Pianotangenter och lådor

Min man brukar prata om pianotangenter när han pratar om människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han brukar säga att "alla saknar vi någon eller ett par tangenter på pianot, men för människor som har npf-svårigheter kanske det saknas en hel radda".

Tänk själv att försöka spela i en symfoniorkester där alla har instrumenten stämda och de flesta kan frambringa de ljud som dirigenten vill. Själv sitter du med ditt piano och spelar det bästa du kan, men det blir fel för att du saknar några tangenter eller för att du har blåa tangenter, röda eller gröna som spelar annat än vad som förväntas av pianot när du försöker ingå i orkestern.

Ingår du i en orkester där man strävar efter att alla skall spela likadant och matcha varandra på ett bra sätt, är du dömd att misslyckas. Kanske lär du dig undvika de blåa, röda och gröna tangenterna. Men de blåa, röda och gröna tangenterna är ju också en del i ditt piano och om du får använda dem på rätt sätt så kan du ju snarare bli en tillgång till orkestern genom att spela slingor som ingen annan kan.

Om du ingår i en annan orkester där man bejakar dina färglada tangenter, där fler har andra tangenter och där alla ses som en tillgång så kan du skapa fantastiska melodier med ditt piano...

En del med de färgglada pianona spelar själva på sin kammare. Sällan är det självvalt, men det blir lättare så. Man slipper alla nedvärderade kommentarer om att man inte är som alla andra pianon. Man slipper klagomål och skäll att man förstör och inte spelar som man "SKA" göra.

Att ingå i en orkester där alla instrument, vare sig de har blåa, röda eller gröna tangenter borde alla få göra. Även de med gula, orange, rosa och lila borde få ingå - om du frågar mig. För tänk vad fint det kan bli om vi övriga "svartvita" tangentspelare fick tillgång till lite färgglädje i vårt "dagliga musicerande" som vi  med ett annat ord kallar "livet". Alla hade vunnit på det. Alla hade blivit berikade av det.

Det svåra för barn som går i skolan, där pianotangenterna saknas eller har annan färg är att planen för vad man skall kunna och när man skall kunna det är så strikt att det blir så extra tydligt just i skolan. Just där man ska tillbringa så mycket tid. Just där man skall bygga sin självkänsla inför framtiden och skaffa kunskap inför kommande år i livet.

Jag brukar prata om lådan som vi lägger varje barn i när de börjar sex-årsverksamhet. Lådan som innehåller krav och förväntningar på eleven. Vi vill att den skall lyckas. Vi vill att den skall uppnå mål som vi i samhället ställt upp. För barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är lådan sällan anpassad efter just det barnets sätt att utvecklas. Därför fylls sällan lådan ut på det sätt vi förväntar oss.

Frustrationen över att inte fylla ut lådan blir stor hos barnet, hos föräldrarna och hos lärarna. Tänk om alla fick sin egen låda att fylla ut efter sin förmåga och sina behov.

Det hade blivit så mycket bättre då.

Musiken i orkestern hade också blivit roligare och mer spännande...