Fortsätt till huvudinnehåll

Hur gör man när ett barn gett upp? del 2

Jag har fått kloka och intressanta kommentarer kring gårdagens inlägg - på facebook. Jag lägger in dem här eftersom många av kommentarerna säkert är till glädje för många att läsa. Vi är ju alla i ett pågående skeede. Några har kommit långt, andra har precis börjat ana att det finns saker som gör livet svårare för deras barn, än för andra. Här kommer kommentarerna: 






"bland är det faktiskt det faktum att barnet vägrar som förhindrar att det går in i allvarlig psykisk sjukdom. Det finns barn som tvingar sig att delta i sammanhang som är helt oanpassade, som tänjer och tänjer på sin ork. Det kan få riktigt allvarliga följder. Bra att ha det perspektivet med sig. Anpassningar, anpassningar, av miljö, krav mm."
"det finns barn som inte kan begränsa sig själva och säga nej, jag har ej ork/energi nog för detta, utan gör och gör tills dom inte har mer att ge...Så det gäller som vuxen att hjälpa dessa barn att hitta en balans, anpassa: miljö, krav osv.
Min dotter är extremt stress oc krav känslig och kan inte begränsa sig själv, vi vuxna kring henne får bromsa henne lika väl som att peppa henne att göra vissa saker - balansen!!!"
"Visst är det så...men hur bemöter man vuxna barn som inte vill ha hjälp med att förstå sitt funktionshinder?"
"Har diagnosen ställts nyligen så kanske det är en fråga om att ge tid."
"Dels ge det tid men även visa på fakta och verkliga saker - träffa andra med samma diagnos, se hur andra lyckats, hur det fungerar för dom med olika strategier, olika stöd och olika hjälpmedel - beroende på diagnos och behov. Ta med på föreläsningar - där dom kan få "aha upplevelser" men så är det ju för mig också tex. kolla med HAB/BUP om dom har några terapi grupper, som här har dom bild/målar grupp tex. Kolla om det finns som här träffpunkter/fritidsgårdsliknande ställen där man har olika aktiviteter, träffas, fikar, drejar, målar m.m. där man kan träffa likasinnade i sin takt! Samtalsstöd KBT - tålamod och tydliga, fakta baserad information om just funktionshindret och vad ni andra ser, uppfattar och upplever av personens funktionshinder!"




Ett barn som ger upp har kämpat länge utan att vi andra kanske förstått det eller sett det. Alla vill ju lyckas och därför har man, trots motvinden, försökt och försökt och försökt - fast man kanske inte riktigt orkat. Fast man inte känt att man "nått upp" till kraven som ställts på en. När man slutar försöka har man tömt slut på sin energi. 


Att vila är en del av återhämtningsprocessen. Att få förståelse för vad som gör och gjort det så svårt är en viktig del till att komma tillbaka. Att ta bort skuld från barnets axlar, att inte komma med kommentarer eller påståenden att om barnet bara skärper sig så orkar hon. Att få förståelsen som bottnar i acceptans. Att det faktiskt är så att just den här människan har mindre energi och en motor som stannar när saker inte känns roliga - att det faktiskt är så, inte för att personen vill det, men för att det är så. Att flytta barnet från en miljö som skadar den, om ingen på skolan förstår till exempel. 


Att acceptera att det är så här för tillfället, men försöka komma in och öppna upp till samtal så samtal kan skapas - kanske genom mejl, istället för "pratsamtal". 


Jag träffade en kvinna som berättade att hon suttit i en friggebod på föräldrarnas tomt i fyra år efter att hon fått diagnosen. Hon var över tjugo år och orkade ingenting. Hon hade fått diagnos inom npf-området strax innan. Hon spelade spel och var ensam, sparade på energi - i fyra år. Så kom det en dag då hon kände att nu fick det räcka. Sedan dess kämpar hon utanför friggeboden. Numera jobbar hon som tecknare och så är hon ute och pratar om sitt liv. 


Att det tar tid och att inte stressa under tiden är också viktigt att tänka på och att vila i. Att det är okej, att det blir bra, att man är bra och att man är och kommer att bli en tillgång för många! 





3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…