Fortsätt till huvudinnehåll

Biologi och miljö

Den vi är, är sammanstrålningen av det vi bär med oss inifrån oss själva och de speglingar vi får från människor runt om oss. Den vi blir är på samma sätt delar av biologi och miljöpåverkan.

Därför är det så himla viktigt att dem som möter barn och ungdomar som har svårigheter som inte syns, men som är där - förstår att det är just svårigheter som man inte kan hjälpa, funktionsnedsättningar som man behöver hjälp med.

Annars blir de biologiska svårigheterna ytterligare begränsningar, tyngre och svårare att bära än vad de var från början. Och så hjälper speglingarna av andra till att bekräfta bilden att man är dålig, lat, långsam, ouppfostrad o s v...

När jag är ute och föreläser för lärare i landet om barn med diagnoser så brukar jag, bland annat, säga;

- När du inte ser att du inte ser, hur skall du då förstå att du inte förstår..."

För människor med diagnoser är detta ett stort problem. De möter alldeles för ofta människor som inte ser att de inte ser, fast de tror att de gör det. De gör sina egna tolkningar av varför ett barn misslyckas (i deras ögon), vilket är orättvist för barnet som gör sitt bästa, efter de förutsättningar och de bemötande det får.

Nu skall jag prata med Lillagubben som precis blivit hämtad av sin pappa från pingisträningen. Han får nästan alltid tillbakaspeglingar på att han är bra, duktig, trevlig, söt och glad. Han har så lätt för allt och därmed tycker människor ofta att han är en "bra och go liten kille".

Det är orättvist att inte alla får den känslan med sig när de växer upp - för alla vill uppfattas som glada och goda. Alla vill lyckas fast ibland sätter biologin och ibland sätter miljön käppar i hjulet för den positiva spiralen...


2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…