Fortsätt till huvudinnehåll

Jag kände en flicka

Jag kände en flicka som var så otroligt klok. Hon var så tänkande och så omtänksam. Flickan hade levt ett  liv som alldeles för ofta varit svårt. Hon kämpade. Varje dag. Mot så mycket. Hon sökte hjälp. Hon strävade. Hon kämpade. Men hjälpen var inte tillräcklig.

Hon var en fantastisk tjej. Jag vet, för jag lärde känna henne för ett par år sedan. Hon hade så många styrkor och förmågor, men också så mycket som satte krokben för henne hela tiden. Jag hjälpte henne inte tillräckligt, det vet jag nu, men jag orkade inte. Hade fullt upp med mitt eget liv. Ändå.

Du sa att ingen skulle bry sig om du försvann, men vi är många som bryr oss, fast nu är det försent.

Innan jag hamnade i npf-världen kände jag inte till någon som suiciderat. De senaste åren har jag hört talas om flera stycken. Den här gången kände jag flickan som inte orkade längre. Varför är det så? Varför tillåter vi att människor mår så dåligt att den enda utvägen verkar vara att svälja en massa tabletter? Varför misslyckas vi så ofta med att hjälpa människor med npf-svårigheter och deras familjer? Varför? Varför låter vi det ske?

Du var så klok och tänkande och omtänksam. Du hade förmågor, fantastiska förmågor och så hade du det svåra som du kämpade med. Du bar bördor som ingen 23-åringen i världen ska behöva bära på. Du hälsade på mig och min familj. Vi satt i soffan och tittade på tv. Min son gav dig något och sa något till dig. Han var glad att du hälsade på, sa han till dig. Du gick iväg. Jag följde med. Du grät. Det blev så starkt att den lilla pojken sa något så snällt till dig, sa du och det blev så starkt att se det som du själv inte hade fått när du växte upp. Du var så klok. Du hade så många tillgångar som du hade kunnat göra så mycket av. Men du orkade inte. 

Du sa att ingen skulle bry sig om du försvann. Men vi är många som bryr oss, men nu är det försent! Jag tänker på dig. Jag sörjer dig!

Hur kan det få vara så att unga människor slutar leva?
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…