Vem får uttala sig?

Det var hockeymatch på Scandinavium igår kväll. Lillagubben vann två biljetter på senaste klubbtävlingen i pingis och jag blev den som fick följa med. Vi hade Frölundahalsduk hemma som sonen knöt runt halsen innan vi åkte iväg. Vi åt "hockeymålet" på en restaurang i närheten. Nästan alla på restaurangen hade något plagg som visade att de också skulle på matchen och att de också skulle heja på Frölunda. Vi kände oss som "en i gänget", jag och sonen - där på restaurangen och senare på hockeyarenan.

Det var kul. Frölunda vann ju... 3 - 2. De svors lite för mycket för våra öron på stolarna över oss. Annars var vi väldigt nöjda när vi åkte hem igen. Vi hade speglat oss i andra som hejade på Frölunda - även om de, som sagt, svor mer än vad vi gjorde.

Härom veckan pratade jag med några gamla kollegor som ville prata om några elever som de tycker är svåra att undervisa. Eleverna har olika diagnoser.

- De skyller ofta på sina diagnoser, som att "jag kan inte göra det för jag har adhd" och det gillar inte jag att man gör, skyller på det innan man ens försökt.

- Inlärd hjälplöshet är vad det är, de tror sig inte klara någonting, det kan nog vara föräldrarna som varit med och tränat dem till det.

- Ja, vad skall man göra? Hur kan man veta när de bara skyller på adhd, fast det inte är det som är orsaken utan att det faktiskt är att de är lata?

Vad svarar man på de frågorna....?

Jag tänker människor som tillhör minoritetsgrupper, människor som befinner sig i en eller annan marginal. Att man ofta får höra av andra hur man är eller hur man bör reagera. Jag tänker på Makone Linde (tror jag att han heter). Konstnären som startade debatten om hur vi ser och förhåller oss till människor med mörk hy, här i Sverige - genom att göra en tårta som såg ut som en svart kvinna. Efter det har debatten fortsatt. Först om Tintins varande eller icke varande på stadbiblioteket i Stockholm, tätt följt av den svarta flickan i en sagobok och film som man menar är kränkande mot människor med mörk hy och sedan klippet/helgerånet på "Kalle Ankas jul" nu för några dagar sedan. Innan dess var det diskussionen om chokladboll får eller inte får kallas "negerboll". Människor som har vit hy har olika åsikter om det där.

- Jag fattar inte att de kan reagera så, det har ju alltid hetat "negerboll" så jag kommer fortsätta att säga så!

eller;

- Tintin är ju en klassiker, jag fattar inte att de kan bry sig och Kalle Ankas jul på tv- den klipper man bara inte i, jag fattar inte att man kan bli sur för en sådan liten sak!

När jag jobbade som idrottskonsulent på Göteborgs handikappidrottsförbund rasade en debatt mellan medlemmar i en förening. Några ville mynta ordet "skröppel" för människor som hamnat i rullstol efter olyckor - andra tyckte det var kränkande.

Egentligen är det bara de som befinner sig i situationen, alltså de som är mörkhyade eller rullstolsbundna som egentligen kan säga hur det är. För de är ju egentligen de enda som vet hur det är. Andra människor kan fundera och undra och säga att jag TROR att jag reagerat på det eller det sättet. Men man kan aldrig veta för man känner inte till hur det är, egentligen. Och egentligen är det ju faktiskt upp till var och en att berätta hur man känner och upplever för varje individ är ju unik.

Jag vet inte om lärarnas elever "skyller på sin adhd" för att slippa, om de "bara är lata" och om det egentligen är mer inlärd hjälplöshet än adhd (fast jag vet vad jag tror), men jag vet att de som bäst kan svara på hur det är, är de som befinner sig i just det att ha svårigheterna som betecknas adhd. Alla andra kan gissa, vi kan säga vad vi tror och vad vi tror att vi gjort i den eller den situationen, fast vi vet inte.

Kanske skulle vi börja lyssna mer på andra människor och lära oss av andra, eller kanske skulle vi utgå ifrån att alla är människor och därmed får man uttala sig om allt.

Jag vet inte.

Vem får egentligen uttala sig om saker?

Vad tycker du?

Kommentarer

Anonym sa…
Jag tror att alla barn och elever gör så gott de kan i just den stund de är i. Alla vill göra rätt och vara bra om de bara kan!
Det tror jag också och det är väldigt kränkande när man utgår ifrån att de försöker skylla ifrån sig när de säger att de inte kan göra något som man ber om på grund av deras adhd.
bokstavshjärna sa…
Jag (bokstavsvuxen) avskyr när andra människor kräver att jag ska utsätta mig för risker (för misslyckande, smärta, sjukdom, utbrändhet) för att de ska behaga tro på vad jag säger. Jag säger ju "det där kan jag inte göra på grund av mitt funktionshinder" för att UNDVIKA onödigt lidande åt mig själv. Varför kräver somliga att få se smärtan med egna ögon först innan de tror mig? Varför vill de se mig misslyckas? Varför vill de se mig lida? Det är obehagligt och förnedrande.

