Fortsätt till huvudinnehåll

Om "vi" och "dem" och om förbjudna tankar

Jag skall till Båstad och föreläsa ikväll. Jag skall, precis som jag brukar under mina föreläsningar, lägga mycket vikt på nyttan av att hitta en gemensam plattform för att kunna hjälpa barn, ungdomar och vuxna med npf-svårigheter. Jag kommer också att lägga mycket krut på det viktigaste - att vi vuxna som befinner oss runt människan har förtroende för varandra, att vi odlar positiva bilder av varandra, att vi inte börjar misstro varandra.

Jag kommer inte prata så mycket om de "förbjudna tankarna" och om mötena som ibland blir mer i form av "vi" och "dem", snarare än "oss". Det finns många saker som jag aldrig skriver om här, som jag aldrig tar upp på min föreläsning.

Fast ibland blir jag väldigt sugen. Ibland kan jag inte stoppa mig.

Som idag till exempel. Idag lyfter jag en gnutta på locket och berättar vad jag ser det ibland.

Som det ojämna maktförhållandet som råder mellan "proffsen" och "amatörerna", alltså de som arbetar med det som vissa av oss lever med dygnet runt, alla årets timmar.

Som klappen på huvudet jag ibland får efter att jag berättat att jag föreläser OCH är förälder, alltså inte "proffs" på convent och större arrangemang jag besökt.

Om psykologen jag lyssnar på som jobbat med barn i olika svårigheter, som menar att det alltid är miljöpåverkan, när barn inte mår bra (jag antar att hon inte har några egna barn med npf-svårigheter).

Om psykologen som avslutar efter att ha berättat om en klient som nästan tog livet av sig att "klientens föräldrar ändå var rätt vettiga", precis som om det skulle vara en världssensation att föräldrar till barn som går med självmordstankar KAN vara föräldrar som är "vettiga" och att det ibland KAN ligga i barnets svårigheter och den miljöpåverkan från framförallt skolan och samhället som gör att barnet mår så dåligt. Att föräldrarna kanske går på knäna för att få barnet att överleva, helt enkelt.

Om kuratorn som liksom hummar till varje gång man pratar om att det är föräldrarnas "fel" att ett barn mår dåligt, som för att understryka att det är just så det är.

Om diskussionerna som alltid kommer, som ett brev på posten, om att det väl ändå måste vara miljön som påverkar i slutändan när det gäller människor med npf. Att miljön är den "utlösande faktorn", som att "vi som inte har npf-svårigheter i familjen minsann har en bra uppväxtmiljö för våra barn" (varför diskuteras inte det kring barn som utvecklar astma, allergi, cancer. Vad är skillnaden?).

Att man, utan ödmjukhet så ofta säger att "förr visste man inte så mycket om detta, men numera har vi blivit sååå bra på att möta de här barnen och deras föräldrar" (hur kommer det sig då att jag dagligen får mejl av föräldrar som stångar huvudet blodigt mot betongväggar för att hjälpa sina barn?).

Om känslan jag så ibland får, att man ändå, trots allt man säger, från det professionella hållet tänker och känner att det är "vi" som är de kloka och förståndiga som skall hjälpa "dem", de hopplösa och de som inte får ihop vardagen - för att de inte orkar, vill eller bryr sig. (Kanske för att jag själv tänkte så innan min dotter kom...?).

Nej, jag skall inte skriva om de här tankarna för jag vet att det är så många som tar illa vid sig.

Eller så skriver jag om det just idag, för att jag känner att jag har ett uppdämt behov av att berätta om det jag ibland upplever, att vi fortfarande är så mycket "vi" och "dem".

Så länge vi delar upp oss så. Så länge vi tror att "vi" är bättre och ge "dem" hjälp för "vi" vet hur det är - så kommer vi aldrig att kunna förändra, så kommer människor med annorlundahet, vad än annorlundaheten må kallas för - att känna sig utanför, att känna sig som andra klassens medborgare.

Det är förbjudna ord det här. Inte politiskt korrekta ord och tankar.

Det är mina ord och mina tankar. Idag. I morgon lovar jag att skriva om något politiskt korrekt igen...

Eller något riktigt bra och viktigt. Kanske Ross Greene och något som har att göra med hans arbete och hans synsätt att barn (och för det mesta vuxna också tror jag) gör BRA om de KAN. Kom gärna med förslag på något riktigt positivt jag kan lyfta imorgon, känner att det kanske behövs som motvikt till det här inlägget...
15 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…