Ett sätt att förhålla sig till svåra saker i livet
Då var midsommarfirandet över och de flesta av oss är tillbaka i den vanliga sommarlunken. Nu är det exakt 364 dagar tills måsten om att äta sill, potatis och jordgubbar, om att umgås, hoppa i säck, sjunga små grodorna och dansa kring stången dyker upp igen - och det tycker nog en och annan av oss är ganska skönt...
Tyskland vann över Grekland i kvartsfinalen förresten och regnet öste ner, men gav upp när solen gick och la sig. I alla fall här i Göteborg.
Jag och familjen valde att hoppa över midsommarfirande med andra och var därför hemma själva igår. Vi shoppade i ett näst intill tomt köpcenter. Vi cyklade på tomma cykelbanor. Vi åt, badade, umgicks och bara var. Därför hann jag också läsa färdigt boken "Mindfulness i hjärnan" av Åsa Nilsonne.
Så här skriver hon om acceptans kring lidande och smärta:
"Smärta upplever vi när vi råkar ut för tråkiga händelser av olika slag. Lider gör vi när vi inte kan acceptera vår smärta. Och jag får påminna igen: att acceptera betyder inte att tycka om eller slå sig till ro med något utan att leva med och agera i den verklighet som är, inte i den vi önskade att vi levde i. Om jag får diabetes och inte kan acceptera detta, tråkigt som det är, kommer jag inte att kunna göra det jag behöver göra för att må så bra som möjligt. Att jag accepterar läget - min diabetes - gör att jag kan leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, trots sjukdomen."
Hon är så klok, Åsa Nilsonne. För så är det naturligtvis. Om vi kan acceptera det som händer oss i livet, så får vi också ork att orka med och göra det bästa av den situation vi hamnar i. Det gäller alla människor, för det är ju så med livet att någon gång när vi kör där motorvägen så dyker det upp en älg eller något annat som skakar om vår tillvaro. Om vi kan acceptera det - inte ge upp - men acceptera så kan vi lättare komma vidare.
Det var, förresten, en person som ställde den här frågan till mig; "Kan man bli lärare fast man har adhd?
Mitt svar är naturligtvis; Ja!
När du har accepterat dina svårigheter och när du har hittat strategier för hur du skall leva med dina svårigheter så kan du bli en jättebra lärare och en fantastisk tillgång till ett lärarlag och dess elever, även om du förmodligen får anstränga dig mer än dina kollegor, precis som du måste anstränga dig mer med allt annat i ditt liv...
Idag är det släktträff igen, denna gången hos min pappa.
Tyskland vann över Grekland i kvartsfinalen förresten och regnet öste ner, men gav upp när solen gick och la sig. I alla fall här i Göteborg.
Våra hundar bryr sig inte om vad dagen heter - bara de får bada så är de nöjda. |
Jag och familjen valde att hoppa över midsommarfirande med andra och var därför hemma själva igår. Vi shoppade i ett näst intill tomt köpcenter. Vi cyklade på tomma cykelbanor. Vi åt, badade, umgicks och bara var. Därför hann jag också läsa färdigt boken "Mindfulness i hjärnan" av Åsa Nilsonne.
Så här skriver hon om acceptans kring lidande och smärta:
"Smärta upplever vi när vi råkar ut för tråkiga händelser av olika slag. Lider gör vi när vi inte kan acceptera vår smärta. Och jag får påminna igen: att acceptera betyder inte att tycka om eller slå sig till ro med något utan att leva med och agera i den verklighet som är, inte i den vi önskade att vi levde i. Om jag får diabetes och inte kan acceptera detta, tråkigt som det är, kommer jag inte att kunna göra det jag behöver göra för att må så bra som möjligt. Att jag accepterar läget - min diabetes - gör att jag kan leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, trots sjukdomen."
Hon är så klok, Åsa Nilsonne. För så är det naturligtvis. Om vi kan acceptera det som händer oss i livet, så får vi också ork att orka med och göra det bästa av den situation vi hamnar i. Det gäller alla människor, för det är ju så med livet att någon gång när vi kör där motorvägen så dyker det upp en älg eller något annat som skakar om vår tillvaro. Om vi kan acceptera det - inte ge upp - men acceptera så kan vi lättare komma vidare.
Det var, förresten, en person som ställde den här frågan till mig; "Kan man bli lärare fast man har adhd?
Mitt svar är naturligtvis; Ja!
När du har accepterat dina svårigheter och när du har hittat strategier för hur du skall leva med dina svårigheter så kan du bli en jättebra lärare och en fantastisk tillgång till ett lärarlag och dess elever, även om du förmodligen får anstränga dig mer än dina kollegor, precis som du måste anstränga dig mer med allt annat i ditt liv...
Idag är det släktträff igen, denna gången hos min pappa.
Kommentarer
Tack för alla kloka ord du skriver.
Jag har en vän med allvarlig psykisk sjukdom, denne accepterade inte sitt läge och när jag sa att NN borde göra det sa NN att det kändes som att ge upp. Låta sjukdomen vinna. Och då sa jag till denne att det är precis tvärtom. När NN accepterat att problemet är där kan det inte kontrollera NN på samma vis. Jag förklarade det som att istället för att jobba emot problemet så jobbar man med det. Med det man har. Man sparar ofantligt med ork. Då ser man resultat. Att försöka tänka bort ett problem som kommer vara där för alltid är slöseri med tid och energi. Att försöka tänka ut lösningar i "hur jag gör detta trots mitt problem?", det leder någonvart. Jag vet i alla fall att detta har fungerat för mig otroligt bra!
Malene
Själv går jag omkring och funderar över nåt som min son och jag diskuterar.
Han har varit och mönstrat för att få göra lumpen.
När han gjorde utredning så fick han aldrig nån diagnos och nu påstår han att om han hade fått det så hade han aldrig blivit antagen till att få göra lumpen.
Jag vill ju inte tro att det är sant för jag tycker att dom ska gå på var och ens egenskaper och inte titta på diagnos.
Jaja, kanske inget du kan svara på i och för sig. Men jag kom att tänka på det när jag läste ditt inlägg :-)
Kram på dej!
Jag vet inte hur det ligger till, men jag har träffat en kille som sa att han inte fick göra lumpen och att det berodde på att han hade adhd-diagnos, men som sagt, jag vet inte hur man resonerar. Jag har också träffat ytterligare en kille som inte hade någon diagnos när han sökte till lumpen så han blev antagen. Det var oerhört tufft för honom i lumpen och han kände sig ofta utanför. Några år senare fick han en diagnos och sa att lumpen bara blev ytterligare ett ställe för honom där han misslyckades. Om han haft diagnos så hade han sluppit, menade han... Men som sagt, vet inte hur man resonerar och dessutom ser ju svårigheterna så olika ut att några som har diagnos inte alls skulle passa inom det militära, medan några andra med diagnos skulle kunna bli de bästa militärerna så om man stänger ute alla med diagnos istället för att titta på varje individ individuellt som söker så missar man nog några talanger, skulle jag tro:)