måndag 9 april 2012

Hur gör man när ett barn gett upp? del 2

Jag har fått kloka och intressanta kommentarer kring gårdagens inlägg - på facebook. Jag lägger in dem här eftersom många av kommentarerna säkert är till glädje för många att läsa. Vi är ju alla i ett pågående skeede. Några har kommit långt, andra har precis börjat ana att det finns saker som gör livet svårare för deras barn, än för andra. Här kommer kommentarerna: 






"bland är det faktiskt det faktum att barnet vägrar som förhindrar att det går in i allvarlig psykisk sjukdom. Det finns barn som tvingar sig att delta i sammanhang som är helt oanpassade, som tänjer och tänjer på sin ork. Det kan få riktigt allvarliga följder. Bra att ha det perspektivet med sig. Anpassningar, anpassningar, av miljö, krav mm."
"det finns barn som inte kan begränsa sig själva och säga nej, jag har ej ork/energi nog för detta, utan gör och gör tills dom inte har mer att ge...Så det gäller som vuxen att hjälpa dessa barn att hitta en balans, anpassa: miljö, krav osv.
Min dotter är extremt stress oc krav känslig och kan inte begränsa sig själv, vi vuxna kring henne får bromsa henne lika väl som att peppa henne att göra vissa saker - balansen!!!"
"Visst är det så...men hur bemöter man vuxna barn som inte vill ha hjälp med att förstå sitt funktionshinder?"
"Har diagnosen ställts nyligen så kanske det är en fråga om att ge tid."
"Dels ge det tid men även visa på fakta och verkliga saker - träffa andra med samma diagnos, se hur andra lyckats, hur det fungerar för dom med olika strategier, olika stöd och olika hjälpmedel - beroende på diagnos och behov. Ta med på föreläsningar - där dom kan få "aha upplevelser" men så är det ju för mig också tex. kolla med HAB/BUP om dom har några terapi grupper, som här har dom bild/målar grupp tex. Kolla om det finns som här träffpunkter/fritidsgårdsliknande ställen där man har olika aktiviteter, träffas, fikar, drejar, målar m.m. där man kan träffa likasinnade i sin takt! Samtalsstöd KBT - tålamod och tydliga, fakta baserad information om just funktionshindret och vad ni andra ser, uppfattar och upplever av personens funktionshinder!"




Ett barn som ger upp har kämpat länge utan att vi andra kanske förstått det eller sett det. Alla vill ju lyckas och därför har man, trots motvinden, försökt och försökt och försökt - fast man kanske inte riktigt orkat. Fast man inte känt att man "nått upp" till kraven som ställts på en. När man slutar försöka har man tömt slut på sin energi. 


Att vila är en del av återhämtningsprocessen. Att få förståelse för vad som gör och gjort det så svårt är en viktig del till att komma tillbaka. Att ta bort skuld från barnets axlar, att inte komma med kommentarer eller påståenden att om barnet bara skärper sig så orkar hon. Att få förståelsen som bottnar i acceptans. Att det faktiskt är så att just den här människan har mindre energi och en motor som stannar när saker inte känns roliga - att det faktiskt är så, inte för att personen vill det, men för att det är så. Att flytta barnet från en miljö som skadar den, om ingen på skolan förstår till exempel. 


Att acceptera att det är så här för tillfället, men försöka komma in och öppna upp till samtal så samtal kan skapas - kanske genom mejl, istället för "pratsamtal". 


Jag träffade en kvinna som berättade att hon suttit i en friggebod på föräldrarnas tomt i fyra år efter att hon fått diagnosen. Hon var över tjugo år och orkade ingenting. Hon hade fått diagnos inom npf-området strax innan. Hon spelade spel och var ensam, sparade på energi - i fyra år. Så kom det en dag då hon kände att nu fick det räcka. Sedan dess kämpar hon utanför friggeboden. Numera jobbar hon som tecknare och så är hon ute och pratar om sitt liv. 


Att det tar tid och att inte stressa under tiden är också viktigt att tänka på och att vila i. Att det är okej, att det blir bra, att man är bra och att man är och kommer att bli en tillgång för många! 





3 kommentarer:

Skruttmamman sa...

Min son har precis fått sin diagnos Austism och det känns just nu som om hela världens vänts upp och ner. Du skriver så bra och jag förstår nog inte vilken resa vi har framför oss.

Mvh Cecilia

http://skruttmamman.blogspot.com

malene larssen sa...

Hej Skruttmamma.
Att din son fått en diagnos inom npf-området gör (för de allra flesta) att livet så småningom ordnar sig lite till det bättre, trots att kampen för att få livet att fungera fortsätter. Till slut kan det bli riktigt, riktigt bra!
Malene

ADD-tjej som också var helt slut när hon var 17 sa...

en grej som jag spontant tänker på är utbrändhet. en person med ADD som försöker hålla samma takt som sina ej funktionshindrade jämnåriga kämpar och stressar ju mycket hårdare än de andra. "it takes all the running you can do just to stay in one place", som de säger i "alice i spegellandet" (vill man komma framåt måste man springa ÄNNU fortare och det går ju inte)

när vuxna personer stressar långt över sin kapacitet i tio år och sen kollapsar så kallas det "utmattningsdepression", och det ses som väldigt viktigt att de ska få mycket tid på sig att komma tillbaka LÅNGSAMT, och man kan behöva vila i månader innan man ens orkar börja försöka igen. men om utmattningen och depressionen drabbar en tonåring som kämpat genom hela grundskolan och lite till, så är den vanligaste utgångspunkten att man måste få tillbaka "skolkaren" till skolan så fort som möjligt så att de inte blir "hemmasittare" (snacka om moraliserande ord!). det finns inte alls samma förståelse för att det kan ta åratal att återhämta sig från en utmattning som tog åratal att bygga upp. tänk om man sa att en vuxen person som inte ORKADE gå till jobbet längre "skolkade", som om det vore på trots?

jag vet förstås inte vad sjuttonåringen i ditt förra inlägg behöver och självklart tror jag inte att föräldern som skrev menade att moralisera, men kanske blir det lättare att hjälpa honom om man börjar tänka på honom som utmattad istället för som omotiverad? vad hjälper mot utbrändhet? jag vet inte, men ofta när tidningarna skriver om utbrändhet så säger intervjuade utbrända att de mår bättre av stillsamt pyssel med växter och djur, och kanske nåt lite konstnärligt också, som musik eller att lära sig måla. nåt lugnt, roligt och prestigelöst brukar det vara iallafall.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...