Om du säger att ni gjort allt...

Ibland hör jag meningen "vi har verkligen gjort allt vi kan för vårt barn/vår elev - ändå gör inte hen vad han lovat! Då tänker jag att man med all säkerhet verkligen gjort allt man kan. Men. Man kanske inte gjort "rätt" "allt" för det finns ju så många sätt att göra saker på... Då, om man gjort allt, men det ändå inte fungerar, vad gör man då? Jo, man lägger inte problemet i barnets/elevens knä. Man berättar vad man upplever och man frågar eleven/barnet hur den upplever upplever det. Sedan tar man ett kliv tillbaka, funderar och pratar med barnet/eleven igen. Sedan gör man "allt" på ett annat sätt, tills det fungerar. För när ett barn inte lyckas är det sällan för att hen inte vill, men ofta för att hen inte kan! Alla vill lyckas - även de barn som har så svårt för att lyckas - i våra ögon!

Kommentarer

Louise sa…
Detta känner jag igen... och säkert många med mig. Bra med påpekandet att man då inte skall lägga ansvaret för misslyckande på barnet, utan på sättet man ville lösa problemet, och därefter försöka hitta nya lösningar. Absolut något jag skall hänvisa till/använda mig av på nästa utvecklingssamtal. Oftast så vill ju ens barns lärare verkligen att man skall hitta en lösning, men viktigt att fortsätta prova tills man hittar rätt!
Inte lätt alltid att försöka tänka nytt, men blandar man in barnet har de ibland helt andra kreativa tankar själva som är väl värda att prova. Våra barn är ju kända för att tänka utanför "ramarna" ;)

(Måste bara påpeka/fråga: Måste du använda dig av uttrycket "hen"? Blir alldeles fel i hjärnan på mig när jag läser det, gillar inte)!
Anonym sa…
Håller helt med dig Malene! Det där att "vi gjort allt" har jag hört många gånger!!! "Man serverer dricka men han dricker inte själv"!

Fast jag vet att man inte gjort allt, eller kanske man som lärare kan uppleva att man gjort allt för att man har olika lätt/svårt att tänka utanför det ordinarie upplägget?

Jag hade för några år sedan samtal med min sons lärare om lärstilar (högstadiet). Denne sa då att de testat olika lärstilar men att inget hjälpte!
Jag kunde se vad som skulle behövas, t.ex. åhörar kopior istället för att skriva egna anteckningar på lektionerna (vilket inte min son klarade av.Dessa anteckningar ligger också till grund för att man ska kunna plugga på till prov. Annars får man ta reda på det genom någon klasskompis! Ohållbart upplägg för en elev med ADD/ADHD!

Att ge eleven helt fria händer i en datasal för att skriva om t.ex. en uppfinning är också något som för många elever är mycket svårt, särskilt om man har jättesvårt att planera och organisera och när man har en motor som ideligen stannar!

Här finns massor med sätt att hjälpa eleven att skapa ramar och tydlighet. Men man säger återigen att man gjort allt. Hur kommer det sig då att vi hemma fixade det? Det fanns alltså ett sätt! Jag som mamma skapar ramar och tydlighet, frågeställningar etc. så att uppgiften klaras av självständigt. Det som också kan behövas när man har ADD, när uppgiften tydliggjorts, är att man har någon vid sin sida/kollar med jämna mellanrum, som håller motorn igång!

När jag då tänker utifrån att man säger att vi gjort allt så har man faktiskt inte gett t.ex. åhörar kopior (alltså fått hjälp med anteckningar/innehåll) och man har inte heller gått in för att verkligen ta reda på vilken av alla de testade lärstilarna var bäst för eleven och inte heller frågat eleven själv. Man har inte gett tillräckligt med styrning inför uppgiften i datasalen.

Något som är oerhört viktigt är feedback på uppgifter. Tillgång till samtal om uppgiftens innehåll under arbetets gång. Ett initiativ som behöver komma från lärare!

Jag har som mamma gett förslag på vad jag tror kunnat vara till hjälp men detta har ej emottagits och testats. Det verkar vara känsligt område - att man som förälder "lägger sig i"?

(arbetar själv med npf ungdomar så jag har en del kunskap i tydliggörande).

Jag tycker att man inte kan säga att man testat allt när man inte tar till sig och ser över förslag som ges.

Att man kan hamna i det stadiet att man inte vet riktigt vad man ska göra förstår jag mycket väl, men då gäller det att "tänka om", ta hjälp, ta till sig tips o.s.v.

Det känns som att man inom skolan har ett visst "tänk". T.ex. så känns det väldigt mycket som att man i högstadiet förväntas klara vissa saker, att man ska kunna skärpa sig, att man ska ta eget ansvar för studierna o.s.v.

Jag menar inte detta som kritik till er som är lärare, utan att det förhåller sig så här inom skolan är också något som man sett i forskning om barn med särskilda behov i skolan (skolverket, Peder Haug, Tideman mfl, Kadesjö och många andra forskare).

Många lärare har viljan men kanske också omedvetet "sitter fast" i skolans kultur, det som sitter i väggarna etc.? Man kanske har viljan men sen finns inte resurser och det blir svårt att orka få till en förändring?

Jag tycker att ni lärare i skolan borde få mer tillgång till kompetensutveckling,resursperson i klassrummen eller annat behov som kan finnas! Ni som är lärare är så värdefulla för våra barn!
Skruttmamman sa…
Ett jätteintressant inlägg. Det bästa är att vrida och tänka om och göra samma sak fast på ett annat sätt, precis som du skriver :)
Katarina sa…
Tycker detta inlägg var jätteintressant att läsa! Hoppas mitt barns lärare läser detta!!!
Anonym sa…
hejhej....så här förhåller jag me....Hur länge ska man hjälpa?....Ända tills det hjälper!!
kram /Birgitta Jarl Wogenius
Anonym sa…
Birgitta! Så enkelt och bra du beskriver det! Så klart är det så!!!!! Ända tills det hjälper. Jag tycker att du sammanfattar allt solklart! Vad mer behövs egentligen sägas!?

Populära inlägg