Varför gör du det?

Idag skrev jag ett inlägg som handlade om att jag saknar kommentarer och kontakt med er som läser min blogg - idag fick jag fantastiska kommentarer från många av er. Du som beskrev att du pratar med vänner om "dagens blogginlägg", ni var andra som beskrev att bloggen betyder mycket för just er, någon beskrev att du läser bloggen för att förstå mer och ytterligare någon hade visat bloggen för barnets lärare och andra som behöver förstå mer.

Och jag - jag har läst och läst och läst era inlägg så nu är jag alldeles varm i hjärtat.

Tack!

Någon gång funderar jag över vad jag gör. Någon gång känner jag mig lite ifrågasatt. Någon gång funderar jag på att börja frilansa som journalist igen, eller börja jobba som lärare på någon skola igen.

Men så händer det något som gör att jag återigen förstår varför jag inte kan göra något annat än att jobba med frågor som rör, förståelse, respekt, acceptans för människor med npf-svårigheter.

Som häromdagen, till exempel.

Jag träffade en man som jag började prata med. Det visade sig att han har två barn i förskoleåldern. Vi kom att prata om hundar. Han hade svårt att förstå hundägare som släpper sina hundar lösa. Han var rädd om sina barn. Han var rädd om sig själv. Han var rädd för hundar. Han sa;

- Man kan väldigt ofta se på hundarna vilka slags hundägare de har som matte och husse. Är det stökiga hundar så är det hundägare som inte bryr sig. Det är precis som med människor. Jag har många släktingar som är lärare och jag vet att det är så att träffar man på ett barn som är en "strulpelle" så har de föräldrar som inte är bra föräldrar.

Det där sitter så fast rotat i människor att en person, barn eller vuxen som inte får livet att fungera som andra människor får - per automatik gör det för att den tycker att det är "kul" eller för att föräldrarna "inte duger något till".

Jag fortsätter inte just ikväll att diskutera här kring det han sa. Jag nöjer mig med att konstatera att vi tyvärr fortfarande, trots att vi är på väg framåt, fortfarande är allt för långt ifrån ett accepterande samhälle där man vet och förstår att alla, även "strulpellen" och hans/hennes föräldrar vill lyckas - men att det är så förbaskat svårt när man inte har samma förutsättningar som andra.

Ibland ser jag svaret så glasklart till varför jag måste fortsätta jobba med det jag gör. En man som säger ett par meningar - och alla ni som skrev fina och tankeväckande kommentarer till mig under fredagen - och allt faller på plats.

Därför gör jag det!

Kommentarer

Thean sa…
Hej
Jag tycker det är svårt att kommentera svårt att veta om det man skriver är viktigt. Men jag hittade din blogg för nån/några månader sedan då jag sökte efter npf tror jag ( eller nått specifikt inom det, kommer inte riktigt ihåg) Jag är en kvinna på 23 år som står i kö för att göra en utredning inom detta. Men väntetiden kan vara upp till ½ år där jag bor och då har jag ändå förtur för att jag är ung.
Unknown sa…
Ja vissa förstår aldrig, hur mycket man än förklarar. Det är synd! Tänk så mycket lättare livet varit om vi alla hade mer förståelse för varandra.
Nu blir det sängen, sov gott!
Allt ni skriver här är viktigt, Thean!:)
Anonym sa…
För mig som förälder till en 16-årig kille, där vi just nu kämpar för att han själv ska acceptera att han kanske har ADHD,( då det inte uppdagats förrän nu i tonåren),känns din blogg mycket intressant.
Framför allt känner jag stöd i din beskrivning om skolan, omvärldens icke förståelse för dessa barn.
Skulden och den oändliga kamp man måste dras med som förälder gör att man behöver stöttning av ditt slag!

/ Norrländskan
Anonym sa…
Tycker det är intressant läsa din blogg - har inga barn själv men har egen diagnos (Aspergers) där jag känner igen mycket i (npf) problem som uppstår, etc, ex. att bli ifrågasatt/missförstådd, bl a och att inte ha samma förutsättningar som andra att komma vidare i livet...!

Gun E
Paula sa…
Jag tycker mannen hade en poäng. När det gäller hundar brukar man prata om att hunder som beteer sig illa har ägare som inte förstår sig på att uppfostra hunden rätt. Olika raser är olika förlåtande när det gäller felaktigt beteende; en del blir väluppfostrade ändå och en del lever fullständigt rövare. Det är väl samma sak med barn, vissa kräver lite mer av sina föräldrar och andra vuxna runt omkring. Det är väl det du försöker lära ut på dina kurser - hur man som vuxen ska bete sig och vad man ska tänka på för att kunna få välanpassade och glada barn

Populära inlägg