Klokare med åren

Förr i tiden trodde jag att vissa saker bara måste göras. Vissa saker skulle göras på ett sätt och inget annat. Vissa saker fick man inte missa. Skidåkning var en sådan sak. Man måste åka skidor från morgonen till kvällen när man var på skidsemester - det hör man ju på namnet, liksom. Man måste utnyttja skidsemestern till just skidåkning. På längden och på höjden.

Jag har blivit klokare med åren...

Nu förstår jag att det egentligen inte finns några måsten annat än att när vi väl har blivit födda till denna jord, så måste vi förr eller senare dö.

Tack vare denna insikt slipper jag och kanske framförallt min dotter, väldigt mycket stress som annars kunde ha lagrats på och gjort livet jobbigare för henne.

Morfar och kusin i sittliften.

Några av dem som tycker att slalom är kul.

Den i sällskapet som uppskattar ridning mycket mer än skidåkning.

Vackra omgivningar att rida i. Gullit hette hästen. 

Förvirrad mamma på sin färd mot stallet.  
Lillagubben tar en paus från slalomåkandet och provar pappas glasögon. 

Morfar har världens största skidglasögon. 

Njutbild. Sol och skidåkning. För några av oss är det himmelriket. 

Idag åkte vi som ville åka slalom, upp till skidbackarna. Då stannade de som inte ville (Dottern) kvar på hotellet. Sedan åkte jag ner till hotellet vid halv tolv för att hämta upp Dottern som skulle få sig en ridtur på fjället.

Jag kasade runt på mina längdskidor där i spåret och pratade med Monica, som var ridledare  och Dottern om hästarna och om livet i stort. Vi hade en underbar tur på fjället, i solsken, utan stress, med hästarnas hovtramp som enda ljudkuliss.

Sedan skulle ryttarna trava. Då sa jag att det kunde de visste det, för jag skulle lätt hitta tillbaka till hästgården. Lätt var det inte, men till slut kände jag hästlukt och strax efter det hade jag hittat tillbaka till stallet.

Efter det var Dottern helnöjd och jag också. Eftermiddagen har jag spenderat i slalombackarna med övriga sällskapet som gillar att åka slalaom. Dottern har tagit det lugnt på hotellet och nu skall vi snart äta middag ihop.

Det blir, som sagt, mycket lugnare och trevligare för alla då man inte har en massa krav och måsten som hela tiden skall uppnås.

Att göra det man vill, mår man bra av, även om det ser helt annorlunda ut än vad alla andra vill och tycker/tror är "rätt". När man accepterar och respekterar det blir livet mycket trevligare och mysigare  -  för alla!


Kommentarer

Tolmia sa…
Bra insikt.
Fint att ni kan ordna en semester som passar alla i famljen.
AG sa…
Det är så skönt att läsa din blogg. Får bekräftelse på att beslut man tagit faktiskt var ganska bra trots att man hade dåligt samvete då man tog dem. Vår dotter (22år) fick sin diagnos för bara några månader sen (Asperger) och vi har inte riktigt förstått varför hon inte ville saker lika mycket som övriga familjen, ex åka slalom i fjällen. Hon åkte kanske en dag av sju och satt i stugan resten av tiden men verkade ha det bra vad vi förstått. Vi har försökt tänka att; jaha det är så här hon är och försökt accepterat henne som hon är. Nu i efterhand förstår vi varför hon gjorde dessa val, vilket vi inte gjorde då men accepterade valen ändå. Kan även säga att många gånger har vi haft uppslitande scener gällande ex skolan och det är vi mindre nöjda med. Får försöka att inte vara allför hårda mot oss utan tänka att vi inte visste bättre då men gör det nu.
Tack för att du delar med dig av dig och din familj. Det är till stor hjälp för mig och det vi går igenom nu.
Anna sa…
De där orden i början tar jag med mig, den där insikten om måsten (och prioriteringar).

Vi har nyss äntrat en ganska tuff period, med många konflikter mig och dottern emellan. Hennes diagnos ger mig verkligen tunnelseende i perioder, och jag har svårt att välja bort,prioritera rätt och vara en god och trygg förebild, någon att alltid kunna stötta sig emot. Det blir ju säkert ett stressmoment för dottern. Jag slits mellan frustration, egoistisk ilska och gränslös kärlek.

Men ditt citat ger kraft på vägen, jag ska försöka andas mer i mellanrummen.

Populära inlägg