Fortsätt till huvudinnehåll

Om vuxnas makt

Jag känner en flicka som undviker att åka hem till en av hennes kompisar på grund av att hon tycker att mamman i familjen skrattar åt henne när hon gör saker som är "fel" i mammans ögon. Flickan känner sig ledsen och osäker när hon möter mamman och därför stannar hon hellre hemma än åker till kompisens familj.

Jag känner en pojke som har skilda föräldrar, där pappan köpte mjukiskläder till pojken i julklapp. När pojken kom till sin mamma så sa hon att "mjukiskläder har bara bögar". Jag vet inte vem som skall bli mest kränkt, pojken eller homosexuella... I alla fall, pojken reagerade med att säga att han aldrig någonsin mer kommer att ha mjukiskläder på sig.

Vi vuxna har sådan makt över nästa generation. Vi vuxna får inte använda vår makt till att trycka ner barnen eller skada en före detta kärlek. Vi måste använda vår vuxenhet på ett klokt sätt, att stärka och skydda barn istället för att sänka och trycka ner dem.

Till barn som blir nedtryckta kan man som vuxen bara försöka stödja deras självkänsla. Problemet att mamman skrattar åt flickan när hon gör "fel" saker får läggas på mamman.

- Att hon inte förstår att hon sårar dig är mammans problem. Det är inte ditt problem. Att hon är dum mot dig skall inte du ta åt dig, men det är inte lätt, sa jag.

Flickan nickade och sa att hon kanske skulle bjuda hem sin kompis hem till sig istället och det var ju ett bra sätt att lösa problemet på.

Pojken med mjukisbyxorna och jag pratade länge om varför mamman sagt så till honom. Till slut kom han fram till att han skulle strunta i vad mamman sa och ha mjukisbyxor - för att han gillar det.

Kloka barn som förhoppningsvis blir kloka vuxna. Sättet att förhålla sig till människor som kränker dig är det samma vare sig du är vuxen eller barn. Om någon är dum mot dig, om du känner dig kränkt så är det egentligen inte ditt problem, problemet är den som kränker...


2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…