte hen sin del och därför blir det såhär".

Ingen lärare eller socialtjänsteman eller liknande vill tillhöra gruppen som håller i ovanstående möten. Trots det ser möten kring barn med npf-svårigheter alldeles för ofta ut ungefär så.

Tänk om man som personal/"proffs" istället kunde gå till mötet med öppet sinne, med jordgubbstårta i fickorna. Med förståelse att man faktiskt inte förstår allt, att man inte ser allt, att man inte kan just det barn man sitter och pratar om, att föräldrarna, hur de än ser ut eller beter sig faktiskt står barnet närmast och när man ser en förälder som ser väldigt, väldigt trött ut så beror det på att just de här mötena och allt annat kring barnet faktiskt formligen äter upp hen inifrån och ut. Man kanske känner, som personal, att man gjort allt, men det kanske inte är "rätt" allt, alltså måste man genom samtal hitta nya sätt att göra allt ännu en gång (man kan ju göra "allt" på många sätt).

Men är det bara personalens fel när ett möte inte fungerar?

Nej, det är klart att det alltid behövs minst två för att få till en bra dans, men och detta är väldigt viktigt. Föräldrarna är i underläge, personalen är fler, har "rätten" på sin sida och ser inte barnet alls lika mycket och lika ofta (hur kan man göra det när man har 25 elever till, varav ytterligare några med särskilda behov) som barnets föräldrar.

Jordgubbstårtsmötena är lätta att fixa när man har de där eleverna där det mesta flyter, men av egen erfarenhet, som förälder, lärare och stödperson, vet jag att det är mycket svårare att få till ett bra möte kring de barn där man verkligen behöver ha ett gott samarbete.

Är det bara personalens ansvar?

Nej, det tar, som sagt minst två personer för en bra dans, men tänk själv när du kommer till ett hotell och vattnet i kranen droppar. Det är ett problem, det måste lösas. Du vill ha ett bra bemötande även när du kommer med information om saker som inte fungerar, personalen bakom disken får inte (även om det väl händer) bli grinig för att du klagar på något. Personalen bakom disken har det största ansvaret för att mötet med dig som hotellgäst fungerar.

Så är det i mötet mellan lärare och föräldrar till barn som har svårigheter. Ta bort dina förutfattade meningar om vad föräldrarna gör som gör att det inte fungerar kring barnet (om du har några sådana), gå till mötet med öppet sinne, tänk att om jag kan mycket kring dessa frågor så är det bra, men jag kan alltid, alltid, alltid lära mig mer och just den här eleven och denna elevens behov behöver jag ta reda på.

Satsa på mötena med föräldrarna till barnen med särskilda behov, se till att det känns som gräddtårta med jordgubbar, både när ni börjar och slutar mötet - för det är faktiskt enda sättet att få det att fungera kring barn med svårigheter.

Barn gör bra om de kan - föräldrar som är bleka, ledsna och frustrerade vill sitt barn det bästa. De håller på att gå sönder av all kamp de för - på alla plan - för sina barn.

Stjälp oss inte - hjälp oss, vi och våra barn behöver, nämligen all hjälp vi kan få!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Åh va bra!! Så här är det, så här känns det på pricken!

Känner så igen mig, t.o.m kommentarerna som "vi har gjort allt, hen har inte hållit sin del av överenskommelsen m.m.

Det här inlägget kommer jag att skriva ut för det här vill jag att mina kollegor ska läsa och ta till sig. Precis som du skriver så är vi olika rustade att kommunicera. Jag vet att jag genom att jag är mamma till ett barn som troligen har ADD och där vi varit på många många taggtrådsmöten, har blivit en mycket bättre människa och bättre på att själv sitta som personal med föräldrar till npf-barn.

Det här inlägget förklarar så bra på ett vänligt, tydligt sätt hur det kan kännas att sitta på möten av olika slag.

F.ö så tycker jag att kritik som man kan få från föräldrar är viktig att ta vara på, man kan utvecklas oerhört mycket om man kan omvandla kritik till något vettigt istället för att man bara går i försvar, som är så vanligt. När någon direkt bemöter med försvar känns det som att en dörr blir låst och man slänger nyckeln, man kommer inte in där i första taget!

TACK för detta inlägg! Ska sätta upp det på min arbetsplats...

malix sa...

medicin i sådana situationer är att vi ser gör det bästa för den vi pratar om. Skrev om det i min blogg för några år sedan. Oförstånd, ovilja och den vilja att lägga problemen där ute, http://www.malix.se/2009/05/08/friskola-adhd-diagnoser/rektor reflektion http://www.malix.se/2009/05/14/prestige-kompetens-forsvar/

Anonym sa...

Att läsa dessa rader är som jordgubbar och grädde. Känner tyvärr allt för väl igen de tråkiga beskrivngarna mellan taggtråd och istappar där man går tillbaks till sin grupp. Tack för dessa kloka ord, de blir som en liten tröst bland motiga möten som en liten förälder som gör så gott jag kan.

Hatte sa...

.. någon av de bästa liknelser jag hört "gå till mötet med öppet sinne och gräddtårta med jordgubbar i fickan"
.. ¨det är precis så jag försökt tänka inför alla möten med föräldrarna jag möt i min spec. ped roll i skolan.
.. fast - själv blir jag inte bemött så alla gånger :(

Ha det bra i våren
Hatte

http://rodhakensjunger.blogg.se/

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...