Om "vi" och "dem" och om förbjudna tankar

Jag skall till Båstad och föreläsa ikväll. Jag skall, precis som jag brukar under mina föreläsningar, lägga mycket vikt på nyttan av att hitta en gemensam plattform för att kunna hjälpa barn, ungdomar och vuxna med npf-svårigheter. Jag kommer också att lägga mycket krut på det viktigaste - att vi vuxna som befinner oss runt människan har förtroende för varandra, att vi odlar positiva bilder av varandra, att vi inte börjar misstro varandra.

Jag kommer inte prata så mycket om de "förbjudna tankarna" och om mötena som ibland blir mer i form av "vi" och "dem", snarare än "oss". Det finns många saker som jag aldrig skriver om här, som jag aldrig tar upp på min föreläsning.

Fast ibland blir jag väldigt sugen. Ibland kan jag inte stoppa mig.

Som idag till exempel. Idag lyfter jag en gnutta på locket och berättar vad jag ser det ibland.

Som det ojämna maktförhållandet som råder mellan "proffsen" och "amatörerna", alltså de som arbetar med det som vissa av oss lever med dygnet runt, alla årets timmar.

Som klappen på huvudet jag ibland får efter att jag berättat att jag föreläser OCH är förälder, alltså inte "proffs" på convent och större arrangemang jag besökt.

Om psykologen jag lyssnar på som jobbat med barn i olika svårigheter, som menar att det alltid är miljöpåverkan, när barn inte mår bra (jag antar att hon inte har några egna barn med npf-svårigheter).

Om psykologen som avslutar efter att ha berättat om en klient som nästan tog livet av sig att "klientens föräldrar ändå var rätt vettiga", precis som om det skulle vara en världssensation att föräldrar till barn som går med självmordstankar KAN vara föräldrar som är "vettiga" och att det ibland KAN ligga i barnets svårigheter och den miljöpåverkan från framförallt skolan och samhället som gör att barnet mår så dåligt. Att föräldrarna kanske går på knäna för att få barnet att överleva, helt enkelt.

Om kuratorn som liksom hummar till varje gång man pratar om att det är föräldrarnas "fel" att ett barn mår dåligt, som för att understryka att det är just så det är.

Om diskussionerna som alltid kommer, som ett brev på posten, om att det väl ändå måste vara miljön som påverkar i slutändan när det gäller människor med npf. Att miljön är den "utlösande faktorn", som att "vi som inte har npf-svårigheter i familjen minsann har en bra uppväxtmiljö för våra barn" (varför diskuteras inte det kring barn som utvecklar astma, allergi, cancer. Vad är skillnaden?).

Att man, utan ödmjukhet så ofta säger att "förr visste man inte så mycket om detta, men numera har vi blivit sååå bra på att möta de här barnen och deras föräldrar" (hur kommer det sig då att jag dagligen får mejl av föräldrar som stångar huvudet blodigt mot betongväggar för att hjälpa sina barn?).

Om känslan jag så ibland får, att man ändå, trots allt man säger, från det professionella hållet tänker och känner att det är "vi" som är de kloka och förståndiga som skall hjälpa "dem", de hopplösa och de som inte får ihop vardagen - för att de inte orkar, vill eller bryr sig. (Kanske för att jag själv tänkte så innan min dotter kom...?).

Nej, jag skall inte skriva om de här tankarna för jag vet att det är så många som tar illa vid sig.

Eller så skriver jag om det just idag, för att jag känner att jag har ett uppdämt behov av att berätta om det jag ibland upplever, att vi fortfarande är så mycket "vi" och "dem".

Så länge vi delar upp oss så. Så länge vi tror att "vi" är bättre och ge "dem" hjälp för "vi" vet hur det är - så kommer vi aldrig att kunna förändra, så kommer människor med annorlundahet, vad än annorlundaheten må kallas för - att känna sig utanför, att känna sig som andra klassens medborgare.

Det är förbjudna ord det här. Inte politiskt korrekta ord och tankar.

Det är mina ord och mina tankar. Idag. I morgon lovar jag att skriva om något politiskt korrekt igen...

Eller något riktigt bra och viktigt. Kanske Ross Greene och något som har att göra med hans arbete och hans synsätt att barn (och för det mesta vuxna också tror jag) gör BRA om de KAN. Kom gärna med förslag på något riktigt positivt jag kan lyfta imorgon, känner att det kanske behövs som motvikt till det här inlägget...

