För barnets skull!

Jag har några elever som jag brinner lite extra för. Det är "mina" elever i "min" klass. Jag börjar så smått lära känna dem och deras föräldrar och det är så mycket som jag känner igen i deras berättelser - i min dotters grundskoletid. Det är mycket av det jag upplevt och föreläst om de senaste fem åren, som jag upplever på riktigt och det som är så himla, himla, himla fantastiskt är att det faktiskt stämmer, det jag pratat om. Det tänket som jag har och har haft kring barnet i min familj som har npf-svårigheter, det fungerar för andra barn också.

Häromdagen fick jag höra av en förälder.

- XX har sagt vid två tillfällen att XX längtar till skolan. Det har bara hänt en gång tidigare på alla grundskoleår inklusive dagis inräknat.

Att få höra det och dessutom förstå precis hur det känns för föräldern att kunna berätta det, är som att vinna högsta vinst på Triss, om du förstår vad jag menar...?

Att ha ett förhållningssätt där man är nyfiken på barnet, där man utgår ifrån att barnet är experten på hur hon/han fungerar och tänker och där man alltid, alltid utgår ifrån att barnet VILL LYCKAS så länge det går att lyckas så finns förutsättningarna för att det skall bli bra. Att få träffa andra ungdomar som också har kämpat i grundskolan och vet vad det innebär att inte höra till riktigt, som vet hur det känns att vara exkluderad i sin inkluderande klass - det är som mumma för en sargad själ. Det kan jag se på mina elever och det kan jag se på min dotter som numera går i en grupp av elever där merparten av eleverna har diagnoser och där alla som går i gruppen haft en kämpig skoltid.

Jag fortsätter att vara poltiskt inkorrekt och fortsätter att framhålla att många av barnen som går fysiskt inkluderade i den svenska grundskolan i allra högsta grad är psykiskt exkluderade från klasskamraterna och med en lärare som ofta inte vet "vad man skall ta sig till med eleven".

Därmed, så länge som man inte lyckas inkludera de eleverna fullständigt så skall de inte behöva gå inkluderade, för det innebär en kamp som väldigt få npf-elever orkar föra med självkänslan i behåll. Vi kan inte fortsätta offra barn med npf-svårigeheter på inkluderingens altare bara för att vi bestämt att det är bäst för barnet. Det kan vara bäst för barnet att gå inkluderad i en klass, men det kan också vara en katastrof. När det börjar dras åt katastrofhållet måste vi kunna svälja vår stolthet och låta eleven gå i en alternativ skola - inte för vår skull, inte för samhällets skull, men för barnets skull!