Fortsätt till huvudinnehåll

Vem får uttala sig?

Det var hockeymatch på Scandinavium igår kväll. Lillagubben vann två biljetter på senaste klubbtävlingen i pingis och jag blev den som fick följa med. Vi hade Frölundahalsduk hemma som sonen knöt runt halsen innan vi åkte iväg. Vi åt "hockeymålet" på en restaurang i närheten. Nästan alla på restaurangen hade något plagg som visade att de också skulle på matchen och att de också skulle heja på Frölunda. Vi kände oss som "en i gänget", jag och sonen - där på restaurangen och senare på hockeyarenan.

Det var kul. Frölunda vann ju... 3 - 2. De svors lite för mycket för våra öron på stolarna över oss. Annars var vi väldigt nöjda när vi åkte hem igen. Vi hade speglat oss i andra som hejade på Frölunda - även om de, som sagt, svor mer än vad vi gjorde.

Härom veckan pratade jag med några gamla kollegor som ville prata om några elever som de tycker är svåra att undervisa. Eleverna har olika diagnoser.

- De skyller ofta på sina diagnoser, som att "jag kan inte göra det för jag har adhd" och det gillar inte jag att man gör, skyller på det innan man ens försökt.

- Inlärd hjälplöshet är vad det är, de tror sig inte klara någonting, det kan nog vara föräldrarna som varit med och tränat dem till det.

- Ja, vad skall man göra? Hur kan man veta när de bara skyller på adhd, fast det inte är det som är orsaken utan att det faktiskt är att de är lata?

Vad svarar man på de frågorna....?

Jag tänker människor som tillhör minoritetsgrupper, människor som befinner sig i en eller annan marginal. Att man ofta får höra av andra hur man är eller hur man bör reagera. Jag tänker på Makone Linde (tror jag att han heter). Konstnären som startade debatten om hur vi ser och förhåller oss till människor med mörk hy, här i Sverige - genom att göra en tårta som såg ut som en svart kvinna. Efter det har debatten fortsatt. Först om Tintins varande eller icke varande på stadbiblioteket i Stockholm, tätt följt av den svarta flickan i en sagobok och film som man menar är kränkande mot människor med mörk hy och sedan klippet/helgerånet på "Kalle Ankas jul" nu för några dagar sedan. Innan dess var det diskussionen om chokladboll får eller inte får kallas "negerboll". Människor som har vit hy har olika åsikter om det där.

- Jag fattar inte att de kan reagera så, det har ju alltid hetat "negerboll" så jag kommer fortsätta att säga så!

eller;

- Tintin är ju en klassiker, jag fattar inte att de kan bry sig och Kalle Ankas jul på tv- den klipper man bara inte i, jag fattar inte att man kan bli sur för en sådan liten sak!

När jag jobbade som idrottskonsulent på Göteborgs handikappidrottsförbund rasade en debatt mellan medlemmar i en förening. Några ville mynta ordet "skröppel" för människor som hamnat i rullstol efter olyckor - andra tyckte det var kränkande.

Egentligen är det bara de som befinner sig i situationen, alltså de som är mörkhyade eller rullstolsbundna som egentligen kan säga hur det är. För de är ju egentligen de enda som vet hur det är. Andra människor kan fundera och undra och säga att jag TROR att jag reagerat på det eller det sättet. Men man kan aldrig veta för man känner inte till hur det är, egentligen. Och egentligen är det ju faktiskt upp till var och en att berätta hur man känner och upplever för varje individ är ju unik.

Jag vet inte om lärarnas elever "skyller på sin adhd" för att slippa, om de "bara är lata" och om det egentligen är mer inlärd hjälplöshet än adhd (fast jag vet vad jag tror), men jag vet att de som bäst kan svara på hur det är, är de som befinner sig i just det att ha svårigheterna som betecknas adhd. Alla andra kan gissa, vi kan säga vad vi tror och vad vi tror att vi gjort i den eller den situationen, fast vi vet inte.

Kanske skulle vi börja lyssna mer på andra människor och lära oss av andra, eller kanske skulle vi utgå ifrån att alla är människor och därmed får man uttala sig om allt.

Jag vet inte.

Vem får egentligen uttala sig om saker?

Vad tycker du?

9 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…