Fortsätt till huvudinnehåll

Den reducerade såsen - diagnosen

Igår skrev jag om utvecklingssamtal och fick många svar på det. Några här på bloggen, fler på facebooksidor och på min mejl. Övervägande av er som hörde av er pekade på det viktiga i att inte ta upp det som är negativt på utvecklingssamtalet när det gäller yngre barn med diagnoser. Att fokusera och höja det barnet har lätt för och det som kan stärka självkänslan. Att ta upp det svåra, måste man naturligtvis också göra, men visst finns det bättre tillfällen för det, som vid elevvårdskonferenser eller telefonsamtal, mejlkontakt mellan föräldrar och skolan.

När man kokar ner soppan till en tjock, tjock och välsmakande (läs välfungerande) "sås" så är det nog så att så länge man inte står på samma plattform, med liknande förståelse för barnets svårigheter (föräldrar, lärare, socialtjänstemän, fritidsledare osv) kan man ha hur goda intentioner som helst att hjälpa barnet - men man kommer aldrig att lyckas ändå.

Därför är det så viktig med utredningen, med diagnosen för att hjälpa barnet, för att lyckas i de svåraste samtalen.

Jag blir så ledsen när jag får mejl som ett av dem jag fick igår. Där mamman berättar att hennes son upplever mycket som svårt i skolan. Skolan menar att barnet och barnets mamma måste göra "si" och "så" för att det skall bli bra. Sonen är på väg att fullständigt ge upp och har börjat säga att han är psykiskt sjuk.

Ändå säger man att han inte har några svårigheter från det utredningsteamet sida.

Men.

Om killen nästan gett upp, står vid ravinens kant. Nedanför finns bara hopplöshet. Mamman håller på att gå i bitar.

Hur kan man då, från skolans sida inte hjälpa familjen på det sättet att mamman och sonen får avlastning? Hur kan man tro att killen bara "inte gör sitt bästa".

Nej, jag häpnar ofta över diskrepansen som finns mellan föräldrar och barns (med npf-svårigheter) upplevelse över sin situation och skolans/samhällets syn på vad det beror på.

För när såsen är nedkokad till den allra, tjockaste sås av det allra, allra viktigaste kring ett barn som har det svårt så är det förståelsen för att när ett barn har det svårt, inte lyckas med saker andra lyckas med, håller på att ge upp - då är det så att barnet inte KAN. Det handlar inte, i första hand på att barnet inte VILL.

När barnet väl gett upp så hon varken KAN eller VILL - då blir det riktigt svårt att hjälpa.

Problemet blir då barnet inte får någon diagnos eller när föräldrar/skola inte förstår att barnet har svårigheter som ger en diagnos och man därför fortsätter att utgå ifrån att barnet inte VILL lyckas.

Herregud, att det skall vara så svårt att förstå...

Alla barn VILL lyckas, men ibland KAN de inte! Då får vi vuxna inte förväxla det med viljan - när det är förmågan som inte räcker.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…