Om en mamma som inte kunde somna och vikten av vila

Igår kväll hann jag precis somna innan Dottern väckte mig och berättade att hon kände ångest inför att vara här i Geilo. Nytt och okänt skapar oro och ibland ångest hos oss alla, men för vissa ska det mindre till för att dra igång ångestkänslor i kroppen. Jag gjorde som jag brukar, pratade med Dottern om vad som kändes jobbigt och varför det kändes jobbigt. Jag berättade att vår hjärna är programmerad, sedan urminnes tider, på att reagera på nya saker, bli rädd för okända saker. Det är en av anledningarna till att mänskligheten överlevt. Jag pratade på där, förklarade och plockade bort ångesten bit för bit, tror jag - för efter tio minuter kunde jag höra dotterns sovande andetag bredvid mig.

Tre av fyra barn var med ute och åkte skidor. De barnen var nöjda med dagen. Även Dottern som inte var med ute och åkte skidor, var nöjd med dagen. Vilodagar är lika viktiga som dagar med aktivitet för min dotter. 

När vi andra spelade tärningsspel innan läggdags, passade Lillagubben på att måla av oss. Vet inte om jag tycker att någon blev så lik sig, men roliga blev vi  i alla fall och det kan vara nog så trevlig!

Åktband som går upp kan man försöka ta sig ner på - om man orkar...

Idag var det ingen blå himmel över Geilo, men väldigt vackert, var det. 


Då var det så dags för mig att somna om... En timme tog det nog, men så småningom hade jag lyckats övertala min egen hjärna att koppla ner och koppla av.

I morse var det tvärtstopp för Dottern och skidåkning. Med tiden har jag lärt mig att inte hetsa upp mig över det utan tänka så som Dottern sa också.

- Ibland behöver jag vila upp mig för att inte bryta ihop, precis som jag behöver göra när jag går i skolan.

Därför hade Dottern en vilodag idag, medan vi andra rände upp och ner för Geilofjället. Jag har också slutat ha dåligt samvete för att min dotter inte får uppleva och göra samma sak som hennes syskon och kusiner. För de andra barnen fungerar det på ett sätt. För henne fungerar det på ett annat sätt. När man accepterar och faktiskt kan tillåta sig att njuta ändå, så mår alla bra.

Imorgon skall det snöa. Får se om det är någon som behöver en vilodag då. Kanske jag...

Kommentarer

A sa…
Hej. Klarar din dotter av att vara själv trotts sin autism och add?
Anonym sa…
Så underbart du skriver å det gjorde så ont när du skrev 3 av 4 barn åkte skidor ja har än inte kommit dit att ja kan till 100% njuta när sonen ej är med. Fast ja vet att han vilar bäst. Hur har du fått din dotter till att förstå att det är ångest hon har och sätta ord på det ? Himla Go mamma är du!!! Hoppas ni får en bra dag med skidorna på!! Kram Pilla
Till A. Min dotter har diagnoserna atypisk autism och add. Även om man kan ha samma diagnos så kan förutsättningarna se väldigt olika ut för olika barn/människor. Min dotter klarar att vara ensam, men hon hade en i sällskapet som var hemma om hon kände oro och hon hade telefonen att ringa på om hon behövde. Det fungerar bra och hon är trygg i att vara på hotellet när det är dag och hon har de förutsättningar jag skrev om. Det ser som sagt väldigt olika ut. Viktigt är att tänka på det och att utgå ifrån just det som just en invid behöver för att det skall fungera.
Tack Pilla. Första gången min dotter drabbades av panikångest var vi i Stockholm hela familjen. Jag var och föreläste och resten av familjen skulle äta middag på hotellet vi bodde på. Då slog ångesten till. Hon berättade om den för sin pappa och sedan för mig. Att följa med i ångesten och prata om den, att den inte är farlig, är viktigt för att bli av med ångesten. Att förstå att det inte är farligt, att det kommer att gå över, äver första steget till att bli av med ångest. Jag berättade just det för min dotter, att det känns jobbigt, men att det går över, att be ångesten fara och flyga och att inte vara rädd för den. Vi pratar om den så och den kommer numera väldigt sällan. Jag kan skriva mer om principen för att bli av med ångest i ett annat inlägg om det är fler som undrar, tänker jag.

Populära inlägg