Jag har fått några mejl idag av mammor som funder på om det kan vara något inom npf-området som gör att deras barn har det så svårt. Någon mamma, vars barn precis skall påbörja en utredning och någon vars barn precis blivit utredd och fått en diagnos. Jag tänker tillbaka på vår resa. Hur vi, jag och min man, låg så olika i kunskap- och förståelsetrappan ett tag och hur det faktiskt höll på att knäcka vår relation.
Jag minns den där eftermiddagen när jag och maken satte oss i bilen efter första dagen av två på en föräldrautbildning hos "Familjestödsenheten" i Göteborg. Maken hade den dagen fått upp ögonen och jag hade suttit med och lyssnat på saker jag redan visste. Jag led den där dagen, orkade egentligen inte vara där, men var med för att maken skulle få chans att förstå.
Vi hade lyssnat på fem andra föräldrar/föräldrapar om deras barn och deras svårigheter. Varje berättelse kantades av gråt och sorg, ofta med frustration, desperation och vanmakt som övriga ingredienser. Jag grät också när jag berättade om vår dotter. Det var en jobbig dag det där, men maken hade liksom hämtat upp lite av det som jag låg före honom innan föräldradagen.
Jag satte mig i bilen, fullständigt urlakad. Flöt ut som pannkakssmet där på sätet. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Orkade inte prata, inte tänka, inte sitta. Ville bara sova.
Maken var jättenöjd med dagen, såg fram emot morgondagen då han skulle få lära sig mer. Jag, jag ville bara sova. Jag hade börjat min sorgeperiod. Den går över. Sedan kommer accepterade och nyorientering, man hittar bra saker sedan, man blir glad igen. Men, först måste man få sörja
3 kommentarer:
Tänk att vi är så olika och ändå upplever så mycket så lika . Känner igen så mycket av det du skriver. Hälsningar Jill
jag har tagit dotterns diagnos/er (asperger och uppmärksamhetsstörning "uns" med ro...trodde jag...
Har känt att jag har ganska mycket kunskapdå jag läst och funderat mycket...
Har också tänkt att hennes svårigheter nog har en lindrig form...(men beror det på att hon är så bra på att kompensera och dölja redan vid elva års ålder...?)
Men så skulle de plötsligt ha prao 3 dagar nästa vecka varpå dottern blev jätteledsen och orolig. Hon vill ju bara vara i skolan som vanligt... Vissa skulle vara med sina föräldrar på jobbet, men det har ingen av oss möjlighet till. Andra kontaktade en förskola i närheten etc. Jag pratade då med "vår" specialpedagog i skolan och frågade om det fanns en möjlighet att vara med någon lärare i skolan. Och mitt i allt började jag oväntat att gråta! Jag tror att jag insåg där och då att svårigheterna är större än vad jag har trott. Jag såg nog också en bit in i framtiden och funderade över hur en del saker kommer att bli extra tufft för älskade L...
Så jag tror att sorgen kommer förr eller senare...
Specialpedagogen har nu ordnat så att L och en klasskamrat som inte heller kunde vara med sina föräldrar får vara med och hjälpa till i åk 1 dessa tre dagar. L är nöjd med detta och det viktigaste för henne var att slippa vara själv...antagligen för att hon känner sig tryggare då och har någon att "imitera"...
Jag som skrev om praon var förresten Therese S... ;-)
Skicka en kommentar