torsdag 27 december 2012

Om vuxnas makt

Jag känner en flicka som undviker att åka hem till en av hennes kompisar på grund av att hon tycker att mamman i familjen skrattar åt henne när hon gör saker som är "fel" i mammans ögon. Flickan känner sig ledsen och osäker när hon möter mamman och därför stannar hon hellre hemma än åker till kompisens familj.

Jag känner en pojke som har skilda föräldrar, där pappan köpte mjukiskläder till pojken i julklapp. När pojken kom till sin mamma så sa hon att "mjukiskläder har bara bögar". Jag vet inte vem som skall bli mest kränkt, pojken eller homosexuella... I alla fall, pojken reagerade med att säga att han aldrig någonsin mer kommer att ha mjukiskläder på sig.

Vi vuxna har sådan makt över nästa generation. Vi vuxna får inte använda vår makt till att trycka ner barnen eller skada en före detta kärlek. Vi måste använda vår vuxenhet på ett klokt sätt, att stärka och skydda barn istället för att sänka och trycka ner dem.

Till barn som blir nedtryckta kan man som vuxen bara försöka stödja deras självkänsla. Problemet att mamman skrattar åt flickan när hon gör "fel" saker får läggas på mamman.

- Att hon inte förstår att hon sårar dig är mammans problem. Det är inte ditt problem. Att hon är dum mot dig skall inte du ta åt dig, men det är inte lätt, sa jag.

Flickan nickade och sa att hon kanske skulle bjuda hem sin kompis hem till sig istället och det var ju ett bra sätt att lösa problemet på.

Pojken med mjukisbyxorna och jag pratade länge om varför mamman sagt så till honom. Till slut kom han fram till att han skulle strunta i vad mamman sa och ha mjukisbyxor - för att han gillar det.

Kloka barn som förhoppningsvis blir kloka vuxna. Sättet att förhålla sig till människor som kränker dig är det samma vare sig du är vuxen eller barn. Om någon är dum mot dig, om du känner dig kränkt så är det egentligen inte ditt problem, problemet är den som kränker...


2 kommentarer:

Marianne sa...

Ja, tänk vilken makt vi vuxna har.
Ibland är vi också, trots att vi borde veta, omedvetna om att vi har sådan makt och hur ord och blickar kan såra, mer än vi anar.
Exempelvis har min son haft det tufft med läsningen i skolan och kämpat med tidig intensiv läsning med läsläxor 4 dagar i veckan.
I skolans hall hänger treornas skrivstilsinsekter som de gjort, något min son tittar på varje dag. Han pratade hemma om sitt intresse för skrivstil och jag blev jätteglad över det och sa något om att "nu var det ju bara treorna som fått träna än, du får säkert också det sen". Min son går i tvåan.
Då sa han "men mamma, tvåor har också fått göra men bara de som är duktiga. Jag är kass, sämst på svenska".
Jag är övertygad om att tvåorna fick göra det som extrasak när de var färdiga med det andra, men tänk om någon vuxen gett sig tid att förklara det ordentligt! Och tänk om någon uppmärksammat hans intresse, då hade läsningen och det andra också kanske fått skjuts framåt, om han bara fått försöka skriva skrivstil.
Men när lärarna själva delar upp barnen i grupper efter "de som kan och de andra" och bara skäller på barn som råkat glömma läxboken hemma, så är det svårt att motivera och peppa som förälder.

Anonym sa...

Ibland tänker nog lärarna att man ska spara på barnens energi och tid. Att kunna skriva skrivstil är inte viktigt ( förutom namnteckningen) men att kunna läsa är viktigt. Alltså,fokuserar vi på det som är viktigt att kunna. Hoppas ni har haft många mysiga läs och lyssnarstunder under julledigheten.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...