Föräldraskap och parrelationer

Tack för alla kloka och genomtänkta kommentarer som trillat in på min blogg igår. Att döma av era kommentarer så tycker ni, precis som jag, att det inte är helt lätt att leva i tvåsamhet... Och svårare blir det när livet inte rullar på så som man föreställt sig vuxenlivet en gång som liten knatte. Allt är inte rosenrött och enkelt - väldigt lite är rosenrött och enkelt. Det mesta i livet innehåller så många olika färger och är så mycket mer komplext och komplicerat.

Inget förhållande är det andra likt.

Så här skrev jag i min bok "Är jag normal, mamma?" om föräldraskap och kampen att få parrelationen att fungera när så mycket tog tid och energi ifrån oss. När så många och så mycket påfrestningar från utsidan nästan stjälpte vår familj rakt ner i var sitt dike fullt av gyttja.

"Stärka istället för att söndra"

Jag har varit på många träffar, föreläsningar och fortbildningar för att lära mig mer om min dotters funktionsnedsättning. Jag har träffat många mammor som kämpar för sina barn. Jag har också träffat en och annan pappa som kämpar, men de har varit betydligt färre, synliga i alla fall. 

Jag var på en föreläsning som handlade om att vara pappa till ett barn med funktionsnedsättning. Då var det nästan lika många pappor i publiken, som det var mammor - men bara nästan.


Varför är det så? Och varför är det nästan alltid mammorna som kämpar och ligger på? Som är sjukskrivna och som går ner i tjänst. Varför blir det konflikter mellan mammorna och papporna när mammorna ser sådant som papporna inte uppfattar? Stänger mammorna ute papporna? Hur skall man hjälpa familjer som vår att inte gå sönder?


Jag har inget enkelt svar, men ett vet jag och det är att det är viktigt att hålla ihop när allt annat raserar. 


Stärk varandra istället för att söndra!"

Tänk om man visste hur mycket jobb, oro och stress ens barn kommer att ge, när man väntar på dem, då skulle det förmodligen inte födas så många barn till den här planeten... Om man, å andra sidan, fick reda på allt fantastiskt man kommer att få vara med om, tack vare sina barn, så skulle jorden bli ännu mer överbefolkad än vad den håller på att bli...

Efter att ha träffat många, många pedagoger och föräldrar så kan jag se många likheter i det svåra med att hitta ett samarbete, en förståelse och en samsyn mellan skolan och familjen kring barnet med npf-svårigheter och med att göra det samma som föräldrar till barnet. Det ÄR svårare att få till ett fungerande samarbete kring ett barn som har det svårt. Det är svårare att orka. Det är svårare att förstå och få tid och plats att arbeta på sitt vuxenliv. Det är svårare, helt enkelt.

Kanske är det viktigaste att tänka på och veta, att det är svårare, att det är tyngre att vara förälder till ett barn (eller flera) med särskilda behov. Att börja där, att prata om vad som är svårt, att acceptera att det är svårt och att veta att livet går upp och ner.

Det som är jobbigt idag, kommer inte att se likadant ut om ett år, eller om tre månader. Livet förändras. Att acceptera och förstå att andra människor (till exempel ens partner) kan uppleva samma händelse väldigt olika. Att många sätt, som är olika, kan vara "rätt" sätt.

Att sträva efter att göra det bästa för den andra - om bägge gör det i ett förhållande med ärligthet, trots trötthet, ledsamhet och uppgivenhet, så börjar spiralen att gå lite, lite uppåt istället för neråt. Eller i alla fall går den inte rakt ner, en stund.

Livet är inte lätt, särskilt inte när det är svårt... Som i kriser och när ens barn inte har det bra. Kanske är första steget att förstå det, att se det och att acceptera det. Nästa steg blir att fundera på hur man skall hitta tillbaka till varandra igen.

Och hittar man inte tillbaka, utan delar på sig, så finns ju ändå det där viktiga och svåra kvar - att samarbeta kring barnet, med eller utan svårigheter, för barnets bästa. Samarbetet, förståelsen, respekten som är så svår att få till när det gäller barn som befinner sig i svårigheter...