onsdag 23 maj 2012

Om utvecklingssamtal

Jag var på utvecklingssamtal igår. Samtalet gällde Lillagubben och hans skolsituation.

Jag har varit både pedagog och förälder i sådana samtal. Jag har diskuterat både svåra och lätta skolsituationer kring barn och kan konstatera att det är en himla mycket lättare situation för alla parter när eleven det handlar om - har lätt för skolan, skolarbetet och sociala situationer.

Igår satt jag, fröken och Lillagubben och mööööös.

- Allt går jättebra, sa fröken och log stort mot mig och Lillagubben.

Vi log tillbaka.

- Alla nationella proven gick jättebra, sa fröken och log stort igen, då hon tittade upp från pappret med alla siffror.

Jag och Lillagubben log tillbaka.

- Du har många kompisar och är inte med och retar något, det är jättebra, sa fröken och fortsatte sitt breda leende.

Jag och Lillagubben bredde på vårt leende tillbaka till fröken.

Så där höll vi på en halvtimme innan jag och min son tog fröken i hand och tackade för oss.

- Tack för idag, sa fröken och log tillbaka.

Jag och Lillagubben klev ut i sommarvärmen. Vi mööös där vi gick hemåt i eftermiddagssolen. Samtalet var trevligt, tyckte vi. Inte konstigt kanske. Det fanns ju inget att "klaga" på...

De andra samtalen är svårare. De samtal när saker inte fungerar. De samtalen som egentligen behöver vara bäst - blir oftast sämst.

Jag har god erfarenhet av sådana och funderar på att skriva en tankekarta på vad man kan tänka på som förälder och lärare i möten som inte är så lätta alltid. Där barnet har svårt. Där barnet gör sitt bästa, men där det ändå blir så mycket prat om saker som INTE är bra och som INTE fungerar.

Hur tänker du som läser här, kring detta? Vad tycker du skall vara med i tankekartan? Berätta! Det är många som i och med att du skriver och berättar om dina tankar kring detta, som förälder, som barn och som lärare - läser din text.

5 kommentarer:

mia sa...

Jag förstår precis vad du menar med de samtalen som inte fungerar, där allt fokuseras på svårigheterna...en tankekarta för både pedagoger och förälder inför dessa samtal vore nog ett bra stöd! Som arbetsterapeut älskar jag ditt sätt att vara så lösningsfokuserad :-)

Anonym sa...

Jag har bara barn som det inte går så himla bra för då och utvecklingssamtalet skulle kunna fyllas med allt negativt. Vilket gör mig deprimerad då förståss. Så jag och lärarna gemensamt att beslutat att de stora sakerna tas efterhand de dycker upp. Att min son är kass på att sitta still och vara tyst det vet jag så det behöver vi inte tjata om på utvecklingssamtalen. Dessutom diskuteras det massor när vi har elevvårdskonferanser så vi har beslutat att på utvecklingssamtalen så fokuserar vi helt enkelt på det barnen är bra på och gräver inte så djupt i det de är mindre bra på eftersom vi vet vad det är

Anonym sa...

Jag förstår precis.... till första barnet var vi praktföräldrarna i skolans ögon, VILKEN treevlig flicka, aldrig i konflikt, alltid duktig och rar... Lekte med den som fanns där och aldrig ngt bekymmer. Det var nästan så jag tänkte - det måste väl vara NÅGOT som kan förbättras med den dottern (som inte alltid var så solig hemma). Kände mig som supermamman... Naturligtvis trodde både jag och min man att allt berodde på oss! De föräldrar som hade "problembarn" var det nog ngt fel på..... jodå. Jag fick så jag teg. Två söner som kom efter, och som jag ansåg var VÄRLDENS goaste - hade inte skolan samma åsikt om - och det snörptes på munnen, helst skulle de vara minst TVÅ personal. undrade varför de bara var en när dottern hade samtal.... Jo jag tänker - lägg ner MER energi och vänlighet - avsätt mera tid och mera uppmuntran till både föräldrarna och eleverna som inte anses så enkla... jag gick på alla samtal - med en klump i magen - men jag förstår mycket väl de som slutar gå dit. De "rara och duktiga" barnen de ska också ha sin uppmuntran - men där kan man halvera samtalstiden....

Hälsningar från Ann Berg, lutrad morsa.....

Elin sa...

Jag lånar din blogg lite hoppas det är ok.

Jag känner mig lite ensam och skulle vilja komma i kontakt med kvinnor som har ADD/ADHD gärna runt 25-35 år i Stockholm Jag är 32 år och bor i Sthlm.

Mvh Elin (en annan nu vuxen Mika

BELONe BOOKs sa...

Hej Malene,

känner igen detta. Jag tycker att hela upplägget är problematiskt. Man har satt vissa mål som ska uppnås. Men barn med npf kan ofta vara mer "ojämna" i sin begåvningsprofil än andra barn. Så risken är mycket större att de då inte når upp till vissa mål. Att då fokusera på dessa "missar" blir helt fel. Istället borde man strunta i det som inte uppnåtts och fokusera stenhårt på det som fungerar. Sätta nya högre mål inom det område barnet har talang för.

Jag har försökt sälja in detta till min sons lärare men det går inte så bra. Jag vill att vi pratar om engelska, som han är så bra på, gymnastik, som han är så ba på, osv osv. Istället blir det fokus på klockan, som han måste bli bättre på, handstilen, som han måste bli bättre på, osv.

Det är inte roligt. Det är dessutom väldigt orättvist. Hans möte blir negativ feedback istället för postiv förstärkning.

Och det är inte prdagogernas fel. Det är själva upplägget det är fel på.

Kram.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...