Fortsätt till huvudinnehåll

Vad du än gör idag

Så hoppas jag att du får en bra dag, precis som jag hoppas att alla andra dagar vi har på jorden blir så bra det går.

Ofta skapar högtider mer stress än glädje för oss människor. OM, gud förbjude men OM man inte är bjuden på en fest, eller åtminstone en middag, eller åtminstone ordnar en middag själv, eller åtminstone har någon vän på besök - på midsommar - så är det ett bevis på att man är en misslyckad människa som saknar socialt liv och som borde skämmas lite för det!?

Det är konstigt det där, att vi liksom bygger hinder för oss som mer ställer till det, som ställer krav istället för löser upp och hjälper till.

Om midsommar råkar bli ett extra trevligt minne med en extra rolig fest, så är det fint, men det går lika bra att "ligga på soffan och duga" och ha den där festen en helt annan dag. Det går också bra att ge mor en ros andra dagar än just "mors dag"... Nyårsafton är bara en dag av alla andra, att vi sedan råkar byta årtal dagen efter är egentligen mindre viktigt för det är ju vi människor som bestämt det och alla dagar är ju egentligen samma, eller hur?

För exakt tio år sedan föddes Lillagubben, som är killen i grön t-shirt på bilden. Den midsommaraftonen blev en riktig fest och den kommer jag aldrig i hela livet att glömma. Bilden togs sommaren 2004 då jag gjorde ett kajakreportage för "Vi föräldrar" och bilden är tagen av Maria Grandelius, en väldigt duktig fotograf. Så kan man också göra på midsommar. Slå upp ett tält någonstans och njuta av vindens sus utanför...


Därför hoppas jag att du som läser här idag, vare sig du skall göra något speciellt eller du inte skall göra något speciellt utan bara njuta av att vara ledig - får en bra dag. Och glöm inte att du är precis lika bra och speciell vare sig du går på fest eller inte.

Förresten, själv skall jag sitta i mitt växthus och duga och bara njuta av regnet som kommer i eftermiddag. Det blir finfint, det!


Kram
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…