onsdag 2 maj 2012

Inkluderingens grundpelare

Varje dag har jag flera kontakter med föräldrar till barn med npf-svårigheter. Det handlar om föräldrar som ringer, som mejlar och som kommer till mig för kbt-samtal. Föräldrarnas historier kan se olika ut, men många bitar i deras berättelser påminner om varandra. Det största problemet för väldigt många familjer, där npf-svårigheter finns, är skolan och den misslyckade inkluderingen av barnet i skolan. Barnet kännet sig exkluderad. Barnet vill inte gå till skolan. Spiralen pekar neråt.

Några pelare i huset som måste byggas runt ett barn som behöver mycket stöd är bland annat följande.

Barn gör rätt - om de kan!
Förståelsen för att barn gör rätt om de kan - ett barn som gör "fel" gör inte det för att den inte vill lyckas, men för att den inte klarar av att lyckas. Det är stor skillnad på att inte vilja och på att inte kunna.

Vänner.
För att vilja gå till skolan (eller arbetet) måste vi människor känna att vi tillhör, att vi befinner oss i ett sammanhang. Vänner i skolan är viktigt för att eleven skall vilja vara i skolan. Att befinna sig i ett sammanhang som är positivt, där någon väntar på dig, som säger "hej" kan betyda skillnad på att gå eller på att stanna hemma från skolan. Vänner kommer inte och stannar inte automatiskt hos barn som är annorlunda. Vi vuxna måste hjälpa till med den biten.

Pingisresan i Danmark var ett tillfälle då jag upplevde att alla i gruppen faktiskt hade en plats, alla kände att de tillhörde - fast det vet ju i och för sig bara deltagarna själva så jag kanske skall låta det vara osagt, men för mig kändes det som tre fantastiska dagar då alla, precis alla fick vara med.  


Pedagoger.
Pedagoger som förstår svårigheterna och som förstår att man inte alltid förstår, faktiskt - är livsviktiga. Pedagoger som vågar tänka utanför boxen, som sätter rimliga krav och som belyser barnets lättheter inför klassen så att inte barnet med npf-svårigheter blir "klasskompisen som inte kan något".

Samförståndet och samarbetet.
Att samförståndet finns mellan hem och skola är inte alltid lätt. Ofta hamnar skuld och misstänksamhet som sandkorn mellan två mjuka träbitar när skola och föräldrar skall samarbeta. Men för att lyckas måste vi vuxna kring barnet tro att den andra parten gör sitt bästa och vi måste jobba på att samarbetet skall bli bättre under vägs gång. Istället för att tro att den andra parten inte gör sitt bästa, måste vi återigen tänka att vi inte förstår allt och att det sättet vi gör på kanske inte alltid är rätt . Man kan göra rätt på så många sätt...

Leta lättheter.
Sist men inte minst, vi letar och hittar svårigheter hos barnen med npf och det är viktigt för att kunna hjälpa, men när vi hittat svårigheterna är det dags att vända fokus. Då skall vi leta och hitta och fokusera på lättheterna - för det är lättheterna som bygger en människas självkänsla och det är lättheterna som vi vuxna har valt till våra yrken. Inte jobbar vi vuxna, som får bestämma själva, med det som är svårast i livet...?

Jobba med lättheterna idag, du som är barn, du som är förälder till ett barn med npf-svårigheter, eller lärare, eller du som själv har npf-svårigheter!

(Vad tänker du om inkludering, hur ser det ut för dig eller för ditt barn på skolan/jobbet, hur skulle du vilja ha det?)


5 kommentarer:

Katarina sa...

Mycket bra information! Detta ska min dotter få läsa! Det är kanske så här man ska lägga fram det för skolan!

Prinsessans mamma sa...

Hur ser det ut idag?
Just i eftermiddag ska vi få återgivning på en utredning som vi själva har initierat till och som förskolan inte har hjälpt oss i på något sätt.

Förskolan jobbar mycket med inkludering, så pass mycket att trots att vi ber om att ge vår dotter möjligheten till avskild vila och matsituation så "vägrar" dem, för då skulle hon bli utanför, är deras ord. Att både vi och dottern själva påtalar att det är så vi vill ha det, bryr dem sig inte om.
Såklart vill vi inte att hon ska bli utanför och plockas bort, bara för att. Däremot behöver hon mer lugn för att orka en hel dag.
Så, visst är det bra med inkludering, men inte till vilket pris som helst. Ibland behöver man gå utanför det, för att barnet på lång sikt ska kunna orka vara med i den stora gruppen.

