Fortsätt till huvudinnehåll

Tema: "Utredningar"

Jag hänger på veckans tema och skriver ett inlägg om när min dotter utreddes. Jag hämtar texten ur en bok jag skrev för några år sedan. Boken heter "Är jag normal, mamma?" och handlar om vår resa från okunskap och massor av misslyckanden till diagnos och chansen till en bättre barndom. Den första utredningen ledde till att hon fick diagnosen adhd utan hyperaktivitet (även kallad add). Några år senare fick hon också diagnosen atypisk autism.

"När remissen skickats till Barnneurologiska kliniken i Göteborg ringde jag ganska snart upp dem och berättade min dotters historia för sekreteraren på kliniken. Jag förklarade orsakerna till varför det tagit så lång tid innan min dotters remiss skickades. Astman, allergin, skelningen som resulterade i en ögonoperation då hon var nio år. Kanske påverkade jag min dotters plats i kön i och med samtalet, jag vet inte, men jag vet att hon blir kallad till BNK ett halvår efter remissen skickades istället för efter två år, som väntetiden egentligen var vid det tillfället. Min dotter tyckte det skulle bli skönt att få komma dit. Hon har ett fortsatt orubbat förtroende för vuxenvärlden trots alla misslyckanden. Hon är tio år och har kämpat i motvind i flera år.

På BNK testas T på alla möjliga sätt. En läkare, en psykolog och en specialpedagog intervjuar mig, min man, observerar T i klassrummet, intervjuar hennes lärare. Båda hennes klassföreståndare och vi föräldrar får dessutom ett tjockt häfte, fullt med frågor, att fylla i. Min dotter och jag träffar psykologen ihop en gång. T gör tester och samtidigt ställer psykologen olika frågor till henne. Om jag vill får jag också svara vad jag tycker, efter att T svarat, säger psykologen.

Psykologen ställer frågor som "har du svårt att komma i tid, händer det att du blir arg, är det svårt att hålla ordning på saker i din skolbänk, har du svårt att koncentrera dig, känns det obehagligt att duscha?" etc, etc. Massor av frågor blir det.

Efter varje fråga ser min dotter förvånad ut. Hon svarar och sedan tittar hon åt mitt håll. Jag håller nästan alltid med i det min dotter svarat. Vi känner igen så många saker. Allt blir så komiskt där inne.

Det börjar med lite fnitter som övergår i skratt som sedan växer sig till gapskratt med ögon som tåras. Många saker är så på pricken T. Hela situationen blir därför väldigt roligt för oss båda. Psykologen kanske tycker att vi är knäppa som skrattar när det är så viktigt, men allt känns så lustigt och vi känner oss så "hemma" i frågorna. Det är ju T frågorna gäller, vi känner ju igen så mycket. Vi är glada när vi går från BNK. Det var ju så mycket T och frågorna visade att det finns fler barn som har liknande svårigheter som dem hon har. Det känns skönt att veta - för mig och för T."

Ur "Är jag normal, mamma?" utgiven år 2008.
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…