lördag 23 juni 2012

Ett sätt att förhålla sig till svåra saker i livet

Då var midsommarfirandet över och de flesta av oss är tillbaka i den vanliga sommarlunken. Nu är det exakt 364 dagar tills måsten om att äta sill, potatis och jordgubbar, om att umgås, hoppa i säck, sjunga små grodorna och dansa kring stången dyker upp igen - och det tycker nog en och annan av oss är ganska skönt...

Tyskland vann över Grekland i kvartsfinalen förresten och regnet öste ner, men gav upp när solen gick och la sig. I alla fall här i Göteborg.

Våra hundar bryr sig inte om vad dagen heter - bara de får bada så är de nöjda.

Jag och familjen valde att hoppa över midsommarfirande med andra och var därför hemma själva igår. Vi shoppade i ett näst intill tomt köpcenter. Vi cyklade på tomma cykelbanor. Vi åt, badade, umgicks och bara var. Därför hann jag också läsa färdigt boken "Mindfulness i hjärnan" av Åsa Nilsonne.

Så här skriver hon om acceptans kring lidande och smärta:

"Smärta upplever vi när vi råkar ut för tråkiga händelser av olika slag. Lider gör vi när vi inte kan acceptera vår smärta. Och jag får påminna igen: att acceptera betyder inte att tycka om eller slå sig till ro med något utan att leva med och agera i den verklighet som är, inte i den vi önskade att vi levde i. Om jag får diabetes och inte kan acceptera detta, tråkigt som det är, kommer jag inte att kunna göra det jag behöver göra för att må så bra som möjligt. Att jag accepterar läget - min diabetes - gör att jag kan leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, trots sjukdomen."

Hon är så klok, Åsa Nilsonne. För så är det naturligtvis. Om vi kan acceptera det som händer oss i livet, så får vi också ork att orka med och göra det bästa av den situation vi hamnar i. Det gäller alla människor, för det är ju så med livet att någon gång när vi kör där motorvägen så dyker det upp en älg eller något annat som skakar om vår tillvaro. Om vi kan acceptera det - inte ge upp - men acceptera så kan vi lättare komma vidare.

Det var, förresten, en person som ställde den här frågan till mig; "Kan man bli lärare fast man har adhd?

Mitt svar är naturligtvis; Ja!

När du har accepterat dina svårigheter och när du har hittat strategier för hur du skall leva med dina svårigheter så kan du bli en jättebra lärare och en fantastisk tillgång till ett lärarlag och dess elever, även om du förmodligen får anstränga dig mer än dina kollegor, precis som du måste anstränga dig mer med allt annat i ditt liv...

Idag är det släktträff igen, denna gången hos min pappa.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Ja tänk om jag kunde lära mig acceptera min smärta så mycket lättare livet skulle vara. barnen npf diagnoser accepterar jag och rättar livet efter men inte ens efter 14 år med värk i kroppen kan jag acceptera och rätta livet lite mer efter det.
Tack för alla kloka ord du skriver.

Unknown sa...

Tack för boktipset, har läst annat av henne och tycke hon är fantastiskt vis. Har läst hennes "vem är det som bestämmer i ditt liv?" och det var nog min stora räddning. Då fattade jag att jag ofta bara flöt med alla katastrofer, all ångest i livet. Bara lät saker ske. Men jag började ta kontroll där och då och jag är henne evigt tacksam för det.

Jag har en vän med allvarlig psykisk sjukdom, denne accepterade inte sitt läge och när jag sa att NN borde göra det sa NN att det kändes som att ge upp. Låta sjukdomen vinna. Och då sa jag till denne att det är precis tvärtom. När NN accepterat att problemet är där kan det inte kontrollera NN på samma vis. Jag förklarade det som att istället för att jobba emot problemet så jobbar man med det. Med det man har. Man sparar ofantligt med ork. Då ser man resultat. Att försöka tänka bort ett problem som kommer vara där för alltid är slöseri med tid och energi. Att försöka tänka ut lösningar i "hur jag gör detta trots mitt problem?", det leder någonvart. Jag vet i alla fall att detta har fungerat för mig otroligt bra!

malene larssen sa...

Just så är det, som du beskriver, Josephine. Det är man själv som "vinner" på att acceptera. Det är då man kan orka kämpa, på något sätt. Det är inte lätt att acceptera, det är något man behöver jobba med varje dag, men man mår bättre av det. Ett boktips till kommer här; "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Om du inte läst den redan så tycker jag att du skall läsa den när du får tid.
Malene

Unknown sa...

Jo då, den boken står också redan i bokhyllan! Också en fantastisk lärorik bok. Har du fler boktips mottages de gärna. Filurade på om de hade läst boken som heter nåt i stil med "Finn dina styrkor med ADHD"? Tror den finns för både barn och vuxna. Detta är nåt jag försöker fokusera på enormt mycket nu när jag har blivit matad med "du har svårt för det här, det här, det här och det där" sen min utredning blev klar. Så jag var ute efter sådan information. Tycker det är trist hur allt är fokuserat på hur man överkommer sina svårigheter hela tiden. Man blir alldeles för medveten om vad man är kass på =/

mariellejohnsson sa...

Bra skrivet!
Själv går jag omkring och funderar över nåt som min son och jag diskuterar.
Han har varit och mönstrat för att få göra lumpen.
När han gjorde utredning så fick han aldrig nån diagnos och nu påstår han att om han hade fått det så hade han aldrig blivit antagen till att få göra lumpen.
Jag vill ju inte tro att det är sant för jag tycker att dom ska gå på var och ens egenskaper och inte titta på diagnos.
Jaja, kanske inget du kan svara på i och för sig. Men jag kom att tänka på det när jag läste ditt inlägg :-)
Kram på dej!

Visao sa...

Hej! flickor . Jag hetter Gukmar och jag så gladje att läsar dina komenterär om olika böcker hjälp för att slappa av hjärn och mentalitet.. Min son är 20 åring och har atypisk autism duktig kille... tråkigt att han fick ingen pedagogisl hjälp i skolan..ibland det hänt att folk inte förstå om diagnos..men finnas många duktiga personer med diagnos...de t splear ingen roll...jag shoppa denna böcker...också till mig själv och min son...

malene larssen sa...

Hej Marielle.
Jag vet inte hur det ligger till, men jag har träffat en kille som sa att han inte fick göra lumpen och att det berodde på att han hade adhd-diagnos, men som sagt, jag vet inte hur man resonerar. Jag har också träffat ytterligare en kille som inte hade någon diagnos när han sökte till lumpen så han blev antagen. Det var oerhört tufft för honom i lumpen och han kände sig ofta utanför. Några år senare fick han en diagnos och sa att lumpen bara blev ytterligare ett ställe för honom där han misslyckades. Om han haft diagnos så hade han sluppit, menade han... Men som sagt, vet inte hur man resonerar och dessutom ser ju svårigheterna så olika ut att några som har diagnos inte alls skulle passa inom det militära, medan några andra med diagnos skulle kunna bli de bästa militärerna så om man stänger ute alla med diagnos istället för att titta på varje individ individuellt som söker så missar man nog några talanger, skulle jag tro:)

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...