Fortsätt till huvudinnehåll

Mobbad

Jag såg ett program om mobbning på SvT igår. Det var en mycket bra film, som gjorde fysiskt ont att se. Jag kände igen så mycket av frustrationen hos föräldrarna till barnen i filmen - från min dotters skolgång. Visst, man kan gömma sig bakom att det handlade om amerikanska barn i USA, att så skulle det aaaaaaldrig gå till i Sverige.

Men det är precis vad det gör. Går till på precis samma sätt i Sverige.

Barn som blir mobbade synligt eller osynligt i skolan eller på väg till skolan - eller vid datorn via nätet. Vuxna som inte vill se eller som inte kan se eller som inte orkar se. Vuxna som faktiskt kränker ett mobbat barn ytterligare en gång genom att låtsas lyssna, men inte ta barnets utsatthet på allvar. Vuxna som tycker att det alltid "takes two to tango" - även om den andra som "dansar" både är starkare och många fler. Vuxna som tycker att barnen skall ta i hand och förlåta varandra - fast det ena barnet inte gjort något annat än blivit utsatt, slagen och hånad.

Barn som förklarar vad de utsätts för, men ändå inte blir hjälpta så de slutar berätta om det jobbiga och sedan, i den allra värsta av alla slut - suiciderar.

Föräldrar som inte förstår hur utsatta barnet är, men som när de äntligen förstår och går till skolan fulla av oro och frustration, blir klappade på axeln med en suck och ett svar om att "man kommer att göra allt på skolan, men det ÄR så här det är, barn är lite tuffa mot varandra och det är klart att lite får man tåla".

Någon vuxen i filmen tyckte att det måste gå att straffa barnen som mobbar andra barn, men jag tycker att det ligger på oss vuxna, på våra axlar att se till att barn inte mobbar andra barn. Vi måste våga se och vi måste våga ingripa. Vi får inte titta på och vi får inte "låtsaslyssna" när ett barn berättar om utsatthet - då blir barnet dubbelt kränkt.

Väldigt mycket av det som hände den ena killen i filmen, har min dotter upplevt. Väldigt mycket av det bemötande han och hans föräldrar fick - fick vi. Känslorna finns kvar, även om de stoppats långt in i minnesarkivet. Min dotter kommer inte ihåg så mycket av de värsta åren då hon gick i tredje och fjärde klass, men jag minns och minnena finns nedtecknade i min bok också. Det är inget jag går och tänker på i mitt vardagsliv. Vi har gått vidare, men det gör att jag vet hur oerhört illa det kan vara och hur fruktansvärt man kan må när det finns mobbare som går på eller gör ett barn till luft - för barnets mående.

Min dotter tittade en stund på filmen innan hon fick gå och lägga sig. Hon sa;
- Minns du när Molly hade fått valpar, när jag gick i sjätteklass, då när jag kom till skolan och berättade att hon hade fått valpar och ingen sa någonting till mig och samma dag hade XX namnsdag och alla skulle gratulera henne?

Då när hon gick i sjätteklass sa vi att hon inte var mobbad längre, man kan ju undra...

Se barnen runt dig, lyssna och hjälp de barn som är utsatt och om du är förälder till ett barn som retar och du får reda på det, sopa det inte under mattan utan ta tag i problemen - du älskar inte ditt barn mindre bara för att du stoppar det från att mobba andra!

Jag var inne på SvT- Dox, men programmet var inte utlagt ännu. Kanske läggs det ut under dagen och då kan du se det här. Under tiden kan du se några av de andra programmen i Dox som också är sevärda även om de inte är lika viktiga.

Har du själv eller någon i din närhet blivit utsatt för mobbare? Berätta gärna om dina erfarenheter här.

Kram!
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…