Fortsätt till huvudinnehåll

Föräldraskap och parrelationer

Tack för alla kloka och genomtänkta kommentarer som trillat in på min blogg igår. Att döma av era kommentarer så tycker ni, precis som jag, att det inte är helt lätt att leva i tvåsamhet... Och svårare blir det när livet inte rullar på så som man föreställt sig vuxenlivet en gång som liten knatte. Allt är inte rosenrött och enkelt - väldigt lite är rosenrött och enkelt. Det mesta i livet innehåller så många olika färger och är så mycket mer komplext och komplicerat.

Inget förhållande är det andra likt.

Så här skrev jag i min bok "Är jag normal, mamma?" om föräldraskap och kampen att få parrelationen att fungera när så mycket tog tid och energi ifrån oss. När så många och så mycket påfrestningar från utsidan nästan stjälpte vår familj rakt ner i var sitt dike fullt av gyttja.



"Stärka istället för att söndra"

Jag har varit på många träffar, föreläsningar och fortbildningar för att lära mig mer om min dotters funktionsnedsättning. Jag har träffat många mammor som kämpar för sina barn. Jag har också träffat en och annan pappa som kämpar, men de har varit betydligt färre, synliga i alla fall. 



Jag var på en föreläsning som handlade om att vara pappa till ett barn med funktionsnedsättning. Då var det nästan lika många pappor i publiken, som det var mammor - men bara nästan.


Varför är det så? Och varför är det nästan alltid mammorna som kämpar och ligger på? Som är sjukskrivna och som går ner i tjänst. Varför blir det konflikter mellan mammorna och papporna när mammorna ser sådant som papporna inte uppfattar? Stänger mammorna ute papporna? Hur skall man hjälpa familjer som vår att inte gå sönder?


Jag har inget enkelt svar, men ett vet jag och det är att det är viktigt att hålla ihop när allt annat raserar. 


Stärk varandra istället för att söndra!"


Tänk om man visste hur mycket jobb, oro och stress ens barn kommer att ge, när man väntar på dem, då skulle det förmodligen inte födas så många barn till den här planeten... Om man, å andra sidan, fick reda på allt fantastiskt man kommer att få vara med om, tack vare sina barn, så skulle jorden bli ännu mer överbefolkad än vad den håller på att bli...


Efter att ha träffat många, många pedagoger och föräldrar så kan jag se många likheter i det svåra med att hitta ett samarbete, en förståelse och en samsyn mellan skolan och familjen kring barnet med npf-svårigheter och med att göra det samma som föräldrar till barnet. Det ÄR svårare att få till ett fungerande samarbete kring ett barn som har det svårt. Det är svårare att orka. Det är svårare att förstå och få tid och plats att arbeta på sitt vuxenliv. Det är svårare, helt enkelt.

Kanske är det viktigaste att tänka på och veta, att det är svårare, att det är tyngre att vara förälder till ett barn (eller flera) med särskilda behov. Att börja där, att prata om vad som är svårt, att acceptera att det är svårt och att veta att livet går upp och ner.

Det som är jobbigt idag, kommer inte att se likadant ut om ett år, eller om tre månader. Livet förändras. Att acceptera och förstå att andra människor (till exempel ens partner) kan uppleva samma händelse väldigt olika. Att många sätt, som är olika, kan vara "rätt" sätt.

Att sträva efter att göra det bästa för den andra - om bägge gör det i ett förhållande med ärligthet, trots trötthet, ledsamhet och uppgivenhet, så börjar spiralen att gå lite, lite uppåt istället för neråt. Eller i alla fall går den inte rakt ner, en stund.

Livet är inte lätt, särskilt inte när det är svårt... Som i kriser och när ens barn inte har det bra. Kanske är första steget att förstå det, att se det och att acceptera det. Nästa steg blir att fundera på hur man skall hitta tillbaka till varandra igen.

Och hittar man inte tillbaka, utan delar på sig, så finns ju ändå det där viktiga och svåra kvar - att samarbeta kring barnet, med eller utan svårigheter, för barnets bästa. Samarbetet, förståelsen, respekten som är så svår att få till när det gäller barn som befinner sig i svårigheter...



Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…