Fortsätt till huvudinnehåll

Om misslyckade möten och fluffig grädde med jordgubbar

Möten som gäller barn som av en eller annan anledning inte har det bra, blir ofta mer laddade än andra typer av möten. Jag menar hyresgästföreningsmötet, kollonilottsföreningens möte eller mötet som hålls i båtföreningens regi kan visserligen också sätta känslor i svall, men inte tillnärmelsevis på det sätt ett möte kring barn med npf-svårigheter ofta gör.

Vid vissa möten jag deltagit på har det ibland varit så laddat av frustration och uppdämda känslor att hade någon tänt en tändsticka i rummet så nog sjutton hade rummet exploderat i ett inferno av rök och eld...

Vid andra möten jag deltagit i har det känts som osynliga istappar hotfullt hänger från taket så jag fått ducka för att inte få allt rakt i huvudet, eller taggtråden som ligger runt andra möten...

Fast ibland, och nu kommer vi till de bästa mötena, är upplevelsen snarare som om man kliver in i en jättestor, god och fluffig gräddtårta - fylld av de godaste jordgubbar...

Vad är skillnaden? Är det tecken på något?

Enkelt kan man kanske säga att det ena mötet består av människor som ännu inte hittat ett sätt att kommunicera, där förtroendet mellan mötesdeltagarna är låg, där diskrepansen  mellan orsaken till svårigheterna hos barnet och hur stora svårigheterna egentligen är - är stor, där förståelsen att man INTE förstår allt - är liten. När möten som inte fungerar avslutas går de två parterna - föräldrarna och lärarna tillbaks till sin lilla grupp, föräldrarna till sig och lärarna till lärarrummet...

När jordgubbstårtsmötena inträffar har man däremot hittat ett sätt att kommunicera på, man har ungefär samma syn på svårigheterna och vad som orsakar dem, man har förtroende för varandra och man har en förståelse för att man kanske inte förstår allt. Man behöver inte gå tillbaka till någon grupp - man ÄR en grupp.

Tydliga tecken på att det kommer att bli ett möte med taggtråd är till exempel när personalen säger;
"vi kan redan allt om detta", "jag har jobbat med detta så många år att jag kan detta", "vi ser inga problem här", "nej, vi märker inte att hen är mobbad eller utanför", "vi har gjort allt vi kan och ändå gör inte ni er del", "vi har ju gjort ändringar och kommit överens om dem och sedan håller inte hen sin del och därför blir det såhär".

Ingen lärare eller socialtjänsteman eller liknande vill tillhöra gruppen som håller i ovanstående möten. Trots det ser möten kring barn med npf-svårigheter alldeles för ofta ut ungefär så.

Tänk om man som personal/"proffs" istället kunde gå till mötet med öppet sinne, med jordgubbstårta i fickorna. Med förståelse att man faktiskt inte förstår allt, att man inte ser allt, att man inte kan just det barn man sitter och pratar om, att föräldrarna, hur de än ser ut eller beter sig faktiskt står barnet närmast och när man ser en förälder som ser väldigt, väldigt trött ut så beror det på att just de här mötena och allt annat kring barnet faktiskt formligen äter upp hen inifrån och ut. Man kanske känner, som personal, att man gjort allt, men det kanske inte är "rätt" allt, alltså måste man genom samtal hitta nya sätt att göra allt ännu en gång (man kan ju göra "allt" på många sätt).

Men är det bara personalens fel när ett möte inte fungerar?

Nej, det är klart att det alltid behövs minst två för att få till en bra dans, men och detta är väldigt viktigt. Föräldrarna är i underläge, personalen är fler, har "rätten" på sin sida och ser inte barnet alls lika mycket och lika ofta (hur kan man göra det när man har 25 elever till, varav ytterligare några med särskilda behov) som barnets föräldrar.

Jordgubbstårtsmötena är lätta att fixa när man har de där eleverna där det mesta flyter, men av egen erfarenhet, som förälder, lärare och stödperson, vet jag att det är mycket svårare att få till ett bra möte kring de barn där man verkligen behöver ha ett gott samarbete.

Är det bara personalens ansvar?

Nej, det tar, som sagt minst två personer för en bra dans, men tänk själv när du kommer till ett hotell och vattnet i kranen droppar. Det är ett problem, det måste lösas. Du vill ha ett bra bemötande även när du kommer med information om saker som inte fungerar, personalen bakom disken får inte (även om det väl händer) bli grinig för att du klagar på något. Personalen bakom disken har det största ansvaret för att mötet med dig som hotellgäst fungerar.

Så är det i mötet mellan lärare och föräldrar till barn som har svårigheter. Ta bort dina förutfattade meningar om vad föräldrarna gör som gör att det inte fungerar kring barnet (om du har några sådana), gå till mötet med öppet sinne, tänk att om jag kan mycket kring dessa frågor så är det bra, men jag kan alltid, alltid, alltid lära mig mer och just den här eleven och denna elevens behov behöver jag ta reda på.

Satsa på mötena med föräldrarna till barnen med särskilda behov, se till att det känns som gräddtårta med jordgubbar, både när ni börjar och slutar mötet - för det är faktiskt enda sättet att få det att fungera kring barn med svårigheter.

Barn gör bra om de kan - föräldrar som är bleka, ledsna och frustrerade vill sitt barn det bästa. De håller på att gå sönder av all kamp de för - på alla plan - för sina barn.

Stjälp oss inte - hjälp oss, vi och våra barn behöver, nämligen all hjälp vi kan få!

4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …