Fortsätt till huvudinnehåll

Om en mamma som inte kunde somna och vikten av vila

Igår kväll hann jag precis somna innan Dottern väckte mig och berättade att hon kände ångest inför att vara här i Geilo. Nytt och okänt skapar oro och ibland ångest hos oss alla, men för vissa ska det mindre till för att dra igång ångestkänslor i kroppen. Jag gjorde som jag brukar, pratade med Dottern om vad som kändes jobbigt och varför det kändes jobbigt. Jag berättade att vår hjärna är programmerad, sedan urminnes tider, på att reagera på nya saker, bli rädd för okända saker. Det är en av anledningarna till att mänskligheten överlevt. Jag pratade på där, förklarade och plockade bort ångesten bit för bit, tror jag - för efter tio minuter kunde jag höra dotterns sovande andetag bredvid mig.

Tre av fyra barn var med ute och åkte skidor. De barnen var nöjda med dagen. Även Dottern som inte var med ute och åkte skidor, var nöjd med dagen. Vilodagar är lika viktiga som dagar med aktivitet för min dotter. 

När vi andra spelade tärningsspel innan läggdags, passade Lillagubben på att måla av oss. Vet inte om jag tycker att någon blev så lik sig, men roliga blev vi  i alla fall och det kan vara nog så trevlig!

Åktband som går upp kan man försöka ta sig ner på - om man orkar...

Idag var det ingen blå himmel över Geilo, men väldigt vackert, var det. 


Då var det så dags för mig att somna om... En timme tog det nog, men så småningom hade jag lyckats övertala min egen hjärna att koppla ner och koppla av.

I morse var det tvärtstopp för Dottern och skidåkning. Med tiden har jag lärt mig att inte hetsa upp mig över det utan tänka så som Dottern sa också.

- Ibland behöver jag vila upp mig för att inte bryta ihop, precis som jag behöver göra när jag går i skolan.

Därför hade Dottern en vilodag idag, medan vi andra rände upp och ner för Geilofjället. Jag har också slutat ha dåligt samvete för att min dotter inte får uppleva och göra samma sak som hennes syskon och kusiner. För de andra barnen fungerar det på ett sätt. För henne fungerar det på ett annat sätt. När man accepterar och faktiskt kan tillåta sig att njuta ändå, så mår alla bra.

Imorgon skall det snöa. Får se om det är någon som behöver en vilodag då. Kanske jag...
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…