torsdag 30 augusti 2012

Njutläsning


Tänk dig ett barn, ja, säg att det är en pojke, runt sju år. Tänk dig pojken, sju år som just börjat glänta på skafferiet till lässkatten. Det glittrar där inne, sprakar och äntligen är springan så stor att barnet kan se hur det glittrar, kan greppa skatterna med sina bara händer. Han har knäckt läskoden och snubblar fram på orden. Han är sugen på att öppna mer, tränar hemma på att läsa. Han hittar en bok om rymden. Rymden är det som fascinerar honom mest just nu.
Man har "njutläsning" i skolan. Barnen skall lära sig njuta av en god bok varje dag en liten stund.
Pojken bestämmer sig för att ta med sig rymdboken och njuta av den på lässtunden i skolan. Han har ryggsäcken med rymdboken på ryggen när han går till skolan på morgonen. Han är stolt över boken, han skall visa klasskompisarna. Sedan skall han läsa om planeterna, solen, de svarta hålen och astronauterna. Han längtar lite till "njutläsningen" där han går mot skolan med sin mamma.
Tänk sedan att pojken tar fram boken och fröken säger "den är för svår för dig, den kan du inte läsa, det är en faktabok, den får du inte läsa för på njutläsningen läser vi skönlitterära böcker".
Tänk själv hur pojkens glädje förbyts till ledsamhet och lite skam. "Jag läser så dåligt att jag kan inte läsa den här boken". Skåpet till skafferiet stängs till.
På eftermiddagen säger han till sin mamma "jag läser sämst i klassen, för jag kan inte läsa i rymdboken, den är för svår för mig".
Vi är så rädda för att göra fel, vi vuxna, att vi håller oss till regler - för reglernas skull. För att inte göra fel i andra vuxnas ögon. De barn som inte kan motivera sig om det inte känns meningsfull drabbas extra hårt när vi vuxna är fyrkantiga. 
Hur kunde man gjort istället då?
Man kunde funderat på vad som var det viktigaste med njutläsningen. Man kunde ha peppat killen som kom med rymdboken till skolan och låtit honom ha boken och läsa i den tills han var redo att läsa något annat. Det viktigaste var ju att få killen att öppna ytterligare på fönstret till läsningen...

Tatyana McFadden, 2008 Paralympic Games

För övrigt skall jag njuta av Paralympicstävlingarna i London från och med i dag. Jag såg invigningen igår och blev glad i hela kroppen framförallt när jag såg kvinnor ifrån länder där man knappt ser handikappade på stan. Kanske håller livet på att bli bättre för dem också? Jag håller tummarna för det och för att de svenska och alla andra tävlande får härliga dagar i London.

(Jag har slutat länka mina inlägg till facebook för att inte irritera människor som inte vill läsa. Vill du att andra skall läsa så får du jättegärna länka vidare mitt inlägg). 

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...