Dessutom är det onödigt! Vad är de värsta möjliga konsekvenserna av att tro på nån som "skyller på" (informerar om) ett funktionshinder? Att man kanske eventuellt blir lurad att göra nåt som nån annan borde göra (störande, men inte särskilt farligt om man själv är helt fungerande och alltså inte tar stryk av att göra normala saker), att man kanske råkar bekräfta nåns inlärda hjälplöshet (inlärd hjälplöshet är ett jobbigt problem, men inte större än t ex utbrändhet, så det är inte självklart att prioritera en eventuell risk för hjälplöshet över en garanterad risk för utbrändhet).

Vilka är de värsta möjliga konsekvenserna av att INTE tro dem? Att en person drivs långt över gränsen för vad de tål och blir skadad av det, att viktiga saker inte blir gjorda eller görs på fel sätt, att andra delar av personens liv kollapsar eftersom de inte orkar med både de sakerna och den sak de tvingas göra nu eftersom ingen tror på att de inte kan göra dem, osv osv osv.

Det ena handlingssättet riskerar att skapa irritation. Det andra förstör liv. Varför är den ej funktionshindrade personens önskan att slippa göra en sak i onödan mer värd att prioritera än den funktionshindrades? Är det verkligen omoraliskt och slött att avstå från att göra en sak om man beräknar att man riskerar att bli skadad av att göra den eftersom den hänger på en förmåga som man har nedsatt funktion i?

Nej, men det är sjukt omoraliskt att kräva att få se nåns funktionshinder och sjukdom innan man godtar att de finns.
Tack för din fina och tydliga kommentar, Bokstavshjärna. Jag håller verkligen med dig! Kram.
Caroline sa…
Hej!
Vilken bra blogg!!!
Jag skulle vilja tipsa alla om Facebookgruppen Fantastiska Föräldrar! Den är till för oss som har barn med NPF-diagnoser :)
Välkomna att delta eller dela!
Varmaste hälsningar Caroline!

https://www.facebook.com/groups/fantastiskaforaldrar/
Anonym sa…
Hej
Jag tänker på mitt barn. Han skyller på sin diagnos när han inte har lust att göra vissa tråkiga saker. Problemet är att ibland är det diagnosen och ibland latheten vilket är väldigt svårt att veta. När jag pratar med honom att man måste göra tråkiga saker för att klara sig i livet då klarar han av många saker. Han ska säga till när det blir svåra saker och inte bara tråkiga saker. Tyvär lyckas han i skolan skylla på sin diagnos om allt möjligt så att han inte klarar av skolan och lär sig det han ska, utan vi måste ha extra skola hemma. Han har en egen resurs och dator i skolan, men han lyckas att få resursen göra hans uppgifter. Denna extra skola tär både på oss föräldrar och barn.
Mamman sa…
Tycker det är jättebra att detta diskuteras och att vi inte är rädda att ta upp såna här ämnen. Jag tror att alla vill lyckas här i livet, med eller utan funktionsnedsättning. Tror också att det absolut finns tillfällen då det är rättfärdigat att hänvisa till npf många gånger då det säkert har betydelse. Dock måste det väl finnas tillfällen då även dessa barn är lata, precis som de utan npf är det. Har två barn varav den ena har en funktionsnedsättning. Vad har ni andra för erfarenheter?
Anonym sa…
En tanke kring inlägget ovan ; Kanske det inte beror på att barnet är lat utan på funktionshindret och jag antar att det är lugnare och tryggare hemma än i skolan.
Gott Nytt år till er alla önskar Morrise :-)
Pia sa…
Tänkvärda rader. Jag är kluven i det här med att kunna skylla på sin ADHD (jag har det). För faktiskt så beror vissa saker jag gör på min ADHD. Samtidigt så tror jag att många överanvänder det.

När jag inte kan följa min att-göra-lista så har jag tidigare blivit arg på mig själv och tyckt att jag är hopplös. Nu med diagnos i handen tänker jag att "skit, det blev inte som jag tänkte, men jag gjorde så gott jag kunde". Jag kan ju inte sluta att göra en lista för att jag vet att jag har svårt att följa den. Lite enkelt exempel, men för mig handlar det om att inte sluta försöka.

Jag, m.fl. skriver här om vårt liv med ADHD: www.livetmedadhd.se

Populära inlägg