Fortsätt till huvudinnehåll

Varför gör du det?

Idag skrev jag ett inlägg som handlade om att jag saknar kommentarer och kontakt med er som läser min blogg - idag fick jag fantastiska kommentarer från många av er. Du som beskrev att du pratar med vänner om "dagens blogginlägg", ni var andra som beskrev att bloggen betyder mycket för just er, någon beskrev att du läser bloggen för att förstå mer och ytterligare någon hade visat bloggen för barnets lärare och andra som behöver förstå mer.

Och jag - jag har läst och läst och läst era inlägg så nu är jag alldeles varm i hjärtat.

Tack!

Någon gång funderar jag över vad jag gör. Någon gång känner jag mig lite ifrågasatt. Någon gång funderar jag på att börja frilansa som journalist igen, eller börja jobba som lärare på någon skola igen.

Men så händer det något som gör att jag återigen förstår varför jag inte kan göra något annat än att jobba med frågor som rör, förståelse, respekt, acceptans för människor med npf-svårigheter.

Som häromdagen, till exempel.

Jag träffade en man som jag började prata med. Det visade sig att han har två barn i förskoleåldern. Vi kom att prata om hundar. Han hade svårt att förstå hundägare som släpper sina hundar lösa. Han var rädd om sina barn. Han var rädd om sig själv. Han var rädd för hundar. Han sa;

- Man kan väldigt ofta se på hundarna vilka slags hundägare de har som matte och husse. Är det stökiga hundar så är det hundägare som inte bryr sig. Det är precis som med människor. Jag har många släktingar som är lärare och jag vet att det är så att träffar man på ett barn som är en "strulpelle" så har de föräldrar som inte är bra föräldrar.

Det där sitter så fast rotat i människor att en person, barn eller vuxen som inte får livet att fungera som andra människor får - per automatik gör det för att den tycker att det är "kul" eller för att föräldrarna "inte duger något till".

Jag fortsätter inte just ikväll att diskutera här kring det han sa. Jag nöjer mig med att konstatera att vi tyvärr fortfarande, trots att vi är på väg framåt, fortfarande är allt för långt ifrån ett accepterande samhälle där man vet och förstår att alla, även "strulpellen" och hans/hennes föräldrar vill lyckas - men att det är så förbaskat svårt när man inte har samma förutsättningar som andra.

Ibland ser jag svaret så glasklart till varför jag måste fortsätta jobba med det jag gör. En man som säger ett par meningar - och alla ni som skrev fina och tankeväckande kommentarer till mig under fredagen - och allt faller på plats.

Därför gör jag det!
6 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…