torsdag 15 mars 2012

Vikten av att "lovebomba" barn som sällan får höra att de är bra

Jag föreläste i Varberg igår. Jag träffade många lärare och några föräldrar till barn med add och liknande npf-diagnoser. En mammas ord tog mig hårt. "Det är ju inte det att jag inte älskar henne som de andra barnen, men det är så tufft ibland". Precis så är det. Man älskar sina barn, men när man har ett barn med osynliga funktionsnedsättningar så dräneras man på energi. Kanske inte i första hand på grund av barnet, men på alla krav som ställs på barnet, som gör att jag måste fånga upp henne, stödja henne, försvara henne - hela tiden. Som gör att hon mår så dåligt - ofta.

Jag satt med vid ett utvecklingssamtal för ett tag sedan. Jag var med för att hjälpa till att hitta nya lösningar för ett barn med npf där mycket är svårt. Barnet var med. De vuxna ville väl och ville nå fram till barnet som mest kände sig tröttare och tröttare ju längre minuterna segade sig i väg där i rummet.

Man pratade om hur man skulle lösa saker, man pratade om vilka ämnen barnet skulle få godkänt i.

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet, men du skulle behöva delta lite mer aktivt under lektionerna.

Man pratade vidare. Eleven tyckte om sin lärare det hade hon sagt innan. Hon hade nog mått bra av att höra att lärare tyckte att hon var bra på något, men i lärarens värld där man mäter i poäng, längt, höjd, förmåga att lyssna, svara bra på frågor, samarbeta - så fanns det inget att berömma, mer än;

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet.

Det är så synd, för alla barn vill ju höra att de är bra på något. Alla barn försöker ju göra bra saker, men alla har inte förmåga att lyckas i den måttstock vi mäter barn i skolan.

Vi gick från mötet. Eleven, som inte visste att hon också var värd ett "du är bra som du är, du är en tillgång på det du är bra, du kan bli något" gick från mötet med trötta steg.

Imorgon är en ny dag. Då kommer hon återigen att gå till skolan, om hon orkar, fast läraren inte ser att hon gör sitt bästa och kämpar. Då vill hon, precis som alla andra barn få höra att hon är bra, att hon duger, att hon är en tillgång.

Det är viktigt att vi lovebombar barnen som sällan får höra att de duger. Att jag sa till eleven att hon var bra, vägde lätt i jämförelse med läraren. Men läraren sa inte de ord som eleven hade behövt höra.

Det skall så lite till egentligen för att göra en annan människa glad, även om man inte mäter upp på den skalan som skolan väger förmågor...

Lovebomba idag, man kan aldrig få för mycket kärlek!

5 kommentarer:

Kix sa...

Jag vill inget annat än att göra just det; lovebomba.
Men vad gör man när orken tar slut?
Vad gör man när man till svar får: "Vad snackar du om? Är du helt störd eller?" till svar när man försöker?
vad gör man när ens barn slår ifrån sig allt? När de stjäl saker från familjen, medvetet saboterar och förstör familjens saker och lämnar oss alla i en mental oreda och frustration?

Hur gör man för att nå fram?
Hur gör man för att få en förändring??
Hur gör man för at orka???

malene larssen sa...

Jag förstår att du är trött och frustrerad, som det låter på det du skriver så är också din son trött och frustrerad.
Hur hjälper man någon som gett upp?
Det är en stor fråga du ställer. hur gammal är din son, hur länge har han mått dåligt, har han fått någon hjälp, har han fått känna sig viktig och bra någon gång i skolan och bland kompisar? Det är en stor fråga. Du får gärna mejla mig och skriva mer så kanske jag kan hjälpa dig på något litet sätt.
Malene

Anonym sa...

Jag känner igen den där sortens möten mycket väl! Det kunde lika gärna varit mitt barn och jag som satt där! För så där är det till stor del!!

Precis som du säger så mäts allt i andra saker än de mänskliga!

Mitt barn har lämnat in massor med uppgifter på en student sida som skolan använder. 17 st inlämnade uppgifter är fortfarande obesvarade och väntar på "grade". Det är uppgifter från - ja - kanske sedan november december.

Det var först mycket tryck på att mitt barn var tvungen att lämna in en massa uppgifter, men att ge feedback, som är så viktig för dessa barn, verkar så svårt? Att kunna säga att va bra att du har lämnat in så många uppgifter skulle betyda så oerhört mycket jämfört med att man bara "skiter" i att gradera/feedbacka.

Jag har inte längre, efter många års slit, mycket förtroende kvar för skolan av idag. Jag är trött på allt snick-snack om att "vi ser fram emot att hjälpa ditt barn här på den här skolan" och sen i åtgärdsplanen lägga allt ansvar på eleven och hemmet trots att vi flera gånger påtalat svårigheterna. Tomma ord!

Man förväntar sig vissa saker av 18-åringar så är det bara! Man har svårt att se att 18 är bara en siffra och den står inte för att man ska klara vissa saker???

Ja, man ska orka så mycket och jag kan tänka mig att det som jag som förälder känner och bär bara är en bråkdel av det som barnen/ungdomarna bär!

Just nu är jag sååååååååå trött på skolan så jag känner precis som mitt barn, att bara andas ordet skola tar kraft!

Nu är vi nog på trappsteget att reducera gymnasieprogrammet. Det är inte skola till vilket pris som helst!! Man måste få orka vara människa och inte bara en kämpande elev.

Jag vet ingenting, det känns tomt, det är nog nu! Men så här är det..."upp på vinden, ner i källarn, upp på vinden, ner i källarn :-). Just nu är jag nere i källaren. Efter såna samtal som du beskriver Malene så brukar jag gå ner i "källarn" en stund. Men sen rätt vad det är så har man kraften igen, Å det e ju tur! :-))

Ulrika sa...

Min dotters mentor (hon går i sjuan) sa till mig häromdan att han inte vill ge henne för mycket beröm "har man sagt till henne en gång att hon var duktig, så lägger hon av med att jobba sen för då tror hon att hon är duktig hela tiden".
Jag kom inte på något att säga, var nog för chockad...

Anonym sa...

Ja, och det kan ju aldrig vara bra att tro att man är duktig hela tiden!? Snacka om Jante! Det är ju så dumt så man tror nästan inte att det är sant! Man kan väl ge konstruktiv feedback så berömmet hamnar rätt s.a.s. Att tala om att tex "det är bra när du jobbar på med läxorna" Inte bara säga Å va du är duktig".
Det

När man är i yrkes livet så har man ibland processhandledning där man får lära sig att ge varandra beröm eller feedback som det då heter, är det mer ok att få beröm när man är vuxen? Alla människor behöver höra att de är bra!

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...