Fortsätt till huvudinnehåll

Andra kommunikationssätt

Jag träffade ett föräldrapar på min föreläsning förra veckan. De var oerhört oroliga för sitt barn som utreds för flera diagnoser inom npf-området samt har ett flertal symtom på att hen inte mår bra. Det värsta av allt, enligt föräldrarna, är att barnet inte kommunicerar längre. Hen svarar knappt på tilltal.

Efter många år av misslyckanden och utanförsskap har hen slutit sig, i ett försök att välja sina egna misslyckanden, tänker jag.

Vi pratade om hur man öppnar en liten strimma hopp, en liten glipa i glaskulan där barnet sitter fast. Jag föreslog att man kan prova med att skriva meddelanden istället. Korta meddelande som inte kräver något, men som ger ett alternativ att man kan svara. Till exempel, "hur mår du?", "hur har det varit idag?", "jag vill gärna hjälpa dig om du har det svårt" och liknande, korta meddelanden. Bara för att mjukt och försiktigt försöka få till en liten lucka i glasväggen, för att så småningom kunna komma in lite mer, eller för att barnet skall få möjlighet att "komma ut" lite mer också...

Idag fick jag ett mejl av föräldern. Man hade skrivit. Man hade gjort något viktigt och betydelsefullt. Föräldern hade frågat. Barnet hade svarat. Föräldern var väldigt glad över detta. Lite hopp hade trillat ner hos henne. Lite hopp hade kanske singlat ner på barnet också. Jag hoppas det för familjen behöver få känna lite hopp, hela den där familjen behöver få känna lite hopp.

Livet är böljande. Ibland blir det väldigt mörkt, det kan bli ännu mörkare, men det blir inte detsamma dag ut och dag in, år ut och år in. Livet böljar fram och tillbaka. Ibland känns livet också lättare. Det kan bli sämre - men det kan också bli bättre!

Jag länkar till Mats Reimerts blogg här, läkaren i Mönlycke som ofta skriver så kloka och intressanta inlägg på sin blogg. I inlägget jag länkar till, diskuterar han npf-svårigheter med allergi/astma-svårigheter. Mycket intressant och läsvärt!

Nu skall jag sätta mig på altanen och njuta av att vara hemma hos min familj igen och av solen som skiner från en klarblå himmel.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…