Fortsätt till huvudinnehåll

För barnets skull!

Jag har några elever som jag brinner lite extra för. Det är "mina" elever i "min" klass. Jag börjar så smått lära känna dem och deras föräldrar och det är så mycket som jag känner igen i deras berättelser - i min dotters grundskoletid. Det är mycket av det jag upplevt och föreläst om de senaste fem åren, som jag upplever på riktigt och det som är så himla, himla, himla fantastiskt är att det faktiskt stämmer, det jag pratat om. Det tänket som jag har och har haft kring barnet i min familj som har npf-svårigheter, det fungerar för andra barn också.

Häromdagen fick jag höra av en förälder.

- XX har sagt vid två tillfällen att XX längtar till skolan. Det har bara hänt en gång tidigare på alla grundskoleår inklusive dagis inräknat.

Att få höra det och dessutom förstå precis hur det känns för föräldern att kunna berätta det, är som att vinna högsta vinst på Triss, om du förstår vad jag menar...?

Att ha ett förhållningssätt där man är nyfiken på barnet, där man utgår ifrån att barnet är experten på hur hon/han fungerar och tänker och där man alltid, alltid utgår ifrån att barnet VILL LYCKAS så länge det går att lyckas så finns förutsättningarna för att det skall bli bra. Att få träffa andra ungdomar som också har kämpat i grundskolan och vet vad det innebär att inte höra till riktigt, som vet hur det känns att vara exkluderad i sin inkluderande klass - det är som mumma för en sargad själ. Det kan jag se på mina elever och det kan jag se på min dotter som numera går i en grupp av elever där merparten av eleverna har diagnoser och där alla som går i gruppen haft en kämpig skoltid.

Jag fortsätter att vara poltiskt inkorrekt och fortsätter att framhålla att många av barnen som går fysiskt inkluderade i den svenska grundskolan i allra högsta grad är psykiskt exkluderade från klasskamraterna och med en lärare som ofta inte vet "vad man skall ta sig till med eleven".

Därmed, så länge som man inte lyckas inkludera de eleverna fullständigt så skall de inte behöva gå inkluderade, för det innebär en kamp som väldigt få npf-elever orkar föra med självkänslan i behåll. Vi kan inte fortsätta offra barn med npf-svårigeheter på inkluderingens altare bara för att vi bestämt att det är bäst för barnet. Det kan vara bäst för barnet att gå inkluderad i en klass, men det kan också vara en katastrof. När det börjar dras åt katastrofhållet måste vi kunna svälja vår stolthet och låta eleven gå i en alternativ skola - inte för vår skull, inte för samhällets skull, men för barnets skull!
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…