Fortsätt till huvudinnehåll

Om drömmar som alldeles för ofta går i kras

Jag kände en tjej som hade så svårt för att förklara vad hon tyckte var svårt. En gång åkt jag upp till henne för att "översätta" vad hon sa, så att försäkringskassatjänstemannen och socialtjänstemannen skulle förstå vad det egentligen var som hon sa. Det var lite som att de pratade två helt olika språk.

De frågade om tjejen kunde tänkas börja arbeta på ett ställe och om hon trodde att det skulle gå bra.
Tjejen sa "ja", men visste inne i sig själv att hon inte skulle orka. Jag fick översätta vad hon ville ha sagt, för hon kunde inte själv. Hon ville inte att de där tjänstemännen bakom skrivbordet skulle se henne som en "looser" för hon var ju inte det - om hon bara fick göra saker som fungerade för henne, i den mängd hon orkade.

Jag känner en kille som säger "visst, det kan jag göra" så fort vi ska diskutera uppgifter han kan göra. När det väl är dags att göra uppgifterna är det däremot väldigt svårt att få någon av dem gjorda. Med enda resultat att han känner sig mer värdelös än han innan.

Jag känner en tjej som vill röra på sig, som älskar att röra på sig och som drömmer om att hitta någon idrottsform som passar henne. Hon kommer med förslag, men när det väl sätter igång tappar hon orken väldigt fort och det är lätt att omgivningen blir frustrerad och hon ytterligare en gång känner sig misslyckad.

Jag känner så många människor som har det som de tre ungdomarna jag precis berättat om. Man vill, man drömmer, man hoppas, man önskar - innan - sedan när det är dags så går allt i kras, folk blir frustrerade och arga bara för att det är så förbenat svårt att få till det.

Hur kan man göra för att hjälpa till?

Man kan tolka och försöka förstå vad som egentligen sägs. Man kan stötta och hjälpa till, förenkla och förtydliga.

När det ändå inte fungerar så kan man också stanna upp i de önskningar som finns och titta på dem och fundera på tilllsammans "vad skulle du orka precis just nu, vad av detta kan vi göra om vi börjar exakt nu och inte sedan, om en timme, om en dag, om en vecka. Just nu. Vad orkar du nu?"

För det är där ungdomarna behöver vara. Jämföra med just nu och inte imorgon. Imorgon kan man ta ner månen om det är så, men idag just nu blir det mer konkret och därmed lättare att fundera över vad man faktiskt orkar - inte vad man orkar imorgon, men just nu.

Det är svårt det där med förväntningar och förhoppningar och därför måste vi som finns bredvid och så småningom de som behöver hjälp hitta lösningar så att misslyckandena blir så få som möjligt.

För övrigt 1; tycker jag att det är väldigt märkligt att människor med diagnoser inom det autistiska spektrat har tillgång till personkrets 1 och därmed med stöd och förståelsen, habilitering etc (som min dotter då) i motsats till personer som "bara" har adhd. De får per automatik, även om det finns personer i den gruppen som behöver oerhört mycket stöd, inte tillhöra personkrets 1 utan personkrets 3 och det tycker jag är väldigt orättvist. Alla borde få tillgång till det de behöver. Man borde sluta se på diagnoserna och istället se på svårigheterna, tycker jag och så skulle man ge mer stöd till alla inom npf-området eftersom de faktiskt behöver det!

För övrigt 2; snöar det i Göteborg idag. Det är så vackert!

För övrigty 3; Christopher Gillbergs föreläsning om ESSENCE på Draken i Göteborg ligger ute nu. Lyssna och lär här.
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…