Tema: "Utredningar"

Jag hänger på veckans tema och skriver ett inlägg om när min dotter utreddes. Jag hämtar texten ur en bok jag skrev för några år sedan. Boken heter "Är jag normal, mamma?" och handlar om vår resa från okunskap och massor av misslyckanden till diagnos och chansen till en bättre barndom. Den första utredningen ledde till att hon fick diagnosen adhd utan hyperaktivitet (även kallad add). Några år senare fick hon också diagnosen atypisk autism.

"När remissen skickats till Barnneurologiska kliniken i Göteborg ringde jag ganska snart upp dem och berättade min dotters historia för sekreteraren på kliniken. Jag förklarade orsakerna till varför det tagit så lång tid innan min dotters remiss skickades. Astman, allergin, skelningen som resulterade i en ögonoperation då hon var nio år. Kanske påverkade jag min dotters plats i kön i och med samtalet, jag vet inte, men jag vet att hon blir kallad till BNK ett halvår efter remissen skickades istället för efter två år, som väntetiden egentligen var vid det tillfället. Min dotter tyckte det skulle bli skönt att få komma dit. Hon har ett fortsatt orubbat förtroende för vuxenvärlden trots alla misslyckanden. Hon är tio år och har kämpat i motvind i flera år.

På BNK testas T på alla möjliga sätt. En läkare, en psykolog och en specialpedagog intervjuar mig, min man, observerar T i klassrummet, intervjuar hennes lärare. Båda hennes klassföreståndare och vi föräldrar får dessutom ett tjockt häfte, fullt med frågor, att fylla i. Min dotter och jag träffar psykologen ihop en gång. T gör tester och samtidigt ställer psykologen olika frågor till henne. Om jag vill får jag också svara vad jag tycker, efter att T svarat, säger psykologen.

Psykologen ställer frågor som "har du svårt att komma i tid, händer det att du blir arg, är det svårt att hålla ordning på saker i din skolbänk, har du svårt att koncentrera dig, känns det obehagligt att duscha?" etc, etc. Massor av frågor blir det.

Efter varje fråga ser min dotter förvånad ut. Hon svarar och sedan tittar hon åt mitt håll. Jag håller nästan alltid med i det min dotter svarat. Vi känner igen så många saker. Allt blir så komiskt där inne.

Det börjar med lite fnitter som övergår i skratt som sedan växer sig till gapskratt med ögon som tåras. Många saker är så på pricken T. Hela situationen blir därför väldigt roligt för oss båda. Psykologen kanske tycker att vi är knäppa som skrattar när det är så viktigt, men allt känns så lustigt och vi känner oss så "hemma" i frågorna. Det är ju T frågorna gäller, vi känner ju igen så mycket. Vi är glada när vi går från BNK. Det var ju så mycket T och frågorna visade att det finns fler barn som har liknande svårigheter som dem hon har. Det känns skönt att veta - för mig och för T."

Ur "Är jag normal, mamma?" utgiven år 2008.