Efter en trevlig tågresa då jag inte behövde göra mer än läsa lite bok, dricka lite te och svara i telefonen några gånger så är jag nu i Sundsvall. Det är ett jobb att föreläsa, men de här resorna där jag åker bort och sover över natten - vilket jag inte gör särskilt ofta eftersom det blir svårt hemma - är lika mycket semester för mig...
Jag ringde min pappa för att fråga hur hoppningen gick igår då jag satt och väntade på tåget. Han som aldrig blir orolig, lät orolig i telefonen.
- Det är höga hinder, hon har aldrig hoppata så här högt tidigare, jag vet inte om hon kommer att klara det, sa han till mig i telefonen innan han var tvungen att lägga på för hennes tur började närma sig.
Jag satt som på nålar. Hade vi tagit oss vatten över huvudet. Hade det varit bättre att glömma hoppningen och låta Dottern göra det nationella provet i fysik på skolan istället. Skulle hon uppleva sig misslyckad, ge upp, åka hem och inte ha klarat av just det som är hennes lätthet. Hon hade aldrig hoppat så höga hinder förut, sa min pappa, när han såg hindren. Skule hon inte våga säga ifrån utan hoppa, fast hon inte vågar, trilla av för att hon inte kunde kliva av. Femton minuter och tankarna hinner virvla ganska ordentligt på en nervös, stackars mamma.
Till slut kunde jag inte hålla mig längre. Ringde igen. Beredd på allt möjligt.
- Hon klarade alla hinder galant, berättade min pappa i telefonen.
Och jag började gråta där på centralstationen i Göteborg.
Inga ledsna tårar. Lyckotårar. Hon klarade det! Fast hon inte tränat direkt på att hoppa hinder på den ridskolan hon går på. Hon klarade det! Galant. Tårarna kom för jag kunde se framför mig hur mycket det gör för hennes självkänsla att lyckas med något som de flesta av hennes klasskamrater inte behärskar. Hon får så ofta uppleva tillkortakommanden och misslyckanden. Nu fick hon vara stolt över sig själv.
Jag grät och jag gråter en skvätt när jag tittar på filmen. Hon har lätt för att rida. Att vara med djur.
- Hon måste få börja träna på att hoppa, hon är ju så duktig på det, säger min pappa till mig i telefonen på väg upp till Sundsvall.
Och han har så rätt. Vi måste hjälpa henne att utveckla sina lättheter. Det är så viktigt för det är de som bygger en människas självkänsla. En trasig självkänsla är svår att reparera, men har du en självkänsla som säger att du duger, då kan du bli en tillgång, både för dig själv och för andra.
Här kommer filmen som morfar filmade igår. http://www.regatta.nu/
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
3 kommentarer:
*Jättekram* Blir glad av å lese dette og å sjå filmen!
Min son kom heim frå 'Matematikkens Dag' sist veke og rapporterte til sin lærar at det hadde vore 'utfordrende, spennende og lærerikt'. Etterpå gjorde han det godt på matematikktesten. Så fint å ha område å riktig *skinne* på!
Tack, Hege:) visst är det så att vi alla mår bra av att känna att vi behärskar något och så viktigt att få utveckla lättheterna, vare sig det är ridning, matte eller något annat. Kram!
Hej!
Fäller en glädje tår jag med när jag läser om hästhoppningen! Kul!!
Skicka en kommentar