tisdag 15 januari 2013

Om tolkningar

Jag vet en tjej som var hos sin studievägledare (SYV) häromdagen. Tjejen hade med sig sin mamma och man var hos vägledaren för att bestämma vad tjejen skall läsa nästa år när hon, förhoppningsvis fått godkänt i de basämnen som inte var godkända från högstadiet och som hon försökt läsa in detta året.

SYV ställde frågor och tjejen svarade så bra hon bara kunde. Mamman lyssnade. Efter ett tag sa SYV till tjejen:
- Det kanske inte är så att du egentligen har så stora svårigheter...

Som vanligt fick mamman komma in i samtalet och "översätta" det tjejen sa för SYV. För tjejen vill ju vara duktig och lyckas, som alla andra och tjejen svarade ju på alla frågor att det nog gick ganska bra så när SYV tolkade det som sades i rummet kom hon fram till att tjejen nog egentligen inte hade några direkta svårigheter. Tjejen hade liksom bara hamnat på IV-programmet som av en tillfällighet.

Det här tyckte mamman var väldigt jobbigt, att återigen behöva vara den som berättade om svårigheterna dottern har, som om hon vill att tjejen skall ha de, eller som att hon överdriver för att få andra att ställa upp mer. Fast det är ju inte så. Det är ju så att alla vill vara bra. Och det är ju så att vi tolkar in saker i vår egen vardag, våra egna erfarenheter, våra egna vardagsliv utifrån vår egen verklighet. Få människor lever i verkligheten av npf-svårigheter... Det är just därför det så ofta blir så himla fel när man har svårigheter som inte syns, så som add och atypsisk autism, eller aspergers, eller adhd, eller tourettes, eller alltihop i en hel hög.

Mamman gick från mötet med en kluven känsla. SYV hade förstått tillslut, men mamman undrade om hon ändå inte tyckt att mamman bara varit jobbig... Men så kom mamman på att det där med tolkningar, det sitter ju mest i huvudet på den som tolkar.

Så.

Mamman bestämde sig för att det varit ett bra möte, för SYV hade hjälp dem att hitta ett alternativ. Dottern var nöjd och därför var allt bra. Mamman hade fritt val att tolka hur mötet gått och hon valde att tolka det positivt. För det hade varit ett positivt möte på många sätt...

Ibland hamnar man i negativa spiraler. Då tolkar man det mesta som händer negativt. Man kan inte hjälpa att det sker, men man kan påverka sina tankar, med hjälp av hjärnträning på olika sätt. Det är inte alltid lätt att göra det, men det är inte heller omöjligt.

För det handlar inte om hur man har det - det handlar om hur man tar det - även om det är svårt att ta svåra, jobbiga, ångestfyllda, frustrerade saker på ett positivt sätt så när allt kokat ner till den lilla, lilla såsen så är det faktiskt det som gäller. Hur man tolkar och tar det som händer.

Hoppas du har en skön tisdag med fria och positiva tolkningar av dina upplevelser idag!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej
Det är kanske så att SYV har mött många barn med större svårigheter än detta barn. Även om detta barn har svårigheter.
Vårat stöd har uppmärksammat mig att mitt barn klarar faktiskt av att gå i en vanlig skola med resurs. Även om alla ämnen inte blir godkända. Man överlever livet utan bild mm

I det tysta sa...

Hej,
Där satte du huvudet på spiken.
Jag har just dessa tankar som du såväl beskriver.
När sonen som nu går i nian svarar på frågor från utomstående är allt så himla bra. Även på frågor från hans egen pappa.
Det är jag som får förklara för alla och även för pappan hur det egnetligen är.
Och ibland, eller faktiskt ganska ofta, sitter jag i dina tankar. Att det känns som att det är jag som hittar på alla svårigheter som han har. Att det är jag som vill att han ska ha alla dessa svårigheter så att han ska få lite mer hjälp.
Men så vet jag ju att så är inte fallet. Inte alls.

Så tack för det här inlägget!
Ha en bra dag.

Optimisten sa...

Visst är det så! Hur många gånger har man inte suttit på möten och känt sig som "den jobbiga mamman". Sonen svarar "rätt" på alla frågor och är otroligt vältalig och vill så mycket - i sina tankar. Men när det väl kommer till kritan så faller det mesta.. Det verkar svårt för många att förstå att han faktiskt har problem och att det inte räcker med att säga till, hota eller muta. Ibland får jag bita mig i tungan för att inte lägga mig i mer än nödvändigt (då jag själv är lärare). Jag försöker tänka positivt och intala mig själv att det kommer bli bättre - på lite sikt..

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...