tisdag 7 augusti 2012

När ett barn inte mår bra


Jag får så gott som dagligen mejl från människor som vill berätta eller fråga om saker som berör npf-diagnoser. Ofta undrar mejlskrivarna vad man kan göra för att hjälpa när ett barn har det svårt, eller hur man kan underlätta för ett barn som inte orkar med skolan. Texten i mejlen, som för det mesta är skrivna av mammor är ofta mycket ledsen och frustrerad. Man gör som förälder, sitt bästa upplever man. Man upplever att skolan försöker göra sitt bästa, men på något sätt blir det fel ändå. Barnet mår dåligt. Barnet misslyckas. Barnet kommer inte iväg. Barnet är ledset. Ibland (oftare på senare tiden) är mejlen skrivna av ungdomar som själva fått en diagnos, som vill berätta. De mejlen är roliga att läsa för de andas förhoppningar även om uppväxten väldigt ofta varit tuff. 

Hur gör man för att hjälpa någon med npf-svårigheter som har det svårt?

Som enskild är det lite som att "slåss mot väderkvarnar" för om inte samhället och dess medborgare förstår att de inte förstår och att de därför måste skaffa sig mer kunskap kring barn i svårigheter, så hjälper det inte hur mycket man kämpar som barn eller förälder - man misslyckas ändå. Om samhället och dess medborgare inte förstår att man måste ha en inställning som inte är dömande mot människor som är annorlunda och att man måste fråga barnet (alltså det egentliga proffset) om varför det inte fungerar - så hjälper det inte hur mycket man kämpar som barn eller som förälder.

Hur man än vänder och vrider på sig, hur man än kämpar så misslyckas man så länge förståelsen saknas. Det är en kamp att orka med när funktionsnedsättningen sätter käppar i hjulet. Det borde räcka där, men ofta ställer de yttre omständigheterna, i form av människors oförmåga att förstå och acceptera olikheter, till det lika mycket. 

Det kan kännas väldigt ensamt och utsatt att kämpa både mot det som är svårt och det som "gör det svårt". 


Jag vet att det finns många lärare som upplever det motsatta förhållandet, att det är föräldrarna som inte förstår och att det är därför man inte kommer vidare. Det är nog så i många fall, det tror jag. Skillnaden mellan att vara förälder och att vara lärare är att föräldern har ansvaret och kampen för barnet dygnet runt, alla dagar på året. Livet påverkas i både stort och smått.

Skillnaden mellan att ha npf-svårigheter och att leva bredvid är att vi som står bredvid kan ta paus och göra annat, det kan man inte om man har npf-svårigheter. 

Att se sitt barn vara deprimerad. Att uppleva när livslusten sakta, men mycket säkert försvinner från barnet är så otroligt jobbigt och svårt att det inte går att beskriva med ord, men att befinna sig mitt i svårigheterna och allt det jobbiga måste vara ännu jobbigare. 

Hur gör man då?

Jag har en dröm och det är att det i framtiden blir accepterat att vara annorlunda och att alla människor hittar den plats där de passar, där de är accepterade och respekterade för den de är.  Att förståelsen ökar. Det måste den göra för alla dessa barn som kämpar och kämpar och som slutligen ger upp är värda att få ett liv som fungerar. 

Det är bara du och jag och alla andra individer i samhället som kan ändra på det. Vi kan bara ändra på det genom att öka förståelsen, respekten och acceptansen av annorlunda människor.

Fortsätt "Lovebomba" och försök att inte döma andra människor som är annorlunda i förhållande till dig. Vi måste börja där - hos oss själva!

4 kommentarer:

Mia sa...

Klockrent Malene!!Det är endast med ökad förståelse i samhället som förändring kan ske. Under tiden mår våra barn allt sämre och vår ork sinar sakta men säkert...Dina ord skänker dock hopp som vanligt!!

Daniela sa...

Precis :)

Katarina sa...

Jag hoppas att du med din kunskap och kontakter kan nå längre. För det du skriver är så sant. På mitt arbete sommarjobbar det en tjej i 30-årsåldern. De andra i arbetsgruppen klagar och tjatar på henne hela tiden, hon gråter ofta. Idag kramade jag henne och sa att jag ser att hon gör så gott hon kan. Jag är 100% på att hon har ADD.

Mariah sa...

Fantastiskt bra skrivet.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...