måndag 24 september 2012

För barnets skull!

Jag har några elever som jag brinner lite extra för. Det är "mina" elever i "min" klass. Jag börjar så smått lära känna dem och deras föräldrar och det är så mycket som jag känner igen i deras berättelser - i min dotters grundskoletid. Det är mycket av det jag upplevt och föreläst om de senaste fem åren, som jag upplever på riktigt och det som är så himla, himla, himla fantastiskt är att det faktiskt stämmer, det jag pratat om. Det tänket som jag har och har haft kring barnet i min familj som har npf-svårigheter, det fungerar för andra barn också.

Häromdagen fick jag höra av en förälder.

- XX har sagt vid två tillfällen att XX längtar till skolan. Det har bara hänt en gång tidigare på alla grundskoleår inklusive dagis inräknat.

Att få höra det och dessutom förstå precis hur det känns för föräldern att kunna berätta det, är som att vinna högsta vinst på Triss, om du förstår vad jag menar...?

Att ha ett förhållningssätt där man är nyfiken på barnet, där man utgår ifrån att barnet är experten på hur hon/han fungerar och tänker och där man alltid, alltid utgår ifrån att barnet VILL LYCKAS så länge det går att lyckas så finns förutsättningarna för att det skall bli bra. Att få träffa andra ungdomar som också har kämpat i grundskolan och vet vad det innebär att inte höra till riktigt, som vet hur det känns att vara exkluderad i sin inkluderande klass - det är som mumma för en sargad själ. Det kan jag se på mina elever och det kan jag se på min dotter som numera går i en grupp av elever där merparten av eleverna har diagnoser och där alla som går i gruppen haft en kämpig skoltid.

Jag fortsätter att vara poltiskt inkorrekt och fortsätter att framhålla att många av barnen som går fysiskt inkluderade i den svenska grundskolan i allra högsta grad är psykiskt exkluderade från klasskamraterna och med en lärare som ofta inte vet "vad man skall ta sig till med eleven".

Därmed, så länge som man inte lyckas inkludera de eleverna fullständigt så skall de inte behöva gå inkluderade, för det innebär en kamp som väldigt få npf-elever orkar föra med självkänslan i behåll. Vi kan inte fortsätta offra barn med npf-svårigeheter på inkluderingens altare bara för att vi bestämt att det är bäst för barnet. Det kan vara bäst för barnet att gå inkluderad i en klass, men det kan också vara en katastrof. När det börjar dras åt katastrofhållet måste vi kunna svälja vår stolthet och låta eleven gå i en alternativ skola - inte för vår skull, inte för samhällets skull, men för barnets skull!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, vad du är bra!
Jag läser och läser så mycket jag kan kring flickor med neuropsykiatriska diagnoser. I morgon får vi vår första återgivning hos bup gällande vår elvaåriga dotter...
Men dessvärre känner jag mig ännu inte så stark att argumentera kring detta gentemot andra. Jag börjar med skolan som vi ska ha möte med om ett par veckor.
I helgen hörde jag några andra mammor (utan barn med sådana svårigheter...) som satt och ondgjorde sig över att man stämplar barn med diagnoser. Enligt dem så skulle inga barn behöva få det. Och jag sa inget... Men vad jag ångrade mig efteråt! Nästa gång ska jag konfrontera! Och jag känner mig stärkt av dina kloka ord...
Kram Mamma Grön

Mia sa...

Nickar instämmande och håller tårögt med....det är en fröjd att du jobbar i skolan och jag hoppas att just DEN skolan är MEDVETEN om vilket skillnad du GÖR!!!! Något ALLA skolor skulle behöva...för våra barns skull..

Anonym sa...

Så sant det du skriver!

Har dock många gånger upplevt motstånd och misstro när jag talar mig varm om mina barns skola där alla barnen har npf-dignoser.Det är som att det är politiskt inkorrekt, som du skriver, att tycka att det är bra att dessa barn går i egen skola/klass, man "ska" tydligen tycka att dessa barn måste integreras och inkluderas i "vanliga" klasser till varje pris, "för barnets skull", så att det inte känner sig stigmatiserat eller utpekat.

Men det som hände med mina barn när de äntligen fick plats i den specialenhet de nu går i (för barn med npf-diagnoser) är att du SLUTAT känna sig stigmatiserade och utanför (det var katastrof för dem i den "vanliga" skolan, utan resurser och kunskap och med "tommyochAnnikabarn), nu känner de sig "normala" och trivs och satsar på skolan som vilken annan elev som helst. Deras självkänsla har kommit tillbaka!!!

Dock bävar jag lite inför gymnasietiden...Det finns bara ett gymnasium för barn med npf-diagnoser där vi bor och därmed bara EN inriktning (SAM) och det är inte vad min son som går i nian vill läsa. Full av självförtroende vill han bli IT-tekniker och därför välja ett "vanligt" gymnasium med ITinriktning.
MEN tänker jag; med denna grund (en trygg och anpassad grundskola)är han kanske bättre rustad för att klara ett "vanligt" gymnasium. Han får själv välja. Vi kommer att stötta honom fullt ut:-)Och blir det fel för honom kan han alltid välja om.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...