Fortsätt till huvudinnehåll

Hur gör man när ett barn gett upp? del 2

Jag har fått kloka och intressanta kommentarer kring gårdagens inlägg - på facebook. Jag lägger in dem här eftersom många av kommentarerna säkert är till glädje för många att läsa. Vi är ju alla i ett pågående skeede. Några har kommit långt, andra har precis börjat ana att det finns saker som gör livet svårare för deras barn, än för andra. Här kommer kommentarerna: 






"bland är det faktiskt det faktum att barnet vägrar som förhindrar att det går in i allvarlig psykisk sjukdom. Det finns barn som tvingar sig att delta i sammanhang som är helt oanpassade, som tänjer och tänjer på sin ork. Det kan få riktigt allvarliga följder. Bra att ha det perspektivet med sig. Anpassningar, anpassningar, av miljö, krav mm."
"det finns barn som inte kan begränsa sig själva och säga nej, jag har ej ork/energi nog för detta, utan gör och gör tills dom inte har mer att ge...Så det gäller som vuxen att hjälpa dessa barn att hitta en balans, anpassa: miljö, krav osv.
Min dotter är extremt stress oc krav känslig och kan inte begränsa sig själv, vi vuxna kring henne får bromsa henne lika väl som att peppa henne att göra vissa saker - balansen!!!"
"Visst är det så...men hur bemöter man vuxna barn som inte vill ha hjälp med att förstå sitt funktionshinder?"
"Har diagnosen ställts nyligen så kanske det är en fråga om att ge tid."
"Dels ge det tid men även visa på fakta och verkliga saker - träffa andra med samma diagnos, se hur andra lyckats, hur det fungerar för dom med olika strategier, olika stöd och olika hjälpmedel - beroende på diagnos och behov. Ta med på föreläsningar - där dom kan få "aha upplevelser" men så är det ju för mig också tex. kolla med HAB/BUP om dom har några terapi grupper, som här har dom bild/målar grupp tex. Kolla om det finns som här träffpunkter/fritidsgårdsliknande ställen där man har olika aktiviteter, träffas, fikar, drejar, målar m.m. där man kan träffa likasinnade i sin takt! Samtalsstöd KBT - tålamod och tydliga, fakta baserad information om just funktionshindret och vad ni andra ser, uppfattar och upplever av personens funktionshinder!"




Ett barn som ger upp har kämpat länge utan att vi andra kanske förstått det eller sett det. Alla vill ju lyckas och därför har man, trots motvinden, försökt och försökt och försökt - fast man kanske inte riktigt orkat. Fast man inte känt att man "nått upp" till kraven som ställts på en. När man slutar försöka har man tömt slut på sin energi. 


Att vila är en del av återhämtningsprocessen. Att få förståelse för vad som gör och gjort det så svårt är en viktig del till att komma tillbaka. Att ta bort skuld från barnets axlar, att inte komma med kommentarer eller påståenden att om barnet bara skärper sig så orkar hon. Att få förståelsen som bottnar i acceptans. Att det faktiskt är så att just den här människan har mindre energi och en motor som stannar när saker inte känns roliga - att det faktiskt är så, inte för att personen vill det, men för att det är så. Att flytta barnet från en miljö som skadar den, om ingen på skolan förstår till exempel. 


Att acceptera att det är så här för tillfället, men försöka komma in och öppna upp till samtal så samtal kan skapas - kanske genom mejl, istället för "pratsamtal". 


Jag träffade en kvinna som berättade att hon suttit i en friggebod på föräldrarnas tomt i fyra år efter att hon fått diagnosen. Hon var över tjugo år och orkade ingenting. Hon hade fått diagnos inom npf-området strax innan. Hon spelade spel och var ensam, sparade på energi - i fyra år. Så kom det en dag då hon kände att nu fick det räcka. Sedan dess kämpar hon utanför friggeboden. Numera jobbar hon som tecknare och så är hon ute och pratar om sitt liv. 


Att det tar tid och att inte stressa under tiden är också viktigt att tänka på och att vila i. Att det är okej, att det blir bra, att man är bra och att man är och kommer att bli en tillgång för många! 





3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…