Fortsätt till huvudinnehåll

Anledningen till att jag började blogga


Jag slår mej ner vid ett bord på Åhlens restaurang i en mellanstor, svensk stad. Dagens lunch skall avnjutas innan siestan på hotellrummet inför föreläsningen senare samma kväll.
Jag bläddrar i en skvallertidning. Vid bordet bredvid mig sitter två kvinnor. De har ätit färdigt. Den ena kvinnan ställer undan bägges brickor. Hon hämtar kaffe. Den andra sitter bara still och jag, utan att tänka, kategoriserar in dem som "pigg" och "slö/bortskämd". De två kvinnorna intresserar mig och jag tänker att hon som springer runt och fixar är mamma till hon som bara sitter och väntar på att få allt serverat. Nu låtsas jag läsa, men egentligen tjuvlyssnar jag på deras samtal (jag vet, usch och fy på mig).
"Mamman" säger ungefär; men du måste se till att ordna upp det och anstränga dig.
"Dottern" svarar ungefär; ja, men jag har försökt, men det är som om jag inte har någon energi.
"Mamman" fortsätter förmana (hon sitter med ryggen åt så jag hör inte riktigt vad hon säger, men att hon är missnöjd, det kan jag höra och jag får nog erkänna att jag håller med henne där jag sitter vid mitt bord och tjuvlyssnar).
"Dottern" säger ungefär; men jag försöker gå på föreläsningarna, men det är som om det är myror i benen, jag kan inte sitta still. Och fortsätter efter ännu en förmaning av "mamman"; jag lär mig saker, men så trillar allt ur minnet sedan, jag vill, men det går inte och jag vet jag är lat och långsam.
Under samtalets gång går det upp för mig att den här kvinnan som bara sitter och som jag uppfattat som "slö och lat" vid första anblicken inte alls är det. Hon har förmodligen liknande svårigheter som dem min dotter har. De sakerna (några fler som jag inte tar upp här) är som tagna ur min bok "Är jag normal, mamma?" som beskriver en tjej med add.
Jag tvekar en kort stund, men så ställer jag mig upp, går fram till "dottern" (som visade sig vara lillasyster till den andra kvinnan). Jag börjar med att ursäkta mig och säger att jag tjuvlyssnat. Men sedan säger jag;
- Du är inte lat, det du beskriver av svårigheter kan ha att göra med att du har lite samma svårigheter som min dotter har, (hennes syster skruvar lite på sig och säger att hon ibland kan bli lite väl arg och kritisk på sin syster) och jag skall föreläsa om det ikväll. Ni är hjärtligt välkomna bägge två att dyka upp.
Senare på kvällen har nästan alla åhörare kommit, jag skall precis börja föreläsningen och tänker att det att ta sig ut till lokalen och lyssna det är nog för jobbigt för kvinnan. Men då smyger kvinnan från Åhlens restaurang in. Hon slår sig försiktigt ner på en stol och lyssnar sedan med vidöppna ögon igenom hela föreläsningen. Efter tre timmar, klockan nio, är föreläsningen slut. Kvinnan kommer fram till mig, vill tacka.
- Du talade mycket om mig, jag kände igen mig i mycket av det du sa.
Och jag tänker, den här historien måste jag berätta för människor. Vi dömer andra, vi dömer människor som är annorlunda, som vi upplever som stökiga, bråkiga, slöa, sega, långsamma, ointresserade och så är det de människorna som får kämpa mest. Det är orättvist, det måste vi prata mer om. Kvinnan hade mest fått hugg och slag, men kanske att hon fick en liten stöt i rätt riktning. Kanske kan jag hjälpa andra? Därför startade jag min blogg
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…