onsdag 29 augusti 2012

Idag skall jag till jobbet igen...

Idag är det min sjätte dag som jag jobbar heltid. Sjätte dagen som jag går till mitt arbete på den nystartade skolan här i Göteborg. Sjätte dagen som min dotter går själv till skolan utan att jag är hemma.
Det känns som en revolution att jag kan göra det. Fullständigt fantastiskt, faktiskt.

Igår när jag gick iväg var det svårt för min dotter. Jag fick gå ändå, eleverna väntar på mig. Min dotter kom inte iväg på morgonen hörde jag när jag ringde hem, men vi bestämde att hon skulle gå senare, vila sig lite och sedan gå iväg. Det gjorde hon.

Det här är den sjätte dagen på sjutton år som jag jobbar heltid - fast jag har sett till så jag inte är fast på jobbet, för att kunna förändra och lämna skolan om jag måste vara hemma på morgnarna igen.

Min familj har tur. Här finns en man som tjänar så pass bra att vi har kunnat göra så. För många familjer där det också måste vara någon vuxen hemma på morgonen som kan stanna hemma hela dagen eller som kan gå till skolan och vara där har inte den turen. Jag vet att det är så, men jag tror att det är få utanför "npf-familjen" som vet och förstår hur vår vardag ser ut.

Jag har i sjutton år inte jobbat heltid en enda vecka, förrän nu. Jag har velat, men jag har inte kunnat. Jag har jobbat med saker som gjort att jag kunnat åka iväg och att jag har kunnat känna att vårt liv är meningsfullt. Jag har skrivit och föreläst för att kunna vara hemma. Inte har jag tjänat mycket, men jag har kunnat hjälpa min dotter och andra barn bäst på det sättet och så har jag bloggat.

Bara en liten förklaring som jag kände att jag ville ge här idag.

Imorgon kommer ett inlägg om barn igen, jag lovar...

(Tack för era fina kommentarer, förresten).

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej
är precis där nu skall för första gången på massa år ha ett jobb på 80%. Är super nervös över hur min tjej skall klara sig sig själv på morgonen.
Tack för din blogg så skönt att läsa den hjälper.

Anonym sa...

Det här inlägget är kanske inte direkt relaterat till din text här men jag har något kul och positivt att berätta. Kanske kan jag relatera det till att du ju nu är tillbaka i skolvärlden och jag vet att du kommer förstå känslan jag har.

Här om dagen fick jag ett meddelande på facebook - ett sånt där som bara jag kan se. Det var från en gammal elev. Jag var hennes lärare hennes allra sista år i grundskolan och hon var min elev mitt allra första år som lärare. Hon ville berätta att hon har positiva minnen av mig som påverkar henne än idag. För att påminna mig om henne skrev hon "Jag var ju ett sk "problembarn" och blev ivägskickad till ett utredningshem". Och jag minns henne! Jag minns henne som stark, frustrerad och oförutsägbar. Också som jobbig, störig, kreativ, svår och ... ledsen. När hon nu skrev till mig kom jag ihåg allt det där.

Nu kommer vi till varför jag skriver detta på din blogg. Det är av två anledningar. Den ena är att den här tjejen, nu vuxen kvinna, fick diagnosen ADHD för bara några år sedan men hon berättar för mig att det har hjälpt henne otroligt mycket. Här är ett citat från vad hon nu berättat för mig och ja, hon gav mig tillstånd att berätta vidare.

"Jag ställdes in på medicinering. Och vilken skillnad på liv! Jag fick börja lära känna mig själv på nytt, det var som om någon lyfte en slöja av hjärnan och ögonen!"

Det är inte just ordet medicinering jag vill lyfta fram, det vet vi ju nu att det funkar för vissa, inte för andra. Det är just att fram till diagnosen som hon fick först som vuxen, var livet upp och ner och, gissar jag, väldigt, väldigt frustrerande. Idag jobbar hon som sjuksköterska och pluggar pedagogik.

Det andra jag tycker är kul och värt att berätta är att hon "faktiskt" har positiva lärar-minnen. Visst, jag är glad och stolt men det är inte i första hand därför jag berättar:-) Det är för att påminna att det finns många bra lärare, som vare sig de vet det eller inte, påverkar barn och ungdomar med små saker de gör varje dag. Den här tjejen nämner tre lärare/vuxna till på hennes skola som hon minns hade värme och förståelse. Lustigt nog minns jag att jag tyckte ett par av dem var för "daltiga" med henne då ... Wow, vad tänkte jag med? Inte med hjärtat i alla fall. Ja ja, det var som sagt mitt allra första år, jag lärde mig väl hela tiden också. Min gamla elev som nu gjort mig så glad och stolt (över både henne och mig) berättade att jag skickat små brev och julkort till henne när hon var på utredningshemmet. Detta minns jag inte. Hon sa att det betytt mycket för en 15-åring. Tror jag det, hon blev skickat 100 mil hemifrån ...

Ja ja, jag tror moralen av denna historia är att 1. Diagnos hjälper! 2. Det finns många bra lärare som gör sitt bästa efter sin förmåga ... precis som vi måste se att barnen och ungdomarna gör sitt bästa, efter sin förmåga.

malene larssen sa...

Tack "Anonym" för din kommentar jag tror, precis som du, att man påverkar mycket mer än vad man förstår som pedagog och att utredning och diagnos är så viktigt. Fantastiskt att höra om hennes historia och om vad du betytt för henne!

Anonym sa...

Stor igenkänningsfaktor i det du skriver, att alltid vara beredd att lämna jobbet. Brände ut mig för flera år sedan pga mina tre barns stora behov och en skola som inte fungerade samtidigt som mitt arbete krävde heltid. Sedan dess lever vår familj på enbart min mans inkomst.Det är omöjligt att förklara för andra än npf-familjer, så det är skönt att läsa det du skriver. Det är knäcker självförtroendet att veta att man kämpar men uppfattas som "frivillig hemmafru" eftersom det inte syns utåt vad som är det svåra när man har npf-diagnoser i familjen.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...