Fortsätt till huvudinnehåll

Om utvecklingssamtal

Jag var på utvecklingssamtal igår. Samtalet gällde Lillagubben och hans skolsituation.

Jag har varit både pedagog och förälder i sådana samtal. Jag har diskuterat både svåra och lätta skolsituationer kring barn och kan konstatera att det är en himla mycket lättare situation för alla parter när eleven det handlar om - har lätt för skolan, skolarbetet och sociala situationer.

Igår satt jag, fröken och Lillagubben och mööööös.

- Allt går jättebra, sa fröken och log stort mot mig och Lillagubben.

Vi log tillbaka.

- Alla nationella proven gick jättebra, sa fröken och log stort igen, då hon tittade upp från pappret med alla siffror.

Jag och Lillagubben log tillbaka.

- Du har många kompisar och är inte med och retar något, det är jättebra, sa fröken och fortsatte sitt breda leende.

Jag och Lillagubben bredde på vårt leende tillbaka till fröken.

Så där höll vi på en halvtimme innan jag och min son tog fröken i hand och tackade för oss.

- Tack för idag, sa fröken och log tillbaka.

Jag och Lillagubben klev ut i sommarvärmen. Vi mööös där vi gick hemåt i eftermiddagssolen. Samtalet var trevligt, tyckte vi. Inte konstigt kanske. Det fanns ju inget att "klaga" på...

De andra samtalen är svårare. De samtal när saker inte fungerar. De samtalen som egentligen behöver vara bäst - blir oftast sämst.

Jag har god erfarenhet av sådana och funderar på att skriva en tankekarta på vad man kan tänka på som förälder och lärare i möten som inte är så lätta alltid. Där barnet har svårt. Där barnet gör sitt bästa, men där det ändå blir så mycket prat om saker som INTE är bra och som INTE fungerar.

Hur tänker du som läser här, kring detta? Vad tycker du skall vara med i tankekartan? Berätta! Det är många som i och med att du skriver och berättar om dina tankar kring detta, som förälder, som barn och som lärare - läser din text.
5 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…