tisdag 22 maj 2012

Egentligen är det otroligt!

Ja, egentligen är det faktiskt otroligt, rent fantastiskt att vi kommit så långt som vi kommit i förståelsen kring människor med funktionsnedsättningar i det neuropsykiatriska området.

Jag menar, tänk bara...

På åttiotalet var det de kylskåpskalla mödrarnas skuld att de fick barn som "utvecklade" autism. Mammorna kunde inte knyta an till sina barn och därmed "gav de sina barn autism.

Anknytningsteorin är fortfarande högst modern. Själv var jag på en föreläsning hela dagen igår. Fullt med blivande och nuvarande kbt-terapeuter som fick höra allt och lite till om teorin som i mycket genomsyrar terapimetoden, för att sedan använda den i sitt arbete.

Anknytningsteorin går i stora drag ut på tanken att vi människor har tre grundsätt att knyta an till våra barn. Anknytningsgrupperna kallas för A, B och C. Är du en B-mamma så har du ett "bra" anknytningsmönster. Du möter ditt barn med inkänning och med respons bland annat. Om du är en A-mamma så är du inte lika bra, då får du ett barn som är undvikande, som undviker att se dig i ögonen och som allmänt sett ibland säkert kan passa in i det autistiska området.
Är du däremot en mamma som knyter an via C-sättet så får du ett barn som på många sätt passar in på ett barn med adhd-svårigheter.

Det är förståeligt när man pratar om teorin att det kan se ut så, det är en viktig teroi och det stämmer säkert i de allra flesta fall, men när kvinnan som föreläste (på en direkt fråga från mig) inte vill prata om autism och adhd och risken att man inte ser funktionsnedsättningen för att man bara letar efter mammor som knyter an "fel" - då blir jag både rädd och ledsen.

Jag tänker nämligen på de föräldrar som berättat om hur de i åratal först blivit utredda som familj, för att terapeuten på BUP (till exempel finns även andra ställen) har fokus på att barnet fått fel anknytning från start. Misstänksamheten och motståndet mot att se om det är något förutom anknytningen som ställer till det för barnet är stor.

Sedan tar det några år innan barnet får en utredning och en diagnos och därmed RÄTT hjälp. De där åren mellan att föräldrarna söker hjälp - tills man "hittar rätt" har ofta varit oerhört jobbiga och traumatiska för familjen och barnet med allt från ångest, depression, till självskadebeteende självmordsförsök.

På Debatt, häromkvällen lät man en kvinna komma till tals (jag vet, jag har pratat om programmet mååånga gånger, men kan inte släppa det riktigt ännu) som bland annat tyckte att man skall "sätta ett tak" över hur många människor som får en diagnos per år. Halllllllååååå!!!

Prova den meningen, men sätt in "astma", "diabetes" eller för den delen "cancer" som också är sjukdomar/funktionsnedsättningar som ökat de senaste åren. Ett tak på hur många som får diabetes???  Astma???? Cancer??? Det låter befängt, eller hur, men när det gäller adhd/add/autism/aspergers, så kan man göra det.... Eller?

Så tänker jag på Scientologerna som hela tiden ligger i startgroparna för att sprida propaganda mot npf och dess varande. Jag anar att de var de som låg bakom Ledaren i Expressen häromveckan som skrevs efter att Socialstyrelsen undersökt när barn är födda på året, som fått en adhd-diagnos.

Att vi, i mörkret av alla uppräknade krafter som faktiskt jobbat och jobbar, medvetet eller omedvetet, för att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte skall få den förståelsen och respekten de behöver, så är det faktiskt otroligt, ja rent av fantastiskt att vi faktiskt kommit dit vi är när det gäller kunskap och förståelse.

Om vi, å andra sidan, sluppit de ovan nämnda och andra, så kan man ju bara ana hur mycket längre vi kommit...

5 kommentarer:

Ulrika sa...

Precis det har jag upplevt! Sökte hjälp på BUP när min dotter gick i fyran, psykologen utredde dottern som inte bedömdes ha någon diagnos, men däremot ansåg hon att vår anknytning var dålig och med lite annat bemötande från min sida skulle det ordna sig. Tre år följde med gråt, ilskeutbrott, ett allt sämre klimat hemma och totalt sammanbrott i sjunde klass. Till sist ny utredning = glasklar ADHD. Det var ju det jag sa redan för tre år sen!!

Anonym sa...

Hej alla kämpande föräldrar, anhöriga och även de som själva har autism eller någon form av autismspectrumstörning. När jag läser detta inlägg blir jag upprörd över hur förståsigpååare bara kan yttra sig och håller fullständigt med dig Malena!!
Det finns en DVD på franska/Svenska som heter AUTISM I NYTT LJUS (Läromedel inom medicin/Psykiatri)
På INSERM i Frankrike har man med hjälp av EEG och IRM kamera studerat hjärnans aktivitet och kognitiva funktioner hos försökspersoner. Man har funnit defecta gener som gör att kommunikationen mellan neuronerna inte fungerar som den ska. På Inserm i Franrike försöker de hitta kopplingar i hjärnan och ersätta de defekta. Det finns ju väldigt mycket forskning både i USA och europa och duktiga hjärnkirurger och forskare som kämpar med att hitta gåtan till autism, medans andra försöker hitta på egna svar och ägna sig åt kvacksalveri utan att ha någon forskningsbakgrund.....ej acceptabelt!!! Fortsätt kämpa alla där ute för förståelse.
Hälsn Anita

mia sa...

TACK Malene! Som vanligt sätter du ord på de tankar man går runt och bär på...!Sonen har nu fullständigt gett upp skola och anser sig inte ha någon framtid..som mamma står man handfallen...

mariellejohnsson sa...

Ja det är fruktansvärt! Och det här med anknytning är så svårt, jag känner flera som tycker att det är viktigt att tänka i anknytning osv, kanske inte att det ger autism och adhd, men att mammor med autism/asperger har svårt att knyta an med sina barn. Jag vet inte vart dom vill komma riktigt.... att det blir nåt fel på barna då? Ja i relationen menar dom väl antar jag, men är det verkligen säkert?
Jag känner många mammor inom spektrat som har en jättefin relation med sina barn, kanske till och med finare än många av pryl och stress- samhällets vanliga morsor.
Fast det där var bara lösa funderingar i stunden just nu av en som absolut inte är expert på det där...
Själv går jag hos en kurator och funderar på hur hon ser på mig, vad tolkar hon in i blick-kontakt, hur jag sitter osv.
Från det ena till det tredje så tänker jag på din första mening om att vi ju faktiskt har kommit en bit med synen på ADHD m.m. Däremot så är jag bipolär som räknas till en psykisk sjukdom och där tycker jag att det är svårare ändå för folk att acceptera. Det är skamfyllt att prata om att man är bipolär. Vill få bort det också.
Kram. Du skriver så bra och jag sitter här och mest bara svamlar just nu :-)

Anonym sa...

Det är klart att man inte kan sätta ett tak för hur många som skall få diagnos. Samtidigt går det inte att jämnföra dessa diagnoser med astma, diabetes eller cancer. ADHD är en diagnos på personligheten, det gäller inte de andra nämda sjukdomarna. Det är det som är grunden till att diagnosen väcker debatt.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...