tisdag 4 september 2012

Föräldrar, lärare och spiraler

Efter ett par veckor på den nystartade skolan som jag började jobba lite på har jag nu beslutat mig för att lägga nästan all min arbetstid på eleverna där. Det är kaotiskt på många sätt, men det är så oerhört roligt och spännande och kanske framförallt fantastiskt att se eleverna blomma. Inte alla - ännu, men många och ännu fler så småningom, när de hamnat på ett ställe där de får vara dom de är, med lagom krav och förståelse.

När jag skrev min bok "Är jag normal, mamma?" så skrev jag en text om hur oerhört viktigt det är att "vi" föräldrar och "vi" pedagoger (jo, jag är ju liksom både och...) arbetar för en förståelse, en samsyn och en positiv spiral kring barnen med svårigheter. Jag skrev också om hur svårt det är att få till allt på ett bra sätt kring ett barn som kämpar och kämpat med mycket under en lång tid. Jag menade då och jag menar nu, att den som har störst ansvar för att samarbetet skall fungera är pedagogen, som ju är den som jobbar med barnet och inte har barnet "i hjärtat" som föräldern har.

Det är inte särskilt svårt att hitta ett bra samarbete kring ett barn som det "flyter på" kring, men det är lätt att det hamnar grus i maskineriet när mycket är svårt kring ett barn och det därför krävs andra, smartare lösningar. Det är lätt att man som förälder faktiskt fullständigt bränner ut sig i arbetet kring sitt barn och att man sedan förväntar sig att ingen skall förstå eftersom nästan ingen gör det, förstår alltså.

Jag minns första gången jag mötte personalen på Ågrenska för att diskutera om min dotter skulle kunna börja gå på helgläger hos dem. Det är femår sedan och jag minns hur misstänksam jag var, att de var likadana som så många andra som trodde att vi föräldrar var besvärliga och jobbiga bara. De som inte såg allt det svåra min dotter kämpade med, som vi därmed fick kämpa för att hjälpa henne med. Det tog ett par månader innan jag kunde släppa på garden, innan jag förstod att på det stället så förstod man och kunde hjälpa. Tänk vad härligt det kändes när jag tillslut kom på det...

Föräldrar till ungdomar med npf-svårigheter har kämpat i motvind, mot betongväggar länge, i många år ofta. De (vi) vet vad barnen med npf behöver och man är ofta väldigt klok och kunnig kring frågor som rör barnet. De (vi) är vana vid att behöva vara med och förklara, förtydliga, berätta, förenkla, hjälpa till, stötta, ställa krav. Det är viktigt att pedagogerna förstår allt det och att man tar föräldrarna på allvar, lyssnar på dem och tar till sig av deras kunskap.

Jag försöker göra det och jag tycker att jag lär mig massor varje dag, både av eleverna och av deras föräldrar. När man går från att misstänk och skuldbelägga från båda håll till att se varandra som en positiv resurs, någon man litar på, så vinner barnet så oerhört mycket på det.

Pedagogen kan gå hem och vila efter skolans slut. Eleven och föräldrarna har svårigheterna med sig hela dygnet. Det är stor skillnad på liv och det behöver man också ha med sig när man möter varandra.

Förresten, i och med att jag beslutat mig för att jobba flera dagar i veckan på skolan så har jag bestämt mig för att inte föreläsa så mycket den här terminen, men några föreläsningar ligger ändå kvar. Gå in och kika HÄR om du är intresserad. Så småningom lovar jag att återkomma med fler föreläsningar, klokare och förståndigare, förhoppningsvis.

För dig som är intresserad av kbt-samtal har jag ett par tider på måndagar kvar. Hör av dig till mig på min mejl om du är intresserad. Samtalen pågår en timme. Mejla mig om du vill veta mer om samtalen. Min mejl är; malene.larssen@aduct.com

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...