Att välja striderna

Min mamma hade 70-års kalas igår. Det blev mycket serverande och det blev mycket diskplockande och det blev också mycket pratande med människor som jag känt hela livet, men som jag inte träffat på länge och så var det ju dem jag inte träffat sedan 60-års kalaset, eller aldrig träffat tidigare.

Några av dem jag aldrig träffat förr frågade, som man ju brukar fråga, vad jag jobbar med. Jag har alltid så svårt för att svara på det. Det brukar bli;

- Jag är lärare och journalist, men jag jobbar framförallt med att informera och föreläsa om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Jag hann inte säga klart meningen och berätta om min kbt-utbildning förrän sällskapet ville ställa frågor. Var det adhd jag menade då, vad gjorde jag då när jag föreläste? Sedan kom de vanliga frågorna. De frågorna som är hämtade ur medias belysning av adhd. Jag känner bland annat igen dem från "Debatt" som ju gick i mitten av maj. ("Debatt" kan du se här. Scrolla fram till drygt halva programmet så kan du, om du inte redan sett, se delen om adhd). De vanliga frågorna som människor som inte känner till hur det är, frågor...

- Nu för tiden har jag var och varannan människa adhd, är inte det konstigt?
- Ja, och jag har hört att det beror väldigt mycket på kosten!

Då valde jag bort. Jag valde bort att förklara och argumentera. Ibland måste man göra det, precis som Ross Greene skriver i sin viktiga bok "Explosiva barn" (som också skrivit boken "Vilse i skolan" som också är en väldigt bra bok) om barn som har lätt för att explodera. Man kan växla ner, skriver han och man kan välja bort strider. Man kan prata om annat och man kan gå vidare. Det måste man göra ibland. Annars går man till slut sönder...

Jag valde bort. Jag sa att det ämnet är så stort så det hinner vi inte avhandla här. Sedan pratade jag om annat, gick iväg med några urdruckna kaffekoppar. När jag kom in i rummet lite senare satt de fortfarande och pratade om adhd. Jag valde bort igen.

Trött Malene efter trevligt 70-års kalas...


Det måste man göra för att orka. Hur gör du?

Kommentarer

Anonym sa…
Skönt att höra att det är fler som ibland väljer bort. Brukar känna mig lite feg när jag gör det och känna att jag missar ett tillfälle att kanske få någon mer att förstå eller i alla fall väcka en tanke av empati och förståelse. Samtidigt är det precis som du säger ska man ta alla fighter och tillfällen så kommer man alldeles säkert att gå sönder. Som förälder med barn till Npf blir man ambassad för den okunskap som finns runt dessa frågor och man får trösta sig med att vi är många och att vi förhoppningsvis tillsammans kan hjälpa till att i framtiden öka förståelsen.
Anna sa…
Jag har hitintills försökt ta varje tillfälle i akt att förklara och försöka få folk att förstå vår dotters situation (9 år, ADHD). Den pedagogiska nerven har legat på utsidan, ständigt redo. Men, det är ju som du säger; till slut går man sönder. Framför allt blir jag trött.

Jag har så många tankar och åsikter som jag skulle vilja och behöva vädra här på din blogg. Jag känner något inför varje inlägg du skriver, men just nu orkar jag inte formulera eller ge mig själv tiden att skriva. Det är en sådan period just nu, då krafterna går åt till annat. För stunden går de åt till att gråta en skvätt. En del tårar över detta inlägg och en del över ditt förra.

Mest vill jag väl säga att jag alltid läser dina inlägg, tänker, känner och får stöd i min föräldraroll av det du skriver. Jag kommenterar dock sällan.
Pernilla sa…
Jag orkar ytterst sällan ta diskussionen....de flesta har så fel bild av ADHD och vet inte vad ADD är...för att ens komma nära kärnan i frågan så behöver man oändligt mycket tid och ork, något som jag inte orkar med när jag möter oförstående människor. Jag tänker att de förstår inte bättre, och försöker att inte bli arg eller ledsen över deras kommentarer och oförstånd. Ibland orkar jag förklara och diskutera, främst med personer som jag tror att jag kan nå fram till, de andra lägger jag inte min energi på.
Anonym sa…
När en släktning vid påskmiddagen sa att en örfil på vänster kind botade AD och en örfil på höger kind botade HD orkade jag inte hålla något sken uppe längre utan satt och grät öppet vid bordet.
Men tydligen var mitt uppförande där och då inte acceptabelt har jag fått veta.