Kommentarer

MizzLiz sa…
En eloge till dig för att du tar upp detta! Känner igen allt för väl.. Mycket, mycket bra skrivet!
Kram
MizzLiz
Mia-Marie sa…
Jag tycker inte alls att det behövs nån motvikt - jag tycker detta inlägg är bättre än bra =)

Jag tycker det är viktigt att man lyfter båda sidorna och att vi föräldrar som faktiskt är dom egentliga proffsen - då vi känner och kan våra barn bäst, har rätten att uttrycka oss och tycka till - då vi så ofta blir fel bemötta och överkörda för att vi inte sitter där med diverse olika utbildningar som säger att "vi vet bäst" utan vi sitter där utbildade av verkliga livet och lever våran utbildning och faktiskt därför är dom enda som vet bäst! =)

Jag tycker du däremot oftare skall skriva som det proffs du är på att vara förälder och ha barn inom npf och inte bara politiskt korrekt!

Kram =)
Jenny P sa…
Det här är viktigt. Det finns många människor i hjälparbranschen som har en suddig bild av vad det innebär att hjälpa och lyckas stjälpa istället. Du är, som alltid, på rätt spår.
Anonym sa…
Så bra att du tar upp detta! Jag är en av dom överkörda föräldrarna och känner verkligen igen mig. Oj, så jag fått kämpa i motvind mot de sk proffsen som ingenting förstår fast de säjer att de gör, som inte lyssnar samt agerar på ett sådant sätt som mera stjälper än hjälper. När ska repekt, hänsyn och samverkan "på riktigt" nånsin börja ta fart för att hjälpa dessa barn!?
Fortsätt skriv om detta!

Kram
/Mamman
Jessica sa…
Att kunskapen finns idag betyder också att det är lättare att placera barn i olika "fack", det är få barn som passar in i facket de hamnar i...tänk den dagen då alla kunde bli respekterade för den de är och få alla möjligheter att utvecklas på sina egna villkor (och tänk den dagen man kan sova en hel natt utan att bli väckt? Eller gå en hel vecka utan att någon skriker så öronen går sönder? Eller varför inte bara längta till den dagen man kan sitta och läsa en bok och faktiskt lyckas komma mer än 1mening!)
Anonym sa…
Ja, og amen, Malene. Har lyst til å legge til eit lite sitat, som er blitt brukt i bibliotekssamanheng (vi må strekke oss for å finne ut kva våre medlemmer faktisk treng), men det er like relevant her:

"There are few presumptions in human relations more dangerous than the idea that one knows what another human being needs better than they do themselves"

Ignatieff 1984
Hege F sa…
Kan eg også legge til at det også finst fantastiske personar der ute, også proffs, som (HELDIGVIS) ser dette veldig godt?
Anonym sa…
Hej!

Det är viktigt att även dessa "förjudna och politiskt okorrekta" tankar hamnar här också.

Det är så skönt att läsa att man inte är ensam om dem. Att man inte inbillar sig saker utan andra också kan uppleva det som mig.

Jag sitter själv i en situation just nu som är såååå frustrerande. Jag har en socialsekreterare som tycker man ska låsa in alla barn med ADHD och sedan kasta bort nyckeln. Hon har ingen förståelse alls för dessa barn och att man måste vara tydlig. Hon pratar med min dotter, lovar henne saker som hon inte kan hålla, säger ofta saker som kanske, vi får se och andra saker som lätt missuppfattas. När jag påpekar detta så ser hon mig som en jobbig mamma och talar om för mig att så här är det ute i samhället. Hon tänker minsann inte ändra på sig och förstår inte vi det så kanske min dotter inte ska komma ut från behandlingshemmet hon sitter på idag. Där hamnade hon för att jag bad om hjälp när jag inte orkade längre. Hon sa att min dotter bara skulle vara där ett kort tag 2-3 veckor. Nu har hon suttit där i 7 veckor.

På behandlingshemmet befinner man sig i olika sk faser. Gör man rätt enligt dem hamnar man i fas 2 för att slutligen hamna i fas 3. Tyvärr har min dotter inte lyckats ta sig upp i fas 2 som bla innebär att hon får gå ut på promenad 2 ggr per vecka med personal. Anledningen att hon inte kommit upp i fas beror på att hon inte alltid klarar av att vara i den sk skola som de bedriver, har svårt för att undvika konflikter med vårdarna, samt de andra tjejerna.

Jag talar om för dessa vårdare hur min dotter reagerar då hon inte förstår eller står under press/krav. Att bo på en låst institution är inte bra för henne, hon förstår inte varför eftersom hon inte gjort något fel i lagens bemärkelse. De andra tjejerna drogar mm varför de sitter där. Min dotter är endast 13 år och har blivit utsatt för både det ena och det andra. Vuxenvärlden har svikit henne gruvligt.

