Fortsätt till huvudinnehåll

Är det värt det?

Igår fick jag ett mejl av en mamma till en tjej med diagnosen add som går på högstadiet. Mamman undrar om det är värt att kämpa. Hon undrar vad man skall göra när barnet inte längre orkar gå till skolan. Hon undrar vad man skall säga till rektorn som säger att tjejen måste ta lite mer initiativ själv för att få vara med i klassens gemenskap.

Det är värt att kämpa! Men. Det är inte säkert man orkar. Som barn eller som förälder. Ibland, eller till slut, ska jag säga, så finns ingen energi kvar att kämpa med. Då måste man lyssna på kroppen och ta en paus. Som förälder och som barn. Det går inte att kämpa när man ingen energi har och när man inte får någon energi att fylla på med.

Det är värt att kämpa! För att barnet skall ha kvar sin självkänsla och för att barnet så småningom skall ta sig igenom högstadiet, men kanske inte exakt då när man står där i stormen.

Vi hade lärare som förstod och en organisation som ofta fungerade väldigt bra. Det var ändå nästan för mycket för att min dotter skulle orka.

Skolverket är bra, men ibland blir det fel. Som när lärare och rektorer känner sig så pressade av att göra som det står i Skolverkets lagar och regler, så man glömmer att man ibland måste hitta andra lösningar och alternativ för elever som inte är som majoritetseleverna.

Att få höra att ens barn (eller man själv för den delen) måste ta mer initiativ för att få vara med i klassgemenskapen är märkligt - när det är just det som är en del av funktionsnedsättningen, alltså förmågan att skapa sociala relationer - på det sättet som majoriteten av elever i grundskolan gör.

För ett par år sedan sa jag;

- Bara man klarar grundskolan, så kommer resten också att fungera.

Även vuxenlivet kan lägga många krokben och gräva en och annan grop, speciellt när man har npf-svårigheter, men bara man får behålla självkänslan när man växer upp så kan resten, bland annat studier, repareras när man blir äldre.

När du står där i orkanen och det känns som att allt som skall vara fast kring dig eller/och ditt barn snurrar med en faslig hastighet så försök att vila i det att det är okej att ta en annan väg, ett annat beslut för att få livet att fungera. Ibland måste man vila. Så fortsätter man att kämpa när orken kommer tillbaka. Det är värt att kämpa! I sin egen takt...

Jag lyssnade på Immanuel Brändemo igår. Det var både intressant och trevligt. Vi två pratar om samma saker, fast ur lite olika perspektiv när vi föreläser. Han som mitt i det att ha npf-varianter (som Immanuel tycker att vi borde säga istället för funktionsnedsättningar) och jag som stående precis bredvid och som lärare. Intressant och roligt att prata lite med en person där både jag och Immanuel känt till varandra under några år, men aldrig setts i riktiga livet. Kul, tyckte jag att det var, i alla fall.

Immanuel efter föreläsningen då vi fick en pratstund och då jag fick ta en bild på honom. Tack för igår, Immanuel!

3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…