Fortsätt till huvudinnehåll

Om sen mognads dilemma

Jag träffade en liten grupp människor här i Sundsvall igår. Det blev en trevlig föreläsning med många frågor och mer samtal än vad det brukar vara. Attention-Sundsvall var med och visade upp sig. Jag som inte varit i Sundsvall på säkert 20 år, slogs av att man har grusvägar vid tågstationen, där jag kom dragandes på min resväska - innan jag insåg att det var grus som lagts ut för alla snö som faller här på vintern.

Allt vi tolkar och allt vi upplever tolkas genom vårt förfilter. Där vi har redan upplevda saker, vår grundantaganden om livet. Jag som kommer från Göteborg där vi sällan har mer snö än att man lägger ut lite grus ett par gånger per säsong fnissade tyst åt mig själv när jag insåg mitt tankefel.

Test av sexåringar för att hitta barn med svårigheter, tycker jag är en bra idé så länge man inte låter barnen märka att det är tester som görs. Så att det inte blir som för barnen i trean... Där får man reda på innan de nationella proven kommer vad man skall träna på så man får höga poäng på proven. Men de nationella proven skall väl visa på om det finns barn i klassen som behöver extra stöd. Då skall man väl inte extraträna på det som lärarna tror/vet kommer på de nationella, eller?

Jag träffade en mamma igår och en pappa i förrgår som båda tog upp det svåra i att veta om ens barns svårigheter beror på de neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som de har eller om det "bara" är tonårstrots och rent allmänt utnyttjande av diagnosen.

Det är inte lätt att veta och egentligen är det kanske inte så intressant heller för det att barnet/ungdomen inte lyckas som de andra barnen eller eleverna är ju signal nog på att man måste hjälpa honom/henne, föra upp på det synliga planet, prata om - inte bara en gång, men många och försöka lösa. Ibland kanske det är så att det inte går att lösa. Då gäller det att acceptera och förhålla sig till det som är.

Att barn med npf i allmänhet mognar senare än sina jämnåriga ställer till stora problem när man blir tonåring och tidig vuxen. 30 procent senare är en riktsiffra om man tänker på mognadsutvecklingen hos barn med npf-svårigheter. Tänk om du är 18 i år räknade, men bara 12 i mognad. Det är klart att det är mycket du inte vill eller kan göra då - och samtidigt står vi vuxna och tycker att du borde klara det. Du är ju ändå 18 år och borde fixa det... 12 år är inte stort - om man jämför med 18 år...

Nu skall jag äta frukost och sedan är det bussen till Umeå som gäller. Det skall bli extra kul att komma till Umeå. Ser fram emot föreläsningen och att träffa flera "bloggvänner" där uppe.
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…