lördag 24 mars 2012

Olika liv

Jag satt på en tågstation. Det var tidig morgon. Jag hade precis satt tänderna i en fantastiskt god baguette när jag såg henne. Hon var runt åtta år och lutade sig mot ryggstödet med halvslutna ögon. Hon såg apatisk ut. Runt henne stod påsar och plastväskor på golvet. En kvinna, som nog var hennes mamma satt en liten bit ifrån flickan. Mamman lutade sig också mot ryggstödet. Mamman hade också halvslutna ögon. Apatisk. En man stod en bit bort och pratade i telefon. Han gick och satte sig vid kvinnan. Pratade kort med henne innan han la ansiktet i sina händer. Han var tyst där han satt. Förtvivlad.

Mamman tog upp en skiva bröd ur en påse. Hon delade brödet noga. Drog noga bort kanten från det ljusa brödet i mitten. Såg gav hon mittbiten till den lilla flickan. Flickan, med de halvslutna ögonen började mekaniskt äta på brödskivan utan kanter. Mamman tuggade i sig kantdelen av brödet. Inget får slängas när man inte har något.

Människor runt dem fortsatte att dricka sitt kaffe och äta sin fralla, sin kaka. Min baguette smakade inte gott längre. En liten flicka, yngre än mitt yngsta barn, sitter mitt ibland oss och tuggar på en brödskiva som frukost. Kostcirkeln, som är så viktig för "våra" barn, gäller inte här.

Ingen såg något. Ingen brydde sig. Eller. Kanske såg de. Kanske brydde de sig, men vad skall man göra liksom?

Pappan tog bort händerna från ansiktet, han sa något till sin fru som pratade med dottern. Föräldrarna gick iväg en stund. Flickan satt ensam kvar. Då passade jag på. Jag reste mig och gick de få stegen till flickan med de halvslutna ögonen. Hon kunde ingen svenska. Jag pratade ändå med henne.

- Detta är till dig, jag hoppas ni får den hjälp ni behöver! Hej då.

Jag tryckte en hundralapp i hennes lilla hand. Flickan tittade på sedeln. Hon log mot mig. Alla hennes små tänder i munnen var svarta vid tandhalsarna. Hon log mot mig. Hon blev glad. Jag hade gett henne en hundralapp. Den betyder egentligen inget för mig. En indragen lunch i veckan. En present mindre till barnen efter resan. Ett fredagsmys. För flickan betydde den mer, kanske allt, det såg jag på henne.

Jag undrar var hon är nu. Jag undrar om hon får hjälp?


2 kommentarer:

Kristin sa...

Har följt din blogg sedan i höstas och den ger mig så mycket. Vill bara uppmana oss som läser den att dela med oss i likhet med vad du gör. Det kan vara en slant, ta sig tid att lyssna på någon eller ett leende. Tack för att du finns.
PS. Kan du inte skriva lite om dina vovar också, har en likadan som är till stor glädje men är lite rädd av sig.DS

Hatte sa...

Tänk om fler tänkte som du :) Vilken fantastisk gärning du gjorde :) det värmer i mitt hjärta ..
Kramar från Hatte (en av dem som sitter i samma båt som du :.))

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...