Som mamma blir jag betrakrad som värdelös. Jag har inte uppfostrat mitt barn, bortförklarar hennes handlingar mm. Enligt soc ska jag och min dotter jobba på vår relation innan hon får komma hem, under förutsättning att hon inte kkommer i konflikt med vårdpersonal eller övriga.

Som mamma är jag proffs på mitt eget barn. Som proffisionell socialsekreterare och behandlingspersonal förväntar jag att de har relevant utbildning. Jag förväntar mig att de har kunskap om NPF problematik. Inte att man låser in dem man inte förstår eller är som alla andra och sedan kastar bort nyckeln.

Du får gärna komma med universal lösningen på hur vi föäldrar på bästa sätt kan förmå de som arbetar med våra barn att förstå och få kunskap om NPF.

Jag följer din blogg varje dag. Det är skönt att läsa både det fina, det lärorika, det förbjudna och alla tankar mm. Mycket av det du skriver är vardag för oss, ger oss idéer på hur vi ska överleva, hjälpa våra barn. Du skriver precis det jag vill läsa och känna igen mig i. Det jag kan göra för att få min dotters liv att fungera. Du sätter ord på mina känslor. Ofta fäller jag en tår eller två när jag läser din blogg. Visst är det jobbigt, men samtidigt väldigt befriande.

Du är underbar. Sluta aldrig skriva eller föreläsa om det som är så viktigt för oss och våra barn.
Pernilla sa…
Lika bra skrivet som vanligt, och jag håller med om allt det du säger. Och tycker dessutom att man måste få vara brutalt ärlig ibland, för det är ju precis så här det faktiskt är.
Fortsätt med ditt fantastiska arbete!
Victoria sa…
Applåd.
Fint skrivet och det känns sant.
Anonym sa…
Jag brukar se träffarna med proffsen som att jag jobbar som oavlönad utbildare som helt enkelt har en hel del att lära dem... Det suger energi att behöva fortbilda de som borde hjälpa, men jag försöker tänka att det kan hjälpa de som kommer efter... Trots att jag är pedagog som jobbat som specialpedagog med dessa grupper är det få som vill lyssna till min kompetens eftersom jag är förälder. H
Anonym sa…
Man får inte tro att man vet ngt viktigt om sitt barn... Man ska snällt fråga "experterna" och bli glad för svar.... ett svar som kan få förödande konsekvenser. VARNING FÖR ALLA SOM KALLAR SIG EXPERTER och fortsätt kämpa på ditt håll så strider jag på mitt håll, för gemensamt intresse, våra fina sköra barn! <3
Ann
Anonym sa…
har själv npf-diagnoser. och de gör saker svåra, men tror inte jag behövt må såhär dåligt om jag fått bättre hjälp, i en annan miljö.
eller som din dotter, med sina diagnoser, men mår dåligt i skolan, miljön och människorna som inte fungerar.
håller med om att det alltför ofta ifrågasätts med npf och så, som du skriver. men undrar om de inte menar att miljön (för höga krav, stökigt osv) skapar problem/ dåligt mående?
jag mådde bättre när jag var på en annan plats och fick stöd och hjälp att fungera.

vet inte om jag kommenterat helt fel. är trött ofokuserad och mår inte så bra. förlåt om jag gjort fel.
Anonym sa…
Heja heja dig! Fortsätt skriva om saker som inte är "politiskt korrekt". Det behövs. Jag är "professionell" OCH förälder. Arbetar som socionom och träffade under min tid som familjehemssekr. nästan dagligen barn/ungdomar med olika NPF-diagnoser. Det är alldeles för lätt att säga att det är miljön och det fråntar ansvaret från så många som egetligen borde titta över sina rutiner och arbetssätt. Trots att jag har utbildningen så är jag också förälder till ett barn med NPF diagnos. Hur kan detta vara möjligt? *ler*
Fortsätt med det du gör, du gör skillnad!!!
Kram Anette
Jenny sa…
Mycket bra att du skriver om detta Malene! Vi är nog många som kan känna igen oss just i detta att man som förälder blir tillrättavisad, fast man själv oftast sitter inne med mer kunskap!

När man gång på gång träffar yrkesmänniskor inom skola och kommun som saknar kompetens inom NPF blir man oerhört frustrerad som förälder. Speciellt när dessa personer tror sig förstå och kunna fast de inte gör det! De orsaker mer skada än nytta!

Jag upplever att det är mycket revirtänk inom alla instanser man kommer i kontakt med. Och när samverkan inte fungerar mellan skola, kommun och psykatrin så faller det alltid tillbaka till föräldrarna. Jag har erfarenhet av att ingen vill ta ansvar utan bollar ansvaret fram och tillbaka till varandra. Den som drabbas hårdast är naturligtvis barnet/ungdomen. Det är bedrövligt!

Populära inlägg