Fortsätt till huvudinnehåll

Olika liv

Jag satt på en tågstation. Det var tidig morgon. Jag hade precis satt tänderna i en fantastiskt god baguette när jag såg henne. Hon var runt åtta år och lutade sig mot ryggstödet med halvslutna ögon. Hon såg apatisk ut. Runt henne stod påsar och plastväskor på golvet. En kvinna, som nog var hennes mamma satt en liten bit ifrån flickan. Mamman lutade sig också mot ryggstödet. Mamman hade också halvslutna ögon. Apatisk. En man stod en bit bort och pratade i telefon. Han gick och satte sig vid kvinnan. Pratade kort med henne innan han la ansiktet i sina händer. Han var tyst där han satt. Förtvivlad.

Mamman tog upp en skiva bröd ur en påse. Hon delade brödet noga. Drog noga bort kanten från det ljusa brödet i mitten. Såg gav hon mittbiten till den lilla flickan. Flickan, med de halvslutna ögonen började mekaniskt äta på brödskivan utan kanter. Mamman tuggade i sig kantdelen av brödet. Inget får slängas när man inte har något.

Människor runt dem fortsatte att dricka sitt kaffe och äta sin fralla, sin kaka. Min baguette smakade inte gott längre. En liten flicka, yngre än mitt yngsta barn, sitter mitt ibland oss och tuggar på en brödskiva som frukost. Kostcirkeln, som är så viktig för "våra" barn, gäller inte här.

Ingen såg något. Ingen brydde sig. Eller. Kanske såg de. Kanske brydde de sig, men vad skall man göra liksom?

Pappan tog bort händerna från ansiktet, han sa något till sin fru som pratade med dottern. Föräldrarna gick iväg en stund. Flickan satt ensam kvar. Då passade jag på. Jag reste mig och gick de få stegen till flickan med de halvslutna ögonen. Hon kunde ingen svenska. Jag pratade ändå med henne.

- Detta är till dig, jag hoppas ni får den hjälp ni behöver! Hej då.

Jag tryckte en hundralapp i hennes lilla hand. Flickan tittade på sedeln. Hon log mot mig. Alla hennes små tänder i munnen var svarta vid tandhalsarna. Hon log mot mig. Hon blev glad. Jag hade gett henne en hundralapp. Den betyder egentligen inget för mig. En indragen lunch i veckan. En present mindre till barnen efter resan. Ett fredagsmys. För flickan betydde den mer, kanske allt, det såg jag på henne.

Jag undrar var hon är nu. Jag undrar om hon får hjälp?


2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…