Numera går jag ifrån sådana situationer. Om man skall tala med de lärde latin och med bönder på bönders språk tänker jag att jag inte behöver prata alls med de som inte har något att säga.

Cecilia
AG sa…
Jag gruvar mig lite för vad mina släktingar ska säga/bemöta mig/oss när vi berättar om vår dotters diagnos, AS. Våra kompisar har alla lyssnat och bemött oss väldigt bra. De har tagit emot det med öppna sinnen. Vissa av dem har inte heller sett det vi aldrig såg under hennes uppväxt, men de ifrågasätter inte hur eller varför utan lyssnar på mina berättleser utan ifrågasättande. Toppenvänner!
När jag hör hur vissa ifrågasätter npf diagnoserna kan jag hämta kraft i att tänka att de vet inte bättre, jag har kommit längre än vad de har. Jag vet saker som de INTE gör! Jag har större kunskap än de, jag är lyhörd och har förståelse för detta vilket de inte har! Helt enkelt: jag står över dessa personer i den här frågan. Jag kan knäppa dem på näsan och säga att du vet faktiskt inte, du har inte kunskap i det här. Den känslan är faktiskt ganska skön även fast det inte hjälper oss i sakfrågan.
Om mina släktingar inte vill ta emot det här på rätt sätt är det bara att beklaga - dem. Är man så inskränkt så är det inte mödan värd att engagera sig. Det är de som förlorar på det i slutändan.
Jag som själv har ADHD, har försökt förklara för alla. Framförallt arbetskollegor, vänner och föräldrar. Först av allt får jag ju upprepa samma saker ofta. Det handlar INTE om att skärpa sig! Det är INTE en sjukdom utan ett funktionshinder. Sist brukar jag jämföra hjärnans intryck med ett bollhav på Ikea eller MC Donalds. Vart börjar jag. Hur ska jag prioritera och hur ska jag sortera bollarna och vart ska jag lägga dem? Viktiga saker som ibland kan bli så oerhört jobbiga!
Tack för den tydliga bilden, "Stockholmsmyran" över hur det känns när man skall ta tag i saker, "som bollhavet på Ikea", mycket gripbart, tror jag att jag skall använda mig av när jag föreläser:)
Malene
Anonym sa…
Jag orkar inte förklara nå mer min dotters funktionshinder för nya personer,för allt för ofta får jag höra att hon måste skärpa till sig och ta sig till skolan, och framförallt att vi är slappa/dåliga föräldrar som inte får dit henne.
Min dotters högsta önskan är att lyckas med just skolan.
Kristina
Ja, man blir ganska trött på att försvara och förklara hela tiden.
Jag har några slogans jag kör för att orka "försvara" ADHD.
Jag lärde mig det några år efter jag slutat äta kött och jag avkrävdes en förklaring varje gång(!) jag skulle äta i närvaro av nya människor. Man blir dödstrött på att diskutera ibland. Till slut sa jag att jag slutat äta kött för att jag gillade min mat kall - eftersom jag alltid fick förklara mina matvanor innan jag fick äta..

Och ja, man får välja sina strider.
Vad kul att du berättar detta, Victoria för jag har liknande erfarenheter. Jag åt inte kött under flera år, men så kom min dotter och hon var ju allergisk mot allt och lite till, men kött kunde hon äta, så då var det bara att börja tugga...
Jag brukade, när dryga människor skulle påpeka alla möjliga saker om varför jag inte åt kött och jag hade ju minsann andra saker som var gjorda av djur på mig etc, etc, - då brukade jag säga "jag äter bara djur som är fula när de är små, alltså äter jag fisk". Då blev det alltid tyst efter det för det var ju liksom svårt att arguentera vidare efter det... Ha en skön helg, förresten:) kram

Populära inlägg