torsdag 24 januari 2013

Är det värt det?

Igår fick jag ett mejl av en mamma till en tjej med diagnosen add som går på högstadiet. Mamman undrar om det är värt att kämpa. Hon undrar vad man skall göra när barnet inte längre orkar gå till skolan. Hon undrar vad man skall säga till rektorn som säger att tjejen måste ta lite mer initiativ själv för att få vara med i klassens gemenskap.

Det är värt att kämpa! Men. Det är inte säkert man orkar. Som barn eller som förälder. Ibland, eller till slut, ska jag säga, så finns ingen energi kvar att kämpa med. Då måste man lyssna på kroppen och ta en paus. Som förälder och som barn. Det går inte att kämpa när man ingen energi har och när man inte får någon energi att fylla på med.

Det är värt att kämpa! För att barnet skall ha kvar sin självkänsla och för att barnet så småningom skall ta sig igenom högstadiet, men kanske inte exakt då när man står där i stormen.

Vi hade lärare som förstod och en organisation som ofta fungerade väldigt bra. Det var ändå nästan för mycket för att min dotter skulle orka.

Skolverket är bra, men ibland blir det fel. Som när lärare och rektorer känner sig så pressade av att göra som det står i Skolverkets lagar och regler, så man glömmer att man ibland måste hitta andra lösningar och alternativ för elever som inte är som majoritetseleverna.

Att få höra att ens barn (eller man själv för den delen) måste ta mer initiativ för att få vara med i klassgemenskapen är märkligt - när det är just det som är en del av funktionsnedsättningen, alltså förmågan att skapa sociala relationer - på det sättet som majoriteten av elever i grundskolan gör.

För ett par år sedan sa jag;

- Bara man klarar grundskolan, så kommer resten också att fungera.

Även vuxenlivet kan lägga många krokben och gräva en och annan grop, speciellt när man har npf-svårigheter, men bara man får behålla självkänslan när man växer upp så kan resten, bland annat studier, repareras när man blir äldre.

När du står där i orkanen och det känns som att allt som skall vara fast kring dig eller/och ditt barn snurrar med en faslig hastighet så försök att vila i det att det är okej att ta en annan väg, ett annat beslut för att få livet att fungera. Ibland måste man vila. Så fortsätter man att kämpa när orken kommer tillbaka. Det är värt att kämpa! I sin egen takt...

Jag lyssnade på Immanuel Brändemo igår. Det var både intressant och trevligt. Vi två pratar om samma saker, fast ur lite olika perspektiv när vi föreläser. Han som mitt i det att ha npf-varianter (som Immanuel tycker att vi borde säga istället för funktionsnedsättningar) och jag som stående precis bredvid och som lärare. Intressant och roligt att prata lite med en person där både jag och Immanuel känt till varandra under några år, men aldrig setts i riktiga livet. Kul, tyckte jag att det var, i alla fall.

Immanuel efter föreläsningen då vi fick en pratstund och då jag fick ta en bild på honom. Tack för igår, Immanuel!

3 kommentarer:

Anonym sa...

alla mina tankar går idag till den kämpande mamman du skriver om!

Jag har varit där också så jag vet, speciellt i högstadiet. Det tar enormt med kraft att hjälpa sitt barn att orka. Men det är värt det ändå! Men ibland får man ligga lågt och hjälpa till så mkt man kan hemma med läxor och ev. göra anpassningar av läxor eftersom det tycks vara svårt att få till i skolan många gånger. Ibland har man mer kraft att kämpa och försöka få skolan att förstå. Jag har för mig att man kan ha någon representant med sig från tex. föreningen attention när man träffar skolan, som stöd,stämmer det? Det brukar ju finnas föreningar på många orter.

Anonym sa...

Det är bara att kämpa på, förr eller senare kommer det att bli bättre. När jag tittar tillbaks så har jag gjort så mycket som jag kunde med min kunskap just då och det känns bra.

Har själv en ungdom, första året på gymnasiet och just nu är det sängläge, (deprimerad och tvång), hemma i sängen dag efter dag, vissa måltider äts nere andra får vi bära upp, för fylls man inte med näring så blir det inte bättre. jag åker till skolan och hämtar uppgifter som vi gör när ork finns, pratar med läkare och lärare, nu har vi ordnat hembesök av en KBT kunnig person.
För en tid sedan träffade och pratade jag både ungdomar och föräldrar om hur det har gått för dem och det har fixat sig på ett eller annat sätt, men det kan ta ett tag så man ska inte ge upp.
Glöm inte att vi är många som kämpar med våra barn man är inte ensam.

den kämpande mamman sa...

Det känns skönt att höra att jag inte kämpar ensam och att det blir bättre...för när man är "instängd i källaren" och försöker ta sig uppför trappan och man ständigt ramlar ner i "källaren" igen ger man upp. Men ni andra där ute ger mig ett ljus i mörkret. Tack

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...