Fortsätt till huvudinnehåll

Egentligen är det otroligt!

Ja, egentligen är det faktiskt otroligt, rent fantastiskt att vi kommit så långt som vi kommit i förståelsen kring människor med funktionsnedsättningar i det neuropsykiatriska området.

Jag menar, tänk bara...

På åttiotalet var det de kylskåpskalla mödrarnas skuld att de fick barn som "utvecklade" autism. Mammorna kunde inte knyta an till sina barn och därmed "gav de sina barn autism.

Anknytningsteorin är fortfarande högst modern. Själv var jag på en föreläsning hela dagen igår. Fullt med blivande och nuvarande kbt-terapeuter som fick höra allt och lite till om teorin som i mycket genomsyrar terapimetoden, för att sedan använda den i sitt arbete.

Anknytningsteorin går i stora drag ut på tanken att vi människor har tre grundsätt att knyta an till våra barn. Anknytningsgrupperna kallas för A, B och C. Är du en B-mamma så har du ett "bra" anknytningsmönster. Du möter ditt barn med inkänning och med respons bland annat. Om du är en A-mamma så är du inte lika bra, då får du ett barn som är undvikande, som undviker att se dig i ögonen och som allmänt sett ibland säkert kan passa in i det autistiska området.
Är du däremot en mamma som knyter an via C-sättet så får du ett barn som på många sätt passar in på ett barn med adhd-svårigheter.

Det är förståeligt när man pratar om teorin att det kan se ut så, det är en viktig teroi och det stämmer säkert i de allra flesta fall, men när kvinnan som föreläste (på en direkt fråga från mig) inte vill prata om autism och adhd och risken att man inte ser funktionsnedsättningen för att man bara letar efter mammor som knyter an "fel" - då blir jag både rädd och ledsen.

Jag tänker nämligen på de föräldrar som berättat om hur de i åratal först blivit utredda som familj, för att terapeuten på BUP (till exempel finns även andra ställen) har fokus på att barnet fått fel anknytning från start. Misstänksamheten och motståndet mot att se om det är något förutom anknytningen som ställer till det för barnet är stor.

Sedan tar det några år innan barnet får en utredning och en diagnos och därmed RÄTT hjälp. De där åren mellan att föräldrarna söker hjälp - tills man "hittar rätt" har ofta varit oerhört jobbiga och traumatiska för familjen och barnet med allt från ångest, depression, till självskadebeteende självmordsförsök.

På Debatt, häromkvällen lät man en kvinna komma till tals (jag vet, jag har pratat om programmet mååånga gånger, men kan inte släppa det riktigt ännu) som bland annat tyckte att man skall "sätta ett tak" över hur många människor som får en diagnos per år. Halllllllååååå!!!

Prova den meningen, men sätt in "astma", "diabetes" eller för den delen "cancer" som också är sjukdomar/funktionsnedsättningar som ökat de senaste åren. Ett tak på hur många som får diabetes???  Astma???? Cancer??? Det låter befängt, eller hur, men när det gäller adhd/add/autism/aspergers, så kan man göra det.... Eller?

Så tänker jag på Scientologerna som hela tiden ligger i startgroparna för att sprida propaganda mot npf och dess varande. Jag anar att de var de som låg bakom Ledaren i Expressen häromveckan som skrevs efter att Socialstyrelsen undersökt när barn är födda på året, som fått en adhd-diagnos.

Att vi, i mörkret av alla uppräknade krafter som faktiskt jobbat och jobbar, medvetet eller omedvetet, för att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte skall få den förståelsen och respekten de behöver, så är det faktiskt otroligt, ja rent av fantastiskt att vi faktiskt kommit dit vi är när det gäller kunskap och förståelse.

Om vi, å andra sidan, sluppit de ovan nämnda och andra, så kan man ju bara ana hur mycket längre vi kommit...
5 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…