fredag 25 maj 2012

Grundskolan - och sedan då?

Vi är inne i de sista skälvande veckorna av detta skolåret. Det är Dotterns sista veckor i den svenska grundskolan. Det var fruktansvärt några år. Sedan blev det bättre, när människor runt vår familj, runt Dottern förstod att det inte var vårt eller Dotterns "fel" att hon blev utsatt, att hon blev mobbad, att hon inte fixade skolan, att hon så ofta kom försent - om hon kom över huvud taget...

Det blev bättre. Det blev aldrig helt bra, men det var bättre ibland.

Hur han det bli helt bra utan att man får en självklar plats i en grupp, eller bland en eller ett par kompisar? Stundtals har det varit bra. Stundtals har mycket fungerat, även om jag aldrig har upplevt samma självklarhet hos min dotter som jag ser hos Lillagubben, eller de två större syskonen - varje dag.

Det är nog därför jag blir så provocerad över dem som påstår att npf-svårigheter inte är en funktionsnedsättning, som rycker lite på axlarna och säger "det är ett personlighetsdrag eller något och det är aaaaaalldeles för många som får diagnoser". Vad är en funktionsnedsättning om inte något som påverkar alla dagar i livet så att du måste kämpa hela tiden - och ändå aldrig bli riktigt med i gemenskapen, är det? Vad är en funktionsnedsättning i så fall, om inte det är det?
 
Till hösten väntar gymnasiet på min dotter. Hon skall gå individuellt program. Inriktning hästar. Praktik några dagar och studier i basämnena två dagar i veckan. Vad är en funktionsnedsättning om inte just det jag beskriver, är det?

Jag tänker på efter gymnasiet. Var tar man vägen då? Vem hjälper då? Var finns skyddsnätet när inte jag finns längre?

Vi har resurser, vi som finns runt Dottern. Hon har ett brett kontaktnät av släkt, förutom mig och sin pappa, men ändå. Vad händer sedan med en ung vuxen, som sedan blir vuxen - när man inte har en drivkraft, när man har svårt för mycket - fast man vill lyckas - som alla andra?

Jag tänker också på alla andra ungdomar i min dotters sits, som inte har turen att ha ett brett kontaktnät runt sig, som inte har turen att ha föräldrar som har förmåga att hitta lösningar, fixa och trixa runt sitt barn? Hur går det för dem? Var finns skyddsnätet för dem?

7 kommentarer:

mia sa...

Får en stor klump i halsen av dina ord som som vanligt sätter pränt på mina tankar...SÅ skönt att dottern kommit i på gymnasium med hästar!!!
Funderar också mycket på det här med SEN då? Vad händer då? Sonen här kommer inte att få godkänt så han får möjlighet att gå gymnasiet, vad händer då...

Anonym sa...

Ja Malene, vad får man för hjälp efter gymnasiet? Den frågan ställer jag mig också. När man inte har något driv, vem hjälper då? Jag hörde något om att man på arbetsförmedlingen får liter mer hjälp än normalt när man har en diagnos men är ej insatt i detta så jag vet inte hur hjälpen ser ut.

Det låter som din dotter kommer att få en mycket mer lämplig skolgång efter grundskolan! Det kan säkert få henne att må bättre!

Min barn går individuella programmet nu. Bytte till det i april efter att ha fått IG varningar i alla ämnen. Vi har fått ett mycket gladare barn kan jag säga. Det är en lagom dos skola nu! Individuella programmet är det största programmet på vår gymnasieskola. Vad säger det om skolan tänker jag??

Igår var det nationella prov i svenska o det fick mitt barn göra i eget rum i lugn och ro istället för i aulan. Ett sätt som passar mycket bättre!

Ulrika sa...

Jag har en exman utan diagnos, vi blev sambo redan som tjugoåringar. Han hade aldrig gått klart gymnasiet, men på den tiden var det lättare att få jobb så det hade han. Resten fixade jag. Köpte mat, lagade mat, höll koll på tider, födelsedagar, tvättider, räkningar ja allt. Han hade nog tur som hade mig, annars hade han varit hos kronofogden redan som 25-åring.
Jag har jobbat både på Af och på komvux, så jag vet att man kan få mycket hjälp idag, men man måste vara öppen med sin diagnos och kräva hjälp.

Anonym sa...

