Fortsätt till huvudinnehåll

Allt har sin tid - även sorgen


Jag har fått några mejl idag av mammor som funder på om det kan vara något inom npf-området som gör att deras barn har det så svårt. Någon mamma, vars barn precis skall påbörja en utredning och någon vars barn precis blivit utredd och fått en diagnos. Jag tänker tillbaka på vår resa. Hur vi, jag och min man, låg så olika i kunskap- och förståelsetrappan ett tag och hur det faktiskt höll på att knäcka vår relation.
Jag minns den där eftermiddagen när jag och maken satte oss i bilen efter första dagen av två på en föräldrautbildning hos "Familjestödsenheten" i Göteborg. Maken hade den dagen fått upp ögonen och jag hade suttit med och lyssnat på saker jag redan visste. Jag led den där dagen, orkade egentligen inte vara där, men var med för att maken skulle få chans att förstå.
Vi hade lyssnat på fem andra föräldrar/föräldrapar om deras barn och deras svårigheter. Varje berättelse kantades av gråt och sorg, ofta med frustration, desperation och vanmakt som övriga ingredienser. Jag grät också när jag berättade om vår dotter. Det var en jobbig dag det där, men maken hade liksom hämtat upp lite av det som jag låg före honom innan föräldradagen.
Jag satte mig i bilen, fullständigt urlakad. Flöt ut som pannkakssmet där på sätet. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Orkade inte prata, inte tänka, inte sitta. Ville bara sova.
Maken var jättenöjd med dagen, såg fram emot morgondagen då han skulle få lära sig mer. Jag, jag ville bara sova. Jag hade börjat min sorgeperiod. Den går över. Sedan kommer accepterade och nyorientering, man hittar bra saker sedan, man blir glad igen. Men, först måste man få sörja
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…