Jag träffade en liten grupp människor här i Sundsvall igår. Det blev en trevlig föreläsning med många frågor och mer samtal än vad det brukar vara. Attention-Sundsvall var med och visade upp sig. Jag som inte varit i Sundsvall på säkert 20 år, slogs av att man har grusvägar vid tågstationen, där jag kom dragandes på min resväska - innan jag insåg att det var grus som lagts ut för alla snö som faller här på vintern.
Allt vi tolkar och allt vi upplever tolkas genom vårt förfilter. Där vi har redan upplevda saker, vår grundantaganden om livet. Jag som kommer från Göteborg där vi sällan har mer snö än att man lägger ut lite grus ett par gånger per säsong fnissade tyst åt mig själv när jag insåg mitt tankefel.
Test av sexåringar för att hitta barn med svårigheter, tycker jag är en bra idé så länge man inte låter barnen märka att det är tester som görs. Så att det inte blir som för barnen i trean... Där får man reda på innan de nationella proven kommer vad man skall träna på så man får höga poäng på proven. Men de nationella proven skall väl visa på om det finns barn i klassen som behöver extra stöd. Då skall man väl inte extraträna på det som lärarna tror/vet kommer på de nationella, eller?
Jag träffade en mamma igår och en pappa i förrgår som båda tog upp det svåra i att veta om ens barns svårigheter beror på de neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som de har eller om det "bara" är tonårstrots och rent allmänt utnyttjande av diagnosen.
Det är inte lätt att veta och egentligen är det kanske inte så intressant heller för det att barnet/ungdomen inte lyckas som de andra barnen eller eleverna är ju signal nog på att man måste hjälpa honom/henne, föra upp på det synliga planet, prata om - inte bara en gång, men många och försöka lösa. Ibland kanske det är så att det inte går att lösa. Då gäller det att acceptera och förhålla sig till det som är.
Att barn med npf i allmänhet mognar senare än sina jämnåriga ställer till stora problem när man blir tonåring och tidig vuxen. 30 procent senare är en riktsiffra om man tänker på mognadsutvecklingen hos barn med npf-svårigheter. Tänk om du är 18 i år räknade, men bara 12 i mognad. Det är klart att det är mycket du inte vill eller kan göra då - och samtidigt står vi vuxna och tycker att du borde klara det. Du är ju ändå 18 år och borde fixa det... 12 år är inte stort - om man jämför med 18 år...
Nu skall jag äta frukost och sedan är det bussen till Umeå som gäller. Det skall bli extra kul att komma till Umeå. Ser fram emot föreläsningen och att träffa flera "bloggvänner" där uppe.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
3 kommentarer:
Min dotter J går på resursskola sen två veckor tillbaka, dels för att få vila från stressen i skolan men också för att jobba ikapp i en del ämnen. På resursskolan avgudar de henne, tycker hon är underbar, fantastisk, begåvad...och jag bara njuter av att hon äntligen blir bemött som den fina tjej hon är och inte som en belastning, som på hennes vanliga skola.
Igår fick jag veta att den utflykt som hennes vanliga klass ska göra nästa vecka, där måste jag ta ledigt och följa med, annars vägrar lärarna att ta med henne. Jag ska alltså som enda förälder, vara med min 14-åring på skolutflykt och göra vad?? Kanske hon är stökig, kanske hon flippar ut, man vet aldrig med henne, men vad ska jag som mamma göra??? Jag lyckas ju inte dämpa hennes utbrott härhemma! Själv är hon tvärförbannad för att jag ska följa med och säger att jag inte får gå med klassen. Så vad ska jag göra?
Jag är så "gammal" så att när jag skulle börja skolan... så hade man skolmognadsprov! Två killar från byn i min ålder, fick vänta ett år.. och inte pga att lärare eller annan skolpersonal bestämde det... nej, det var mammorna till pojkarna, som sa att det behövde nog vänta ett år, för de var så barnsliga och kunde inte sitta stilla! Nog tror jag att det skulle vara en tillgång för många barn, om föräldrarna vågade vara deras föräldrar. Tänka till lite.. inte bara sätta dem i skolan ett år tidigare som många gör, utan kanske vänta ett år...nog tror jag att miljön och alla krav barn har på sig idag, kan orsaka att många barn utvecklar "bokstavs-kombinationer" eftersom pengar,jobb, karriär går före barnens ve och väl! Jag har fått höra ibland att jag befinner mig i stenåldern... men jag undrar jag??? :-)
Tycker det låter underbart att höra att det finns ett ställe där din dotter blir bemött på rätt sätt, där hon hon inte är en belastning....Varför kan inte alla lärare lära sig hur viktigt det är med rätt bemötande?
Jag jobbar inom sjukvården med vuxna människor med olika diagnoser, där vi utreder och försöker att göra medicinjusteringar och framför allt pröva olika sätt att bemöta patienten på olika sätt. Medicinerna gör sin del, rätt diagnos gör sin del, men framför allt vet vi att bemötandet är det viktigaste! Och ödmjukheten!
Skicka en kommentar