Nybörjare som jag är, i detta forum, väljer jag att vara anonym. Av hänsyn till mina barn då jag inte vill utlämna dem.
Jag känner så väl igen din oro. Dels över att alltid vara den som jämnar vägen för barnet(min äldsta är 34!med diagnos för 18mån. sedan Asberger med en del ADHD).
Jag tror att möjligheterna att få en diagnos tidigare i livet och kunskap om sina begränsningar har ökat. Barnet får verktyg att hantera i större omfattning. Med stöd och i samspråk med psykiatri, lyhörda pedagoger och (om det finns att tillgå)kärlek i massor från familj o övrigt kontaktnät.
Jag får lust att radera för att till och med jag som just skrev det vet också att Detta är Svårt. Jag har sju barn 11-34 varav flera med ADHD och några med Asberger...borderline...posttraumatisk stress m.fl
Jag slås inte så mycket av diagnosetiketterna som av fördomar och okunskap som gör livet med dessa kära dubbelt svårt.

Anonym sa...

hej. vet inte om du läser mina inlägg. men endå.

Jag har tydligen atypsik autism och drav av adhd enligt min läkare.

Vad jag tycker om det är ovesentligt just nu.

Jag har till och från boendestöd men inte för mina drag av adhd utan pgav att jag har perioder då jag är djupt depprimerad.

Jag har inget stor skyddsnät. snart har jag bara en släktning med barn som bor kvar i min stad. Men dess filurer träffar jag kanske ibland på närbutiken. men annars nej. min mammas bästa vänner pratar med mig ibland men de förstår inte att jag inte orkar när jag mår dåligt att hålla en kvalitiv ordnig hemma.

När jag mår bra så stor städar jag varannan eller var 3 månad medan jag damsuger några gånger i veckan. och diskar varannan eller varje dag. Men när jag är deppriemrad ja då finns inte motorn där. då sover jag dygnet runt om inte någon kompis ringer och illvrålar typ. gåååååååååååååååååååååå upp och då helst så att man känner att migrännen är på väg.

Jag har några få nära vänner som jag knyter an till. Sen har jag en massa bekanta som jag typ bara umgås med ibland.

Så din dotter kommer få kompisar.
Nu när jag är lite äldre som accepterar folk att det som kanske är avikande. Att jag pratar lite mycket och att jag gärna gör saker i hundra åttio. Men så länge jag är normalt social så accepterar folk mig.

Men man måste då bete sig normalt annars vill ingen va med en.

Tex hänga mig i ironier och skämt och tolka in saker.

Om jag tex inte skulle klara dessa saker då skulle ju ingen vilja umågs med mig.

ninemile sa...

GRUNDSKOLAN?????? HAHAHAHA!!!!!! Förlåt, men här fick man minsann kämpa i 33 ÅR innan man ens blev utredd.....och då bara en bråkdel av den utredning man stått i åratal på vänt för då man efter 15 år äntligen blev uppsatt! Genomgått över 2 år i DBT, blivit utkastad ur den för att man jobbat heltid andra året och inte själv kände man hängde med och sökte om ett extra år...då e det ut med en spark i röven samma dag....aja najja inte prata med chefen på psyk å skvallra å fråga om hjälp:S!?! fick en borderlinediagnos ställd via TELEFON 2007 iofs....de e oxå ganska bra jobbat=)

TYVÄRR.....kämpar jag fortfarande vidare...och grundskolan var same shit de med!!!
kram

Utvandrarmorsan sa...

Åh, herregud!
Jag sitter i samma sits som du. Våran kille slutar i åttan nu och ska göra sitt sista år efter sommaren.

Och jag har precis samma tankar soim du. Vad händer sedan? Vad händer när han ska klara sig själv?
Alla runtomkring säger åt mig att jag måste sluta curla för honom annars kommer han aldrig att lära sig.
Men om han inte kan klara sig redan nu? Är det inte därför jag finns då, undrar jag?
Vi puschar honom. Lite i taget. I den mån han klarar det.
Gränsen mella att puscha och tvinga är ytterst liten.

Jag känner mig lite ledsen i ögat just nu.
Men måste knyta näven i fickan och åka och hämta mina två söner i deras skola.
De går på The International School of Estiónia här i Tallinn sedan nio månader tillbaka.
De gör det bra och sonen som går ut åttan har gjort ett kanon jobb. Men vad han får slita. Det är min Lillagubben, kan man säga.

Kram kram från en mamma till en annan mamma.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...