Fortsätt till huvudinnehåll

Tema: "Utredningar"

Jag hänger på veckans tema och skriver ett inlägg om när min dotter utreddes. Jag hämtar texten ur en bok jag skrev för några år sedan. Boken heter "Är jag normal, mamma?" och handlar om vår resa från okunskap och massor av misslyckanden till diagnos och chansen till en bättre barndom. Den första utredningen ledde till att hon fick diagnosen adhd utan hyperaktivitet (även kallad add). Några år senare fick hon också diagnosen atypisk autism.

"När remissen skickats till Barnneurologiska kliniken i Göteborg ringde jag ganska snart upp dem och berättade min dotters historia för sekreteraren på kliniken. Jag förklarade orsakerna till varför det tagit så lång tid innan min dotters remiss skickades. Astman, allergin, skelningen som resulterade i en ögonoperation då hon var nio år. Kanske påverkade jag min dotters plats i kön i och med samtalet, jag vet inte, men jag vet att hon blir kallad till BNK ett halvår efter remissen skickades istället för efter två år, som väntetiden egentligen var vid det tillfället. Min dotter tyckte det skulle bli skönt att få komma dit. Hon har ett fortsatt orubbat förtroende för vuxenvärlden trots alla misslyckanden. Hon är tio år och har kämpat i motvind i flera år.

På BNK testas T på alla möjliga sätt. En läkare, en psykolog och en specialpedagog intervjuar mig, min man, observerar T i klassrummet, intervjuar hennes lärare. Båda hennes klassföreståndare och vi föräldrar får dessutom ett tjockt häfte, fullt med frågor, att fylla i. Min dotter och jag träffar psykologen ihop en gång. T gör tester och samtidigt ställer psykologen olika frågor till henne. Om jag vill får jag också svara vad jag tycker, efter att T svarat, säger psykologen.

Psykologen ställer frågor som "har du svårt att komma i tid, händer det att du blir arg, är det svårt att hålla ordning på saker i din skolbänk, har du svårt att koncentrera dig, känns det obehagligt att duscha?" etc, etc. Massor av frågor blir det.

Efter varje fråga ser min dotter förvånad ut. Hon svarar och sedan tittar hon åt mitt håll. Jag håller nästan alltid med i det min dotter svarat. Vi känner igen så många saker. Allt blir så komiskt där inne.

Det börjar med lite fnitter som övergår i skratt som sedan växer sig till gapskratt med ögon som tåras. Många saker är så på pricken T. Hela situationen blir därför väldigt roligt för oss båda. Psykologen kanske tycker att vi är knäppa som skrattar när det är så viktigt, men allt känns så lustigt och vi känner oss så "hemma" i frågorna. Det är ju T frågorna gäller, vi känner ju igen så mycket. Vi är glada när vi går från BNK. Det var ju så mycket T och frågorna visade att det finns fler barn som har liknande svårigheter som dem hon har. Det känns skönt att veta - för mig och för T."

Ur "Är jag normal, mamma?" utgiven år 2008.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…