Andra kommunikationssätt
Jag träffade ett föräldrapar på min föreläsning förra veckan. De var oerhört oroliga för sitt barn som utreds för flera diagnoser inom npf-området samt har ett flertal symtom på att hen inte mår bra. Det värsta av allt, enligt föräldrarna, är att barnet inte kommunicerar längre. Hen svarar knappt på tilltal.
Efter många år av misslyckanden och utanförsskap har hen slutit sig, i ett försök att välja sina egna misslyckanden, tänker jag.
Vi pratade om hur man öppnar en liten strimma hopp, en liten glipa i glaskulan där barnet sitter fast. Jag föreslog att man kan prova med att skriva meddelanden istället. Korta meddelande som inte kräver något, men som ger ett alternativ att man kan svara. Till exempel, "hur mår du?", "hur har det varit idag?", "jag vill gärna hjälpa dig om du har det svårt" och liknande, korta meddelanden. Bara för att mjukt och försiktigt försöka få till en liten lucka i glasväggen, för att så småningom kunna komma in lite mer, eller för att barnet skall få möjlighet att "komma ut" lite mer också...
Idag fick jag ett mejl av föräldern. Man hade skrivit. Man hade gjort något viktigt och betydelsefullt. Föräldern hade frågat. Barnet hade svarat. Föräldern var väldigt glad över detta. Lite hopp hade trillat ner hos henne. Lite hopp hade kanske singlat ner på barnet också. Jag hoppas det för familjen behöver få känna lite hopp, hela den där familjen behöver få känna lite hopp.
Livet är böljande. Ibland blir det väldigt mörkt, det kan bli ännu mörkare, men det blir inte detsamma dag ut och dag in, år ut och år in. Livet böljar fram och tillbaka. Ibland känns livet också lättare. Det kan bli sämre - men det kan också bli bättre!
Jag länkar till Mats Reimerts blogg här, läkaren i Mönlycke som ofta skriver så kloka och intressanta inlägg på sin blogg. I inlägget jag länkar till, diskuterar han npf-svårigheter med allergi/astma-svårigheter. Mycket intressant och läsvärt!
Nu skall jag sätta mig på altanen och njuta av att vara hemma hos min familj igen och av solen som skiner från en klarblå himmel.
Efter många år av misslyckanden och utanförsskap har hen slutit sig, i ett försök att välja sina egna misslyckanden, tänker jag.
Vi pratade om hur man öppnar en liten strimma hopp, en liten glipa i glaskulan där barnet sitter fast. Jag föreslog att man kan prova med att skriva meddelanden istället. Korta meddelande som inte kräver något, men som ger ett alternativ att man kan svara. Till exempel, "hur mår du?", "hur har det varit idag?", "jag vill gärna hjälpa dig om du har det svårt" och liknande, korta meddelanden. Bara för att mjukt och försiktigt försöka få till en liten lucka i glasväggen, för att så småningom kunna komma in lite mer, eller för att barnet skall få möjlighet att "komma ut" lite mer också...
Idag fick jag ett mejl av föräldern. Man hade skrivit. Man hade gjort något viktigt och betydelsefullt. Föräldern hade frågat. Barnet hade svarat. Föräldern var väldigt glad över detta. Lite hopp hade trillat ner hos henne. Lite hopp hade kanske singlat ner på barnet också. Jag hoppas det för familjen behöver få känna lite hopp, hela den där familjen behöver få känna lite hopp.
Livet är böljande. Ibland blir det väldigt mörkt, det kan bli ännu mörkare, men det blir inte detsamma dag ut och dag in, år ut och år in. Livet böljar fram och tillbaka. Ibland känns livet också lättare. Det kan bli sämre - men det kan också bli bättre!
Jag länkar till Mats Reimerts blogg här, läkaren i Mönlycke som ofta skriver så kloka och intressanta inlägg på sin blogg. I inlägget jag länkar till, diskuterar han npf-svårigheter med allergi/astma-svårigheter. Mycket intressant och läsvärt!
Nu skall jag sätta mig på altanen och njuta av att vara hemma hos min familj igen och av solen som skiner från en klarblå himmel.
Kommentarer