Anonym sa...

För något år sedan läste jag pedagogik med inriktning mot specialpedagogik (är ej lärare). Då läste jag bl.a om inkludering. Jag tycker att man oftast tänker att inkludering innebär att man ska föra in en individ i en gemenskap eller in en pedagogisk miljö. Så tänkte jag lite själv innan jag läste om det. Jag har nedan kopierat in det som jag tycker att inkludering står för....

Marita Falkmer www.skolverket.se/publikationer?id=2282 beskriver innebörden av begreppet som att;

”Inkludering innebär en process där skolans organisation och arbetet i klassen anpassas till den variation av elever som finns naturligt i skolans vardag” (slut citat).

Med inkludering syftar man alltså inom skolan och specialpedagogiken till att uppnå en verksamhet som passar så bra som möjligt för alla som befinner sig i den.

I Carlbeckskommittén betänkande www.regeringen.se/sb/d/220/a/30554 står att läsa att inkludering innebär alla från början innefattas i en verksamhet och aktivt deltar i denna. En ökad samverkan mellan olika skolformer ( www.skolverket.se/sb/d/468/a/24386) så som grundsärskola, grundskolan, gymnasieskola och gymnasiesärskola anses i Carlbeckskommitténs betänkande som viktigt för arbetet mot en inkluderande skola.

Att ordet inkludering används i och förknippas med specialpedagogiska situationer kan leda till att skolans verksamhet som helhet inte blir delaktiga i strävan mot inkludering, då det krävs att hela skolan måste vara del i förändringsprocessen för att nå det målet och alltså inte endast gälla för specialpedagogiska sammanhang, menar Haug, Persson, Egelund.

Inkludering är således ett begrepp som ska beskriva vad som sker i en grupp mellan alla inblandade parter och det är därför viktigt att man inser att man med inkludering inte avser att föra in en individ i/till något. I en inkluderande miljö skapas möjligheter till lärande och delaktighet för alla.

Anonym sa...

Jag är ganska ny här...
Jag snubblade över din bok på biblioteket och kände igen så mycket i min egen dotter.

Under hela det senaste året har jag undrat allt mer, läst på och funderat, diskuterat med maken och några andra närstående. Vissa håller med och är intresserade, andra verkar tycka att man är knäpp som "letar fel" på sin dotter. Men vi letar inte fel! Vi försöker se och förstå och framför allt hjäloa henne till en lättare tillvaro.
Vår dotter är snart elva, är mkt duktig och omtyckt i skolan, är glad och trevlig men totalt dränerad på energi då hon kommer hem på em. Huvudvärk flera ggr per vecka, orkar mkt sällan med kompisar eller aktiviteter på em eller helger. Svåra sömnsvårigheter i perioder.

Men vad jag kan se är att ju bättre vi förstår och bemöter henne, desto färre blir utbrotten och krockarna...

I fredags var vi för första gången hos skolläkaren för att ventilera våra tankar. Och hon verkade faktiskt ha en hel del erfarenhet kring liknande flickor. Så nu har vi tagit första steget...
Får se var vi hamnar...

Jag försöker läsa så mycket jag kan och lära mig mer så jag lär "hänga här" en del ;)

Kram Therese

Christians mamma sa...

Jobbar i en klass med 27 barn. Anar att vi har en ADD elev i klassen. Enligt mamma finns det inga diagnoser: vi är alla olika...
Jobbar varje dag med att eleven med dessa svårigheter skall känna sig sedd, uppskattad och förstådd. Ofta uppstår problem mellan henne/honom och de andra eleverna. De skojar och retas med varandra men det tas ofta på blodigaste allvar av eleven med svårigheterna. Har tur att jag själv har en son med ADD så jag har fått glädjen av att lära mig massor om detta så jag ser hennes/hans svårigheter och älskar att påpeka hennes/hans lättheter. Men det är en kamp, kollegor gör det inte så lätt för dessa barn, ren okunnighet tyvärr.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...