Fortsätt till huvudinnehåll

När ett barn inte mår bra


Jag får så gott som dagligen mejl från människor som vill berätta eller fråga om saker som berör npf-diagnoser. Ofta undrar mejlskrivarna vad man kan göra för att hjälpa när ett barn har det svårt, eller hur man kan underlätta för ett barn som inte orkar med skolan. Texten i mejlen, som för det mesta är skrivna av mammor är ofta mycket ledsen och frustrerad. Man gör som förälder, sitt bästa upplever man. Man upplever att skolan försöker göra sitt bästa, men på något sätt blir det fel ändå. Barnet mår dåligt. Barnet misslyckas. Barnet kommer inte iväg. Barnet är ledset. Ibland (oftare på senare tiden) är mejlen skrivna av ungdomar som själva fått en diagnos, som vill berätta. De mejlen är roliga att läsa för de andas förhoppningar även om uppväxten väldigt ofta varit tuff. 

Hur gör man för att hjälpa någon med npf-svårigheter som har det svårt?

Som enskild är det lite som att "slåss mot väderkvarnar" för om inte samhället och dess medborgare förstår att de inte förstår och att de därför måste skaffa sig mer kunskap kring barn i svårigheter, så hjälper det inte hur mycket man kämpar som barn eller förälder - man misslyckas ändå. Om samhället och dess medborgare inte förstår att man måste ha en inställning som inte är dömande mot människor som är annorlunda och att man måste fråga barnet (alltså det egentliga proffset) om varför det inte fungerar - så hjälper det inte hur mycket man kämpar som barn eller som förälder.

Hur man än vänder och vrider på sig, hur man än kämpar så misslyckas man så länge förståelsen saknas. Det är en kamp att orka med när funktionsnedsättningen sätter käppar i hjulet. Det borde räcka där, men ofta ställer de yttre omständigheterna, i form av människors oförmåga att förstå och acceptera olikheter, till det lika mycket. 

Det kan kännas väldigt ensamt och utsatt att kämpa både mot det som är svårt och det som "gör det svårt". 


Jag vet att det finns många lärare som upplever det motsatta förhållandet, att det är föräldrarna som inte förstår och att det är därför man inte kommer vidare. Det är nog så i många fall, det tror jag. Skillnaden mellan att vara förälder och att vara lärare är att föräldern har ansvaret och kampen för barnet dygnet runt, alla dagar på året. Livet påverkas i både stort och smått.

Skillnaden mellan att ha npf-svårigheter och att leva bredvid är att vi som står bredvid kan ta paus och göra annat, det kan man inte om man har npf-svårigheter. 

Att se sitt barn vara deprimerad. Att uppleva när livslusten sakta, men mycket säkert försvinner från barnet är så otroligt jobbigt och svårt att det inte går att beskriva med ord, men att befinna sig mitt i svårigheterna och allt det jobbiga måste vara ännu jobbigare. 

Hur gör man då?

Jag har en dröm och det är att det i framtiden blir accepterat att vara annorlunda och att alla människor hittar den plats där de passar, där de är accepterade och respekterade för den de är.  Att förståelsen ökar. Det måste den göra för alla dessa barn som kämpar och kämpar och som slutligen ger upp är värda att få ett liv som fungerar. 

Det är bara du och jag och alla andra individer i samhället som kan ändra på det. Vi kan bara ändra på det genom att öka förståelsen, respekten och acceptansen av annorlunda människor.

Fortsätt "Lovebomba" och försök att inte döma andra människor som är annorlunda i förhållande till dig. Vi måste börja där - hos oss själva!
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…